Hemliga resan 13 augusti 89-2

Hemliga resan gick i år till Falbygden. Arrangör och reseledare var Soini Lundgren   med Gunborg   Bjurström som   medhjälpare och  det var MunkResor som  ställt buss och chauffören Christer Janson till förfogande. För underhållningen ombord  svarade Ivan Carlsson, dragspel, Georg Claesson, munspel  och Folke Gustafsson, sång.

   Falbygden är ett av de områden i Sverige som är mest rikt på fornminnen från sten-, brons- och järnåldern. Det finns t ex fler gångrifter här än tillsammantaget  övrigt i landet. Den arkeologiskt intresserade har verkligen mycket att studera här.

  Därför var det naturligt att vi fick besöka Ekehagens Forntidsby där man rekonstruerat boplatser från såväl den äldre jägarstenåldern som den yngre bondestenåldern.  Där togs vi omhand av  den  kunskapsrike guiden Bengt Fransson, som  visade oss runt i anläggningen och själv demonstrerade olika hantverk och livsnödvändiga sysselsättningar som våra förfäder var mästare på. Stort intresse väckte det när han gjorde upp eld med hjälp av en pytteliten flintstensflisa. Han tog fram ett tunt blad fnöske ur plånboken (!), lade det mot flintan och slog till med eldstålet, som egentligen var en gammal slö fil han krökt till. Strax glödde det till, Fransson förde fnösket mot en dott av boss och torrt gräs och blåste. Efter mindre än en minut slog lågorna upp mellan  hans händer. Men, invänder någon,  stenåldersfolket hade väl inget stål? Nej, de använde kiselsten till att slå med. Eldstålet är en senare uppfinning. Och fnöske, vad är det? "Torrt som fnöske", det är ett uttryck vi har hört många gånger, men vad betyder det egentligen? Jo, det är ju en filtartad brun massa man får från en på lövträd, särskilt björkar, förekommande parasitsvamp, den s k fnösktickan. Man tar bort den gråsvartaktiga översidan och likaledes de flerskiktade rörlager som sugit sig fast i själva trädet. Det är alltså endast själva innerkroppen av svampen man använder. Den   mjukas upp i en svag lutlösning, tvättas, torkas, bultas och rispas. Så tar man en tunn skiva av detta och lägger mot flintbiten och slår till. Gnistan antänder fnösket som glöder långsamt. Men hur kom  forntidsmänniskorna  på att det var just detta som var användbart när det gällde att göra upp eld? Vad gav dem idén till en sådan precis process?

  Efter genomgången  av forntidsbyn följde Fransson med oss i bussen på en rundtur vidare i Falbygden. Höjdpunkten  på denna resa blev då besöket i Kungslena.  Kyrkan där anlades under förra  hälften av 1200-talet av kung Erik Läspe och Halte. Han ville därmed hedra sin fader, som ledde den svenska hären i slaget vid Lena 1208 där dansken besegrades. Fienden hade bränt ned den gamla  kyrkan  så det fanns under alla  omständigheter orsak att bygga  en ny. De för exteriören så karakteristiska tornen är dock av senare datum. De tillkom efter ett besök i kyrkan som Birger Jarl gjorde påskdagen 1258 i sällskap med sin måg, kong Haakon av Norge, och sin omyndige son Valdemar.  Det stora tornet i mitten symboliserar självfallet Birger själv och de  två mindre hans medföljare.

  Från den  tiden är bevarad dopfunten av sandsten som är utförd av en då mycket anlitad  stenhuggare Harald  samt tursamt nog  några fragment av väggmålningar av  mäster  Amund. Intressantast är nog ändå den märkliga pansarbeslagna  plankdörren till sakristian. Järnhandtaget är utformat som en gräslig ringlande drake och ovanför den står Sankt Göran och stöter ned ett spjut i gapet på den vidriga besten. Det är den gamla symbolen för striden mellan det onda och det goda. Den andra  stora dörren (till södra vapenhuset) är också mycket imponerande med sitt enorma stocklås. Men den fanns inte på Biger Jarls tid utan tillkom troligen först på 1400-talet.

  Inte heller fanns de tak- och väggmålningar som dominerar interiören av i dag. De utfördes nämligen så sent som 1749 av den kände kyrkomålaren Johannes Risberg. Vid kyrkorådets avsyning av hans arbete fick man tillfälle att berömma  hans skildringar från paradiset men man kritiserade också att det inte fanns någon framställning om hur det såg ut i helvetet. Det var särskilt två inflytelserika kyrkvärdar som skällde på honom. Risberg blev misslynt men målade raskt upp en skrämmande   infernoscen. Den föreställde en stor svart gryta över en flammande eld (som de nog inte hade behövt något fnöske för att göra upp) och bredvid stod Satan själv och rörde om i soppan med en gaffel. I grytan satt Lena sockens två kyrkvärdar och de stack upp sina huvuden över grytkanten. De var mycket porträttlikt målade av Risberg så församlingen kände  utan svårighet igen dem. Gubbarna  satt och log i

mjugg  under högmässan.  De förstod att det inte kunde vara några andra än

just kyrkvärdar som satt i en sådan gryta. De kände dem så väl. Naturligtvis

blev dessa betrodda och aktade förtroendemän något förargade. Det gick till

och med så långt att de stämde målare Risberg inför rätta. Rättegången före-

gick inför tinget i Dimbo. Den utdragna processen slutade med att den pub-

likfriande scenen kalkades över. De målade upp en stor sol i stället och skrev

in ordet Jahve på hebreiska. Vem som gjorde det vet vi inte. Risberg ville na-

turligtvis inte hålla i penseln.

Besöket i Västergötland slutade med  middag på den  trivsamma restaurangen Svansjön i Skultorp, en  ort tidigare mest känd för "vägförvaltninga". Svansjön var ett verkligt fint ställe som vi gärna återkommer till.

                                                                   Y. C.