Vårpromenad på Fabriksvägen

Fabriksvägen tar sin början från Stalevägen och ner mot fabriken, Munkedals AB, som namnet var en gång. Numera Arctic Paper. Den börjar där Andersson hade sin Guld och Uraffär. Idag finns en busshållplats vid nerfarten.

Ja, så börjar min vandring ner mot fabriken och minnena börjar ta form. Fast kalla den för “vägen” är väl att ta i. Från att ha varit en grusväg, sedan asfalterad, där trafiken bestod av hästskjuts, cyklister, gående och så småningom av biltrafik, liknar den idag mest en större stig, som håller på att växa igen. På höger sida finns dalen med Stalebäcken. Och vänster sida ovanför slänten finns både gamla och nybyggda villor, belägna på nuvarande Änghagevägen.

Det första som möter mig är en skylt, Tippning förbjuden. Och det är ju bra, för då skall det inte vara en skräpplats, utan en fin dalgång, med blommande vitsippor på våren, trodde jag.

Lutcistern som stod i en slänt som lutar från Änghagevägen ner mot bruket.

Efter bara några meter börjar eländet. Där finns på andra sidan “staketet”, allt från små träd, grenar, mossa, gräsavfall och trädrötter. Allt i en salig blandning. Och visst ser det tråkigt ut. Staketet är inte mycket att hurra för.

Det har på sina ställen rasat ner mot dalen, då själva vägen har gett med sig. (Det finns ju rasrisk i vårat samhälle.) Jag fortsätter en bit till och tror i min enfald att nu är det slut på komposten. Men inte, nu är den utökad med omkullblåsta träd. Så hela vägen ner mot fabriken består av nerrasade staket, omkullblåsta träd och trädgårdsavfall.

Nu har jag kommit en bit längre ner till en kurva. Där fanns en gång ett uppbyggt cykelställ med tak över. Där ställde de som jobbade i fabriken sina cyklar. Fortsätter min vandring, men tycker det är tråkigt att se hur det ser ut. Massor med träd som blåst sönder och ligger huller om buller. Och även här nere ligger trädgårdsavfall.

Sedan kommer jag till den plats där jag kan stanna och se ut över fabriken. Och då minns jag, att på vänster sida i slänten, där la alla “gubbarna” sina cyklar. Alla kanske inte fick plats i det stora cykelstället, eller så var det för att de kunde åka en bit längre. Detta var precis mittemot den branta trappan som gick ner till fabriken. Då kom man ner direkt till badhuset och sedan var det bara att fortsätta ner till portvakten och in på fabriksområdet. Skulle tro att det kunde hända en och annan olycka i den branta trappan med alla sina steg.

Så fortsätter vägen ner till nästa kurva. Det vill säga, vägen består nu av en kvarvarande stig, som gjordes när Naturgasanläggningen tillkom. Slänten upp mot villorna har stenförstärkts, likaså slänten ner mot gasanläggningen, där även ett staket har sätts upp, med skylten Frostdimma kan förekomma. Idag har det röjts undan träd och buskari slänten upp mot villorna. Och det roliga är, att nu har en gammal ingång till en jordkällare blivit synlig. Härligt när något gammalt dyker upp.

I kurvan gick det en liten gångväg upp till vänster och då är man uppe på Änghagevägen. (Denna gångväg har nyligen breddats och gjorts i ordning och skall troligen asfalteras. Så där har det blivit väldigt fint.)

I kurvan fanns det två tankar, som innehöll lut. Detta blev hämtat av tankbilar, för att sedan spridas ut på grusvägar. Detta var väl ingen lämplig lekplats, vid tankarna. Men det fanns små grabbar som ofta var där och såg på, när tankbilarna kom och tankade sitt lut. Chaufförerna var snälla och det hände att grabbarna fick följa med på en tur. Vilket var spännande och en lycka för en grabb. Morgan Westland, var en av de lyckliga grabbarna.

Då massatillverkningen vid Bruket hade slutat, försvann tankarna. Troligen slutet av -60 talet eller början av -70 talet. Har tyvärr ingen exakt tidsuppgift.

Strax nedanför tankarna gick en stig ner till vänster. Den var brant och smal och då kom man fram till Syrdammen. Förbi själva dammen var det kusligt att gå, smalt och luktade väldigt illa. Själva Syrdammen är idag borta, där har det istället anlagts 3 dammar för vattenrening med en fin park med blommor och buskar.

Nu har jag kommit till slutet på Fabriksvägen. Så idag finns ett litet cykelställ och en modern grind för att komma in på fabriksområdet. Och portvaktsstugan är borta för länge sedan.

Som jag minns var det mycket trafik på vägen på -40 och -50 talen. När jag menar trafik, så bestod den mycket av alla, som kom med sina skottkärror med tvätt, till och från tvättstugan. Då fick man passa på att få en åktur. Annars var det förmaningar hemifrån att Fabriksvägen inte var någon lekplats.

När jag står uppe på vägen och blickar ner över dalen och bäcken, skenar min fantasi iväg. Tänk så fint det skulle bli med gångstigar och några bänkar här och där. Då kunde det bli en fin park här på Stale också.

Förklaring till namnet Änghagevägen går att finna på Arkiv Digital. Området hade benämning Änghagen under Stale N, redan på mitten av 1780 talet. Och från att ha “Torpställe” som sitt boende, fick man så småningom adress med postlådenummer.

Därefter namnet Änghagevägen.

Fabriksvägen kan ha kommit till slutet av 1800 talet, då Bruket startade sin pappersverksamhet 1870 talet.

1782 fanns en “Johansson” som hade adress Torpställe Änghagen.

Ja, detta var en liten vandring i mitt barndoms Stale. Där minnen från förr kan jämföras med hur allt har förändrats, både på gott och ont.

Text: Marita Wennerholm