Historier från bygda 15-1

Historier från bygda (del 2)

Nu har vi kommit till andra avsnittet i vår lilla serie och det är dags att presentera ytterligare en ”profil” som många av oss har minnen av. Denna gång har jag, utöver egna upplevelser, konsulterat uppgifter i kyrkböcker och några sagesmän som jag dock låter förbli anonyma.

Skrothandlare Landin

Han hette Karl Henry Landin och var född i Bondstorps församling i nuvarande Vaggeryds kommun, den 9 januari 1899. Pappan var soldaten Anders Johan Landin och mamman var Mathilda Magnusdottter.

Folk flyttade mycket förr, precis som nu och Landins förehavanden i Småland är kanske inte så intressanta för oss. Men ett exempel på Landins något fabulerande berättarförmåga kan ges som exempel på smålandsperioden. Han sade ibland till folk: ”Jag är född i Smålands djupa skogar där jag spratt ur hålet och när jag var ett och ett halvt år drog min mamma ut mig i en och en halv meter snö”

Det har varit svårt att få fram årtal beträffande hans flyttningar men han hamnade så småningom i Bohuslän, troligen i slutet av nittonhundratrettiotalet. Boplatsen blev Hålan vid Stora Dalen i Svarteborg.

Han var vid tiden i Svarteborg gift med en värmländska som hette Linnea. Med henne fick han två döttrar, Astrid och Irene. Linnea som i bygden hölls för ”lite tossete” dog ganska ung i TBC och flickorna utplacerades på annat håll.

När Landin blivit ensam träffade han en änka som hette Charlotta, boende på Vintern (förmodligen vid Dromolseröd) i Svarteborg.

Landins ”yrke” var egentligen skrothandlare men det ryktas att han även livnärde sig på hembränning under svarteborgsperioden.

Karl och Charlotta flyttade senare till Munkedal. Han köpte ett hus av Eric W Matsson i Dingle som han byggde upp i Krokklev nära Hede skola. Förhållandet mellan Karl och Charlotta var tydligen inte särskilt gott. Charlotta tröttnade efter ett tag och flyttade ifrån Karl. Hon köpte då ett hus av Funkismodell i kvistrumsbacken som hade byggts av ”Viktor dikesgrävarn” På så sätt kunde hon bo nära Landin och ha viss kontroll över hans förehavanden. Det berättas att hon ibland besökte Landin för att skälla på honom för hans leverne. Landin var inte så glad åt den kontroll som hon utövade. Landin sade ibland till folk: ”Varför skulle jag gifta mig med den fula Charlotta när det finns så många vackra flickor som vill ha mig”.

Det går för övrigt många historier om Landins sätt att uttrycka

sig och olika situationer han hamnade i. En gång

fick han besök då han hade ett storkok i en gryta på spisen.

Det luktade förfärligt och besökaren frågade vad det var.

Då svarade Landin: ”den dumma ålajävelen simmade med

huvudet över vattnet och nu ligger han i grytan”. Det var i

själva verket en orm han kokade soppa på. Landin hade i

några år en liten blå lastbil. När jag själv var en liten grabb

brukade min familj campa på Saltkällan en vecka under

några somrar. Då var det Landin som ställde upp och körde

oss med pick och pack till sommarnöjet för att hämta oss

en vecka senare. Den blå lastbilen var också inblandad i

en incident med rättsliga följder. Det hände sig i mitten av

nittonhundrafemtiotalet att Landin och Axel på Rosendal

kom åkande i närheten av Hede skola. Bägge var påtagligt

onyktra. Oturligt nog mötte de Axels bror, Kalle Jo som

anmälde dem till Polisen. Bägge åkte fast och Landin förlorade

körkortet samt hamnade på anstalten Lingatan. Hans

uppgift där blev att hjälpa till i tvätten, vilket han trivdes

med. Det var säkert ett bra tillfälle att komma hemifrån ett

tag. Bilkörandet var dock slut för Landins del

Att Landin hade vad vi idag skulle kalla ”social kompetens”

råder inget tvivel om. Han tyckte om att träffa folk och

berätta historier (med livlig fantasi). Han satt ofta på Gästis

och drack pilsner men var också en känd profil på Rabbalshede

marknad. Där satt han ofta vid skrothandlare Språngs

”ärtsoppetält” och spelade dragspel med tillhörande

historieberättande.

På senare år blev han ”lätt senil”. Han kom då ofta vandrande

Stalevägen fram med sin klumpfot med en skara pojkar

efter sig som ville driva gäck med honom. Han stod ibland

vid Hede ladugård och pekade på folk med sin käpp

och det var en del som var rädda för honom.

Då han fick allt svårare att klara sig själv kom han så

småningom till ålderdomshemmet Ekebacken. Där trivdes

han inte och efter en rymning placerade han på Källshagens

mentalsjukhus i Vänersborg. Där dog han den 23 november

1971 och han begravdes i Foss den 3 december.

Något år senare förrättade Arvid Silverehn auktion vid

hans gamla hus. Då fick jag komma in i huset och se hur han

hade bott. Mina intryck av den miljön påminner något om

tv-serien Albert och Herbert.

En ”profil” hade lämnat oss med minnet av en tid då det

fanns utrymme för udda personer i samhället.

Text och bild: Björn Jacobson