En resa i Munkedals folkmusik

Den svenska folkmusiken. Många för tankarna till Dalarna och svensk midsommar men hur såg det egentligen ut här hemma i Bohuslän och Munkedal? Varför vet vi det vi vet om folkmusiken  i Sverige?

För att göra en lång historia kort så börjar vi i det som många beskriver som den viktigaste händelsen inom folkmusik sedan kohornet uppfanns.

Polskan, en dans med rötterna i polen, hade sedan länge dominerat som sällskapsdans tillsammans med valsen då

ett nytt instrument kom till Sverige och vann enorm popularitet; dragspelet.

Maria Sohlberg

Spelemän försköt sina fioler till förmån för detta toppmoderna instrument och den repertoar den förde med sig och äldre instrument som säckpipa och vevlira fick kröna påskbrasan då de inte mäktade med magdeburgerspelets revolutionerande två ackord. Polska byttes ut mot Schottis och Engelska som liksom namnen antyder har anknytning till Skottland och England. Människor jublade och hoppade i tvåtakt som aldrig förr. Men liksom vi idag ibland är konservativa och sörjer både Bill Haley och Snoddas fanns det en och annan surmulen fiolgnidare som rasade mot den nya musiken.

Niklas Larsson

Sverige under sent 1800-tal präglades av en viss mån nationalromantik som speciellt visade sig i form av konst, musik och dans. Detta i samband med den utdöende äldre musiken ledde till att man började teckna upp låtar, framförallt polskor på utdöende. Dessa förde man med sig till de fina kretsarna i Stockholm. Folkliga danser runt om i Sverige tecknades upp och bearbetades av skickliga koreografer för att passa som scenunderhållning. Den musik som förr varit bruksmusik blev kvällsunderhållning och den dans som dansats på logarna blev komplicerade koreografiska uppvisningsdanser. Sveriges första notsamling med folkmusik ”Traditioner av svenska folkdansar” kom ut och efter den följde bland annat praktverket ”Svenska låtar”. Svenska låtar ligger till grunden för en oerhört stor del av den repertoar vi spelar idag och består av en bok för varje landskap med undantag av ex Skåne och Dalarna där flera böcker behövdes. Rickard Dybeck som mest är känd för att ha ändrat folksången ”Så vandrar jag själv genom tolv milan skog..” till nationalsången ”Du gamla du friska du fjällhöga nord” publicerade ”Svenska vall- och hornlåtar” och Einar Övergaard reste runt i delar av Sverige och tecknade upp låtar. Övergaard var bland annat i Bohuslän och det material han lämnade efter sig utgör en vilktid del av den Bohuslänska repertoaren.

Den folkmusikvåg som i början av 1900-talet sköljde in över kultursverige gjorde att vi idag vet en hel del om vilka låtar som spelades förr och det är här som historien tar vid om den västsvenska musiken och Munkedalsspelmännen.

Det är populärt att tala om folkmusik och spelmän utifrån vilket landskap de kommer från men man stöter ofta på att det mer handlar om den enskilde spelmannens särpräglade stil snarare än en typ av regional ”dialekt”.

Därför är det svårt att säga vad som är rätt och fel. Det finns dock några saker som särskilt utmärker den västsvenska och Bohuslänska musiken. Framförallt så ingår Bohuslän i ”triolpolskebältet”, ett område från Halland i söder upp genom västra Sverige till Jämtland genom stora delar av Norge. Här spelar man triolpolskor, en typ av polska som utmärker sig genom sina triolfigurer.

Polskan i Bohuslän är förhållandevis jämn i pulsen, det vill säga att alla tre taktslagen är lika långa. På andra ställen såsom Dalarna och Värmland kan pulsen vara s.k. asymmetrisk, d.v.s. med olika långa taktslag. Vad som dock är vanligt i Bohuslän är att spela med mycket agogik, vilket betyder att man drar och sliter lite i rytmen i en takt utan att själva tempot förändras. Detta gör ofta att det låter svängigare. I Västsverige spelades också en typ av vals som kallas trippvals. Den karaktäriseras av ett högt tempo och speciella stråkmönster.

