Lisinka Sörensen

Fil:Lisinka Sörensen.pdf

Lisinka Sörensen gift med grosshandlaren Niels Georg Sörensen (som byggde Torreby slott)

Här följer en OCR-läsning av Minnesskriften efter Lisinka:

                                              e 

PDF processed with CutePDF evaluation edition wvvw.CutePDF.com � ii)et finnes väl knappast något så värde-

         fullt för  oss människor   på vår  vand- 
         ring genom  livet  som det att få  komma 

i beröring med goda, ädla personligheter, vil- kas liv blir ett uppfordrande och uppmunt- rande inslag i vår egen tillvaro. Med djupaste tacksamhet tänka vi på dem, inte bara för vad de säga och göra, men framför allt för vad de äro. En sådan personlighet var friherrinnan Lizinka Sörensen. Stilla, undvikande att väcka uppmärk- samhet, vandrade hon sin väg fram. Inte heller vid hennes nyligen timade bortgång liar mycket ordats om hennes livsgärning, och clock har med henne en märkeskvinna såsom få gått ut tiden. Bland dem som kommit i beröring med henne skall hennes minne leva, välsignat, och "hennes gärningar följa henne efter", men även för en vidare krets kan det måhända vara av betydelse att något litet få blicka in i en ädel kvinnas livs- gärning. �

   6 

    Redan som ung flicka och dotter (i cit förmö- 

get hem) till översten C. F. L. av Ugglas och hans maka född von Diiben, visade hon sitt rika, varma hjärtas anlag att vilja hjälpa och stödja dem, som voro i behov därav. På faderns bruk var hon solstrålen för alla underhavande, och med det var- maste intresse följde hon och deltog i de små stu- gornas liv. År 1871 ingick hon äktenskap med grosshandlaren N. G. Sörensen, och de båda ma- karna bosatte sig i Stockholm i Jakobs försam- ling, som bon sedermera kom att tillhöra till sin död. Vad hon på kärleksverksamhetens område betytt för Jakobs och Johannes församlingar tor- de knappast kunna överskattas. Systrarna, som där gå bland de fattiga och sjuka, hade i henne sitt säkra, trofasta stöd.

 I över   40 år var bon ordförande  i församlin- 

garnas skyddsförening, vilken hon ägnade varmt intresse, ospard möda och kraftigt ekonomiskt stöd. Men hennes praktiska begåvning och brin- nande omsorg för medmänniskors väl togos i an- språk långt utanför den egna församlingens grän- ser. Så har hon i 39 år suttit som medlem i sty- relsen för kronprinsessan Lovisa vårdanstalt för �

                                            7 

sjuka barn, varunder såväl de små patienterna som sjukhusets personal i rikaste mått vor() föremål för hennes varma omtanke. Vidare har friher- rinnan S. varit medlem i styrelserna för förenin- gen Mjölkdroppen i Stockholm, Föreningen för bin och sedlig modersvård, -Välgörande fruntim- merssällskapet, L. D. B. C., m. fl.

 I sitt eget hem utförde friherrinnan S. ett stor- 

artat kärleksarbete bland alla de nödställda, som där sökte hennes hjälp och bistånd. Varje ons- dags förmiddag stodo hennes dörrar öppna för de otaligt många, som i henne sågo "sin goda än- gel". Ingen behövde heller återvända utan att i någon form ha fått den hjälp och uppmuntran han behövde. De gåvor som på detta och andra sätt i all tysthet gingo till nödens barn voro helt säkert flere än någon anar, och skulle de alla samman- räknas så bleve förvisso summan häpnadsväc- kande stor.

  Men de  yttre konturerna säga  så allt för litet 

när man tänker på en personlighet så sällsynt rik och varmhjärtad som friherrinnan Sörensen. Heft visst kunde ingen, som kom henne något närmare, undgå att få ett djupt intryck av det ädla och �

 8 

goda, som utströmmade från hela hennes väsen. Var hon gick fram gav hon med fulla händer, inte bara lekamliga gåvor men framför allt av sitt rika, varma hjärtas skatter. På henne kunna i sanning tillämpas orden : "då de vandra genom tåredalen göra de den rik på källor". Vari be- stod då den hemlighet, som gjorde henne till den hon var? Olika svar kunna måhända lämnas på den frågan, men helt visst kunna de alla samman- fattas i detta: den stora, vida kärlek, som be- härskade allt i hennes liv.

 Intet  ställer en människa  så inför ansvaret 

livet som kärleken. Omisskännligt äkta var också den starka ansvarskänsla, som präglade friherrin- nan Sörensens görande och låtande. Att börd och rikedom förpliktar det var för henne intet tomt ord. Hon delade rikligen med sig, inte nödtvun- get utan med glädje och av hjärtats djupa drift. Visst kände hon det som en stor tillfredsställelse att så vara i stånd att kunna giva och hjälpa, men den förmånen gjorde henne aldrig självbelåten. därtill kände hon sin ställning allt för ansvars- fylld. Det var gripande att höra henne själv ytt- ra sig därom: "tala inte om någon godhet från �

