Muntlig tradition om Karl XV 89-1

Muntlig tradition om Karl XV

Karl XV  kom tidigt en  morgon in i en bondstuga och som  vanligt vid sina strövtåg på landsbygden var han helt inkognito. När han stötte upp dörren såg hart bara en liten pojke där inne i det skumma köket. De vuxna var väl redan  ute på åkern i arbetet. Den lille parveln hade klättrat upp på diskbänken och fattat grepp om en mjölkbunke.

Kungen klev raskt över golvet. "Vad är det du gör? Står du här och dricker mjölk,  din lymmel?!" 

Men  pojken var mig en kavat gynnare. "Hå angår dä däk", sa han. "Ä dä di mokk?"

"Det skall du sannerligen få erfara om jag har med det att göra eller inte!" Och kungen grep tag i pojkens långa skjorta så häftigt att den gick sönder. Pojken  tappade bunken, all mjölken skvätte ut. Ungen skrek av alla krafter. Och  när kungen i  detsamma såg ut genom fönstret blev han varse barnets föräldrar, de var redan på hemväg. De hade förstås hört den lilles skrik och kom  springande med långa  trehornade hötjugor. Kungen bleknade. Nu ligger  du fan i mig illa till, kung Carl, sa han för sig själv. Men i sista stund lyckades han hejda dem.

"Lugnen  eder", sa han,  skall jag ersätta såväl skjortan som mjölken." Och  så tog han upp ett guldmynt och gav dem. Bondparet gjorde stora ögon. Det var som att vända en hand. De förstod att det var en fin karl de hade att göra med och visste strax inte hur väl de ville honom.  De  dukade  fram alit vad huset förmådde. Kungen lät sig väl smaka, satt länge och pratade med dem i all gemytlighet.

Så småningom  kom talet in på kungahuset och gästen ville gärna veta vad de t ex tyckte om kungen själv.

"Ja, det är allt en fin gödkalv vi har att föda", sa gubben. Det var den allmänna   meningen. Gumman protesterade livligt. "Kungen är det finaste som finns", ansåg hon.  "Och jag skulle gärna ge bort min bästa mjölkeko bara jag fick se honom en endaste gång."

Nu  ligger, du fan i mig bra till, kung Carl, tänkte kungen för sig själv. Nu har  du i utsikt att få en ko. Han skrockade. Men  hur det var ändrade han sig. Han beslöt sig för att inte göra anspråk på kreaturet. Tyckte väl synd om det fattiga paret. När han tagit avsked och tackat for välfägnaden presenterade han sig for gumman. Titta nu, mor lilla, så mycket hop vill, sa han. Och det kostar inte något. Kossan får ni behålla och  alltsammans är gratis.

                                                           Sven Liguster