Även halling, en manlig uppvisningsdans i tvåtakt med sitt stora säte i Norge har förekommit i Bohuslän. I Bohuslän liksom i Norge fanns också låttyper såsom engelska, rheinländer och lybeckare vilka alla antyder influenser från ankommande skepp.

Albert Fossum

Det har funnits flera renommerade spelmän i Munkedalstrakten som alla gjort sitt för att bidra till folkmusikhistorien. Den mest omtalade är svarteborgsspelmannen Niklas Larsson, till yrket skomakare, som lämnade efter sig en stor repertoar. Han föddes i Liane år 1857. Niklas Larsson hade stora delar av sin repertoar från en spelman som kallades Gömmen, som i sin tur lärt sig av Bryngel på Stärken. Hur det lät när Niklas spelade finns dokumenterat i form av fem stycken fonografinspelningar.

Om man spelar en låt av Niklas Larsson efter upptecknade noter och sedan lyssnar på en inspelning med Niklas Larsson så upptäcker man att det låter helt olika. Det beror bland annat på att spelade på ett sätt som är näst in till omöjligt att beskriva med noter. Klart är i alla fall att det svängde som bara den om Niklas Larsson.

En Elev till Niklas Larsson var Albert Fossum som föddes år 1862 i Norge. Han kom senare att flytta till Bullaren för att till sist avsluta sitt liv i Dingle. Det sägs att Albert Fossum spelade i ett ovanligt raskt tempo.

I Munkedal fanns också en spelman vid namn Johan August Nilsson. Han föddes 1845 och var skomakare och sjöman. Han lärde sig i unga år att spela fiol av en man som hette Minor Svanberg från Skaveröd. Det sägs att August var en mycket skicklig spelman som ofta anlitades på bröllop och andra högtider. En intressant detalj om Johan August Nilsson är att han ofta växlar mellan dur och moll i samma låt.

Den yngsta spelmannen i sammanhanget är Maria Sohlberg från Foss som föddes 1886 och levde långt in i vår tid. Via Johan August Nilsson lärde hon sig förutom hans låtar bland annat låtar efter sin farfar, Johannes Sohlberg, som lärt sig spela av sin far Olle.

Alla fyra ovan nämnda Munkedalsspelmän finns representerade i Svenska Låtar – Bohuslän och alla utom Johan August Nilsson deltog i den stora spelmansstämman på Skansen 1910 där alla som var med fick ett märke och en för tiden ny titel – riksspeleman.

En man som också bör nämnas, och som på grund av sina fantastiska låtar har blivit lite av en personlig favorit, är Erik Gustaf Johannesson. Han kallas ofta för Garnbindar'n eftersom han band fiskegarn. Han bodde en stor del av sitt liv i Dalsland men flyttade senare till Svarteborg och bidrog till den munkedalska folkmusikhistorien med ett antal låtar som känns igen eftersom de är extremt trallvänliga. Han finns inte med i Svenska Låtar men är omsorgsfullt upptecknad i Einar Övergaards folkmusiksamling där även Niklas Larsson finns representerad tillsammans med andra Bohusspelmän som alla gjort sitt för att bidra till historien.

Låtar och danser vandrar från land till land, man till man och mun till mun genom tiderna och bildar med sina många trådar ett nät av influenser från olika håll som tillsammans bidrar till att skapa det unika som får oss att må bra och känna oss hemma.

Ett intressant avslutande exempel på detta är den bohuslänska ”Besla Svarten” som är en variation på ”La folie d'Espagne”, en uråldrig melodi som ex. Correlli satt och filade på för några hundra år sedan.

Det fina är att när man gräver sig allt djupare i låtar efter Niklas, Maria och Johan August så uppenbarar sig en musik som svänger så brutalt att gränsen mellan vad som var och vad som är blir en knappt märkbar vindpust i en rafflande triolpolska från Munkedal.

Text: Björn Regnér

Bildkälla: Andersson, Nils. ”Svenska låtar ‐ Bohuslän och Halland”. Stockholm: Norstedt, 1931