 I0 

gängelse med människor en stor roll. Det var förunderligt vilket minne hon ägde och vilket per- sonligt intresse hon lade i dagen för var och en av de otaligt många, som på ett eller annat sätt åtnjutit hennes godhet. På grund av uppövad människokännedom ägde hon också den där klara blicken och den fina intuitionen, som sade hen- ne, "var skon klämde", när hon stod inför nöden. Den gamla, avsigkomna psykiskt sjuka damen, SO m någon gång besökte friherrinnan Sörensen, hon är långt ifrån den enda, på vilken just denna förståelse gjort ett outplånligt intryck. Hon ha- de sett bättre dagar, den gamla, men var kommen helt under isen, då hon en dag infann sig hos den välgörarinna, till vilken hon gärna drogs. Den gamla, nog så ömtålig och stolt, såg skygg och virrig ut och det luktade illa om hennes lumpiga kläder. Detta hindrade dock ej friherrinnan Sö- rensen att otvunget och länge samtala med den gamla. Och så kom erbjudandet att friherrin- nan skulle hjälpa henne med anskaffandet av litet snygga rena underkläder. Den gamla damens be- gäran hade alls inte rört sig om något sådant och vem som helst skulle troligen inte kunnat komma �

                                             II 

med ett sådant förslag, utan att det skulle ha så- rat. Men vinn en människas förtroende och du kan vara viss om att ej bli missförstådd! Erbju- dandet mottogs med den djupaste tacksamhet, kanske inte mest för gåvans skull, men ännu mer för vad som ligger i den gamlas sedan ofta upp- repade förklaring: "Ack, det gjorde så gott, hon förstod vad som allra mest pinade mig". Och ännu denna dag, då sinnessjukhuset slutit sina portar för den gamla och töcknen svept sig kring sinnet, står dock friherrinnans bild för henne så- som något av det ljusaste och bästa som mött henne i livet.

 Friherrinnan  Sörensen,  den fint bildade  ovan- 

ligt intelligenta kvinnan, som stud i personlig förbindelse med vårt konungahus, som livligt intresserade sig för politik och för världsutveck- lingen i stort, hon böjde sig gärna ned till den eländigaste av sina medmänniskor, ja till dem som sjunkit ned i samhällets dy. Hur kunde hon, som själv framlevat sitt liv i en ljus och god och skyddande omgivning, hur kunde hon se på det förkomna och mörka i livet med denna goda,

                                             lju- 

sa blick, med denna innerliga längtan efter att �

 12 

kunna lyfta och rena? Det kalla föraktet, som ligger så nära inför det låga och otacksamma, det kunde aldrig spåras hos henne. Vad var det som gjorde att hon i stället, när det osympatiska möt- te henne, städse sökte efter någon förklarings- grund, efter förmildrande omständigheter Ack, sådant förmår endast den kärlek "som tror all- ting och hoppas allting och tål allting", den kär- lek, som framför allt söker hjälpa "människan i människan". Och så höll hon ut med sin kärleks- bevisning där säkert de flesta andra för längese- dan skulle ha slutat. Systrarna på vår stads in- rättningar skulle säkert ha mycket att berätta om det ljus, den glädje och uppmuntran, som lyst upp mången stackars människas dystra tillvaro genom de vänliga raderna eller gåvan in natura, som från friherrinnan genom dem kommit hennes skyddslingar till del. Så blev hon för så. många 'Friherrinnan", liksom om ingen annan funnes, "vår friherrinna". Den benämningen hade över sig en alldeles särskild färg och ton, den fram- kallade genast tanken på något ädelt, vackert, kärleksfullt. Och detta med full rätt, ty en ovan- ligt god kvinna var hon. Och kunde hennes rika �

                                            13 

personlighet vara så mycket för utomstående, sträcka sig så vitt och djupt utanför hennes eget hem, då ana vi vad hon måtte ha betytt för sina närmaste, för sina vänner, för tjänare och under- havande.

   Men vid ännu  en sida, kanske den viktigaste i 

hennes bild, måste vi dröja: hennes äkta, varma religiositet. Den var helt visst den bärande, den djupast drivande kraften i hennes liv. Den så mångsidigt begåvade, lyckligt lottade, till vilken så många människors händer sträcktes med bön om hjälp, hon var själv ett barn inför sin Gud och mottog alit ur sin himmelske Faders händer. Det var väl detta innerliga Gudsförhållande, som gav henne den vackra, kärleksfulla blicken på allt livet, det låg till grund för hennes ofta upprepade yttrande: "vi äro ju alla barn till samme Fader". Därför att hon själv hade fått erfara den, så trod- de hon på kärlekens makt, som är starkare än döden, på Guds kärleks makt över allt vad männi- ska heter. Och i sitt sista lidande, hur barnsligt förtroendefullt och ödmjukt lämnade hon sig in- te i sin Faders händer! Det var så betecknande för henne då hon kort före sin död en dag låg och �

 14 

läste i sin psalmbok och med den ljusa glimten i ögat yttrade : "jag älskar våra psalmer, men jag tar mig friheten att ändra litet här och var, t. ex. denna strof,: "vilken ej det lov försmår, som av fromma läppar går !" Den tycker jag inte riktigt om, och så läser jag i stället : "vilken ej det lov försmår, soM från barnahjärtat går", ty fromma läppar det ha vi ej, men barnahjärtat det vill jag så gärna äga, ty barn är jag. Nej, sannerligen Herren i himmelen skall ej försmå det lov, som utgår från ett ädelt, kärleksfullt människoliv. "Därigenom är min Fader förhärligad att I bä- ren mycken frukt."

"Det gäller att så en ädel säd på vandringen ge-

                            nom världen, 

Att giva det vackraste inom en till dem som vi mö-

                            ta på färden. 

Det gäller att giva sitt hjärtas blom och strö dem

                            ut till de många, 

Det gäller att älska förr'n sol går ned och skuggor-

                            na falla långa." 

�

          Stockholm 

tryckeriaktiebolaget FyIgia

               1914