Om torpinventeringen 81-4

De som deltog i torpinventeringen den sista söndagen  i september   anno 1981, hade en ovanlig tur beträffande vädret, ty vackrare höstdag, är svår att uppleta. Inventeringen gick ut på, att leta upp några övergivna torpställen i Valbo-Ryr, i första hand Brantekas, har tillhört Muberg, och dess inbyggare arbetade på Flateby gård. Tydliga spår av bebyggelse syntes av det forna hemmet i Brantekas, såväl boningshus som källare och  övriga uthus. En någorlunda  väg fanns numera fram till detta ställe, men förbindelsen var nyanlagd och inbyggarna på Brantekas torde ha   brottats med stora svårigheter, då det gällde att ta sig fram på stigar, som från en  större väg  genom socknen Valbo-Ryr, ledde fram till Brantekas. Enligt uppgift, lär Brantekas stått öde efter sekelskiftet 1900 och att då en soldat Brant, död ca 1885, bott  där. Ordet Brantekas anger  en terräng som på  bygdemål kallas för "Bratt". Särskilt brant var emellertid ej marken omkring Brantekas men kanske andra tillfartsstigar i omgivningen, gjort det svårare att nå sagda torpställe.

Anteckningar  ger vid  handen, att de som  bodde  på Brantekas, haft anställning vid Flateby och att det möjligen kan vara den soldat Brant som arbetat på Flateby. I sammanhanget  nämnes,  att Brants änka, överlevde honom  i ett 20-tal år.

Om  Brantekas låg   någorlunda nära en större väg, kan man  knappast  säga detsamma  om  Orremyren, dit ayståndet från exempelvis Sörtorp var åtskilligt längre.       Till Orremyren kom vi till genom att  fotvandra från gården Tappen, som enligt beskrivning är en hemmansdel under Flatebyn. Det var en intressant väg, en vandringsled uppför och utför i skiftande terräng, ett höstlandskap som förgylldes av alla nyanser i färgsprakande lövträdsbestånd utmed färdvägen. Vi fick även kontakt med en mindre, slingrande  bäck genom skogen, som på ett  ställe kastade sig utför ett stup, för att därpå övergå i lugnvatten till den långsträckta mossen Orremyren.

Orremyren lär ha tillkommit redan i slutet av 1700-talet och det syntes tydliga spår efter människor som här levat och verkat, långt från allfartsväg. Namnet Orrmyren uppkallat efter orrspel från myrens omgivningar och som småningom blev upphovet till benämningen Orremyren, fjärran från all annan bebyggelse. Här liksom  på  andra platser i skogsbygderna  hade  folket sin givna arbetsplats vid  huvudgården Flateby, men  från Orrmyren  var  avståndet långt.

      Men detta  hindrade ej, att gårdens två söner, till fots traskade den långa vägen till sitt dagsverke och därpå hem igen efter en arbetsdag på sådär 10-12 timmar. Till yttermera berättas, att männen gick hem på middagsrasten och åt sin måltid, för att sedan ge sig iväg till Flatebyn. Detta kan benämnas för en prestation och har ingen motsvarighet i dagens läge. Orremyren är för länge sedan övergivet och plantering av åkrarna lär ha utförts i slutet av 1950-talet.

      Ett annat  torp i vår upptäckarfärd var Pommern  som  emellertid visade sig vara osynligt sedan skogen växt upp   och gjort besöket omöjligt. Denna plats låg till höger från skogsvägen utmed  bäcken  från nitjärn och  dess inbyggare  hade  en gång även haft sitt arbete vid Flatebyn. Pommern låg också ej långt från brukad jord, tillhörande Tappen.   Den lilla bäcken som nämnts  ett par gånger i  denna beskrivning, har ofta kallats "bäcksillra", som betyder en sakta  framsipprande bäck ock  som "sillrar" sig fram i omgivningen. Detta har givit upphovet till ett namn  för ett litet torp invid Illtjäm och som blev kallat för "Silimn". Detta ställe  hann vi ej med att besöka men  däremot gjorde vi en tur till Fagerhult, en betydande gård, längst bort från Sörtorp i övrigt.

De   som på sin tid hade sin sysselsättning vid Flatebyn och som sinsemellan var goda  vänner, hade   om sig själva författat några verser och där de gav prov på olika  "smeknamn" och som här  får utgöra ayslutning på  hembygdsföreningens torpinventering hösten  1981. "Det var Krona   och Orremym    och Jonas på   Pommern, så var det min Aron och gubben   min, den  slommern. Så var det Musa och  Råttetaljen och vargen i Nordänge-Sveljen. Olle på Blåsopp, han kallar sig basen, den siste och sämste. det var Brantekasen".   En känd  iakttagare under den höstliga  promenaden   var Verner Johansson  från Sörtorp, som visste allt om denna natursköna omgivning i Valbo-Ryr.  Utan   honom hade vi inte hittat de ställen vi tidigare läst om, men ej vetat var de låg.

Ur Munkedalsbygden 1981-4