När elen kom till Munkedal

Min farfar John Persson, kanske mer bekant som montör Persson, flyttade med sin familj från Falkenberg till Munkedal 1919. Han anställdes på Foss och Håby Elektriska Distributionsförening u.p.a. som montör för att bygga upp elnätet och han började sin anställning 1 januari 1920. Ordförande för föreningen var landsfiskal Nelson. I den skriftliga överenskommelsen mellan John och Nelson kan vi läsa vad som ingick i arbetsuppgifterna och vilka villkor som gällde.

Karl-Erik Persson vid Dingle Merjeri. 1940-tal.

Det var många punkter noga preciserade och undertecknade av dem båda samt två vittnen d. 25 november 1919. Det handlade om nybyggnads-, reparations- och installationsarbeten. Anställningen gällde tills vidare med 3 månaders ömsesidig uppsägning. Avlöningen var 200kr/mån. ”att i efterskott lyftas vid varje månadsslut av styrelsens ordförande eller av den styrelsen därtill utser”. Vid nödvändiga reparationer som kunde tillkomma ”berättigas till ersättning efter en taxa av 1 kr 50 öre pr. timme (restid betalas ej), samt 20 kronor i resekostnadsersättning pr. månad.”

Vid flytten till Munkedal bestod familjen av John, hustrun Ingeborg, sonen Stig samt Johns gamla mor, änkan Beata. Det var en stor omställning att flytta från Halland och livet nära havet till Munkedal med det mäktiga Kvistrumsbergen inpå knuten. Den som hade svårast att acceptera det nya landskapet var Beata som hade arbetat vid kallbadhuset i Falkenberg. Hon blev änka 1919. Jag tänker att dom alla vande sig med tiden men det var inte lätt att komma utifrån och smälta in i samhället heller, det har vi hört berättas. Inte ens från Halland till Bohuslän alltså. Det är något att reflektera över nu, drygt 100 år senare, när vi möter nya människor från när o fjärran här på orten.

Familjen växte och flyttade flera gånger inom samhället bl. a. till Åtorp, Pumphuset och till sist byggde de eget hus på Foss. De hade telefon tidigt p.g.a. Johns arbete. Telefonnumret var 49. Till sina uppdrag använde han ett motordrivet fordon s.k. lättviktare.

Sonen Karl-Erik, min pappa, berättade om Johns arbete: ”Det var ett halvtidsjobb, andra hälften av sin arbetstid fick han installera för egen räkning. Efter Nelson kom Palmqvist på Öbbön som ordförande. Linjearbetare var Henning Hansson, Nils Martinsson, Rudolf Hansson, Rudolf Larsson, Bror Helden m.fl.

När man byggde linjerna i början så högg man stolparna i skogen. Dessa varade inte länge förrän dom fick bytas. Man impregnerade stolparna, den del som blev stående i marken, med kreosot. Elmätare fanns ej, men man satte upp strömbegränsare, som gjorde att belysningen började blinka när man använt den mängd ström som man hade betalat för. De första ledningarna var på knoppar, därefter kom kuloledningen.”

1920- tal. Johan, Ingeborg, Beata, Stig och lille Nils

Att John skötte sitt arbete väl bekräftar intyget som landsfiskal Nelson skrev när han lämnade som ordförande 1925. Han nämner där att John ” alltid fullgjort förelagda uppgifter på ett förtjänstfullt sätt samt alltid varit absolut nykter och uppträtt hedrande och vänligt. Dottern Inga-Lill säger ”Han svor aldrig men kunde utbrista sjuttans skit, det har gått en propp!”

John arbetade ända till 74 års ålder och han erhöll en guldmedalj från Kungliga Patriotiska Sällskapet för lång och trogen tjänst.

Att John var respekterad för sin gärning och som person råder det inget tvivel om. Kusin Roger tycker att han många gånger haft fördel av att vara montör Perssons barnbarn.

Min pappa Karl Erik gick alltså i sin fars fotspår och utbildade sig till elektriker på verkstadsskolan i Uddevalla 1941-43. Första tiden cyklade han och Kurt Efraimsson mellan Munkedal och Uddevalla för att tjäna 1.40 som bussen kostade. Senare hyrde dom rum. Som elektriker arbetade Karl-Erik först som installatör i Munkedal med omnejd. Senare hos Andersson o Callenberg i Uddevalla. Han har berättat om elnätets utveckling på landsbygden. När Sörbygden elektrifierades på 1940-talet, fick han som ung elektriker övernatta och bodde på gårdarna under veckorna. Ofta i sällskap med Torsten Olsson från Hogstorp. Det blev buss och cykel som färdmedel. Sen en lättviktare. För många blev således livet ljusare och lättare. För Karl-Erik gav möten med människor många fina minnen. Han blev alltid väl mottagen. Man kan föreställa sig att det blev många intressanta samtal. Under våra bilturer i min ungdom berättade han gärna gamla minnen och pekade ut ställen där han installerat. Krokstad kyrka hörde dit, skolan i Fisketorp och en gård invid hönseriet där man satt och tvättade ägg som skulle säljas. Våra utfärder gick oftast via Dingle, Svarteborg, förbi Kärnsjön mot Gunnarsbo, Krokstad o Nordby sen åter till Munkedal via Hedekas.

Det måste ha varit ett tacksamt arbete att sprida ljus och värme i sin omgivning.

”Vid pennan” Ann-Marie Andersson