Intervju med Dagmar Edvardsson

Intervju med Dagmar Edvardsson

Den 29 november 2006 besökte Ingela Ingman och Sverker Balksten Dagmar Edvardsson i hennes lägen het på Centrum i Munkedal. Dagmar, som hade glasklart minne, berättade om affärer och verksamheter, boende, mm i Munkedal. Berättelserna omfattade tiden från Dagmars barndom, fram till aktuellt datum (2006-11-29). I samband med att Dagmar berättade, spelades hennes berättelser in. Senare sammanställdes uppgifterna/berättelserna (av Ingela Ingman och Sverker Balksten) till ett ”minnesdokument” över affärer, verksamheter, boende, mm i Munkedal.

Munkedals Hamn

Dagmar börjar sin berättelse i Munkedals hamn där Konsumaffären hade en föregångare av en liten affär som drevs av en dam, allmänt kallad ”Tanta”. ”Tanta” åkte med ”Lilla tåget” upp till Munkedal där hon handlade varor från Trogens charkuteri, tog med hem till Hamnen och sålde vidare.

När ”Tanta” på trettiotalet skulle lägga ner sin affär agerade Gunnar Edvardsson och tipsade Konsums styrelse om affärsnedläggelsen. Konsum köpte affären. Den första föreståndaren för konsumaffären hette Hallman. Ett av biträdena var Gunnar Johansson i ”Föreningen”, som också bodde i affärshusets lägenhet. När Gunnar slutade på Hamnen flyttade han till konsumaffären på Lycke och långt senare kom han till Handelsföreningen.

Konsum på Hamnen hade många kunder från både Studseröd och Skredsvik. Dessa kunder kom för det mesta med båt.

I Pilegård fanns en affär som ägdes och drevs av Lars Hildinge, far till Ragnar Hildinge.

På Röd fanns också en affär. Den drevs av mor till ”Sally på Röd”.

Arthur Hansson på Stationen hörde att det gick bra för konsumaffären på Hamnen och startade också en affär, som låg alldeles där ”hamnebacken” börjar, och som sedermera blev en ICA-handel. Idag (2018) är denna byggnad en fritidsbostad. Affären gick dock inte så bra eftersom de flesta kunderna gick till Konsumaffären. På Skredsvik fanns det nog ingen affär trodde Dagmar, så de åkte till affärerna på Munkedals Hamn.

Det var många fartyg som lossade kaolin (lera) och svavel, som användes av pappersbruket för framställning av syra och inblandning i pappersmassan. Det lossades även kol i Hamnen. När detta skulle ske kom det ofta folk från Skredsvik och arbetade med lossningen.

Faktor Pettersson (pappa till bl a Gustav Thordén) var nog den förste som arbetade på Hamnkontoret. Han såg till att det fanns arbetskraft för lastning och lossning, samt alla övriga arbetsuppgifter i en hamn.

Ingrid på Bärby arbetade på kontoret hela sitt yrkesliv. I faktor Pettersson hus bodde under flera år Christer Grundberg. Idag (2018) bor där en lärarfamilj. Dagmar bodde själv tillsammans med maken, Gunnar, mitt emot, på andra sidan järnvägen, i ett mindre hus. Detta hus köptes senare av Ragnar Språng, som i sin tur sålde det till en person från Göteborg.

Alldeles intill Dagmars och Gunnars hus ytterligare ett hus som tillhört Gunnars föräldrar. Dagmar och Gunnar vill gärna friköpa den tomt huset låg på. Detta fick de dock inte. Däremot såldes tomterna väldigt snart efter att de hade flyttat därifrån. I början arrenderade alla sina tomter från MAB. Senare från Munkedals skog, som hävdade att det skulle bli industrimark där och det var därför det inte gick att köpa tomter där.

Dagmar berättar vidare att de som bodde på Lenas Holme hade ett litet torp med 2-3 kor samt höns. Den siste mannen arbetade på Hamnen. Hans far däremot var nog inte anställd på MAB utan arbetade bara tillfälligt med lastning och lossning av båtar i saltkällans hamn.

Till Lenas Holme transporterade man sig per båt. Man hade en eka som gick lätt att ro både till Hamnsidan och till andra sidan mot Saltkällan. Om det låg is så fick man gå på den och ibland var det inte möjligt alls att komma över vattnet.

Saltkällan

Innan Munkedals Hamn blev anlagd (i slutet av 1890-talet) skeppade man ut papper från Saltkällans hamn. Där fanns ett magasin, som man lagrade papperet i. Dagmars svärfar arbetade på Saltkällan. Där fanns en liten, lokal järnväg. Man körde papperet från pappersbruket till Saltkällan med hästskjutsar, senare med väglokomotivet ”Stuten”. Från hamnen lastades sedan papperet på båtar för vidare transport, främst till Göteborg. En av dem som körde ”Stuten” nere på Saltkällan hette Ture Johansson.

En anläggning fanns, där man lade in skarpsill, som lossades där direkt från fiskebåtarna. Det blev ansjovis av detta. Han som ägde och drev detta använde ett recept som han höll väl hemligt. Detta var långt tillbaka i tiden minns Dagmar.

Från Saltkällans hamn skeppades det ut fältspat, som man först malde på platsen. (på gamla bilder ser det ut som om det ligger snö eller salt i drivor, men detta var den malda fältspaten). Det fanns många små gruvor omkring Munkedal bl.a. på Sommartorn och Barhult.

På Åbacken var Gunnar Edvardsson far uppväxt. Huset låg då något längre upp längs älven (ca 200 meter) och det finns idag endast några kullerstenar kvar av detta. Sedan flyttades det till den plats som nuvarande grund utvisar, strax under berget närmare åmynningen. När Dagmars svärfar var barn och de bodde i det gamla huset kom det båtar och gick förbi upp i älven. De gick upp till den plats som kallades för Sunningen där de lastade sågat virke från sågarna längre upp i älvarna. Sunningen låg där den övre småbåtshamnen vid järnvägsbron ligger i dag. Där går det ju också ner en väg som kommer uppifrån Åtorp. Från denna lilla väg gick det också upp en väg mot Pommern och Frötorp vidare ut mot Berg.

Barnen på Munkedals hamn gick i skola på Stene, där det fanns en lärarinna på folkskolan som var känd att vara mycket sträng. Det fanns då bara små stigar att gå från Hamnen till skolan.

Den nuvarande vägen som går från hamnen och vidare ut mot Gårvik byggdes på 1930-talet som nödhjälpsarbete av många arbetslösa ungdomar från Munkedal.

Vid Saltkällan fanns ett badhus där man kunde få tångbad.

På en fråga om Tegelbruk och båtvarv vid Örekilsälvens mynning, berättade Dagmar att hon aldrig hört talas om detta.

Fortsättning följer