Lökebergsristningen

Hällristningar och livet kring dem.

Lökebergsristningen i Munkedal.

Hällristningarna, som egentligen är huggningar, är förmodligen av magisk –religiös natur. De flesta hällristningar kom till under bronsåldern, som fått sitt namn efter att man lärt sig använda brons – en legering av ca 90% koppar och 10% tenn. (Bronsåldern inföll ca 1800 – 500 år f. Kr).

Ljudet vid själva huggningen var troligen en del av en ritual.

Hällristningarna berättar om en religion vi inte vet så mycket om. Men religionen måste ha innefattat betydelsefulla fruktbarhetsriter - som all religion gör. Här ingick också förstås dyrkan av solen. Vid slutet av bronsåldern då klimatet, som var medelhavsliknande, kraftigt försämrades, måste soldyrkan ha intensifierats. Skördarna slog fel. Frosten kom. Folket i skogen måste haft det mycket svårt. Herremännen har även offrat människor. De mosslik som har hittats från denna tid är rituella avrättningar. Dessa offer var troligen fruktbarhetsoffer. De heliga offerplatserna hade ofta namn med ordet ”Käring” i. Man tror att namnet ”käring” var benämning på en fruktbarhetsgudinna. Käring - käresta - kärlek - vårt ord för fruktbarheten har gamla rötter!

Av våra hällristningar, kan vi få en uppfattning om hur livet gestaltade sig för ca 3000 år sedan. Bilderna berättar om skepp, resor, jakt, dueller, strider och om motsatsen – kärleksakter. Havets yta låg i våra trakter, för ca 1500 år sedan, ca 15 – 20 meter över dagens havsyta. Lökebergsristningen är som de flesta ristningar från bronsåldern (1800 – 500 f. Kr). Idag ligger ristningarna här ca 35 meter över havsytan.

Totalt finns sex ristningsytor med sammanlagt 425 figurer. Bl.a. 169 skepp, 32 människor, 55 fotsulor, 8 djur, 2 cirklar, 3 ringkors och 151 älvkvarnar samt ett träd (gran). Närmare 400 figurer finns på den största ristningsytan. Här förekommer flest fotsulor i Bohuslän och näst flest skepp (efter Torsbo) och så sent som vid inventeringen 1975 registrerades hela 40 nya skepp (av Riksantikvarieämbetet).

Ristningen visar bl.a:

• 10 människor utan armar som bildar en procession.
• Den största falliska människofiguren, som är känd i Sverige. Den (hela figuren alltså…) är 65 cm lång med förstorade vader och svärdskida med ”vingad” doppsko. (Förstorade vader kan beskriva någon form av skydd för benen – detsamma gäller för människor med ”fyrkantiga” kroppar, vilket kan vara någon form av läderrustning).
• Ett träd som utgörs av en mycket tydlig gran. (Granen var ovanlig i Bronsålderns Bohuslän och granskogen bredde inte ut sig förrän runt början av 1000-talet. Barrträden som ju behåller sina gröna blad på vintern, kan ha representerat livets odödlighet under de långa dystra vintermånaderna då jorden verkade kall och död).

Figurerna på den centrala ristningsytan är extremt djupt huggna. Ristningen är mycket enhetlig, bl.a. skeppen och fotsulorna har troligen tillkommit under ganska kort tidsperiod, trots sin figurrikedom. Ristningshällen består av gnejs och är den största utanför granitområdet. Ristningen avbildades första gången 1874 (Baltzer).

Det mellersta fältet är ca 9 meter brett. Det innehåller många skepp och människor, bland dem flera skepp med lurblåsare vars instrument möts och bildar skivor över skeppen. Många olika tolkningar av bilderna finns: ”Uti en skeppsfigur står en gran eller dylikt träd, vilket erinrar om ett ännu ganska vanligt bruk att i nödfall bruka en gran-, eller lövruska istället för segel – eller kanhända om en äntring verkställd förmedelst fällda träd, uppresta mot ett högbordat fartyg”.

1963 tolkades ”gyttergestalten” över det översta skeppet som Loke vilken enligt Gylfaginnings myt slog den till örn förvandlade jätten, Tjaste, med en stång, som emellertid blev sittande fast i örnens rygg, liksom Loke vid stången, så att han vid örnens flykt släpades över stock och sten. I samma mytdrama spelar också gudarna Odin och Haenir med, vilka i så fall kunde tänkas vara mansgestalterna närmast till vänster. Den större av dessa tolkades som Tyr (p.g.a ena armens bristfälliga utritning hos Baltzer, som 1874 avritat ristningen).

Senare (vid avfotografering) befanns Tyr ha både armar och händer i behåll samt att han ej slår örnen, utan kastar boll med en tidigare oupptäckt ring.