Maran i Purkeberget 93-1

Maran i Purkeberget

Maran i Purkeberget  var ingen snäll häxa. Snål, snål, sniken och snål var hon för  tre och  hade inte sin like i hela landet och  för alla som   bodde i de angränsande   socknarna var hon  en fullkomlig "mara".

   I den närbelägna  sjön, som  låg väl inbäddad mellan  de  höga  bergen  en fjärdings väg från Purkeberget fanns  det renaste  och  klaraste vattnet i hela bygden    och här  hämtade  Maran  sitt vatten till den trollbrygd hon kallade kaffe, ett ettrigt gift, som ytterligare förgiftades med den ädla   kopparens gröna ärg och farliga kvicksilver, vilket hon sedan med vindarnas hjälp spred över hela bygden   till alla åkrar och ängar vilka även blev förgiftade och i sin tur förgiftade vattnet i både floder och sjöar.

   Det som   växte på marken  vissnade  och dog, befolkningen   sjuknade  och fick läggas i en allt för tidig gray. De överlevande fick slakta sina kära husdjur  för att få mat. Men även dessa var förgiftade av Marans trollkonster varför det blev en dålig lösning.

  Då satt Maran  i Purkeberget, och njöt i fulla drag, för det bästa hon visste var  att obarmhärtigt och på allehanda sätt tortera sin omgivning.

   En dag kom  ett skepp   och lade till vid bryggan där den  stora saltkitteln eller Käel, som den  då kallades,  för att lasta och transportera det ur havet kokade saltet till havsbandet, där fiskarna behövde det för att bevara sin fisk och  ha något att  lägga i 'grytan när vintern kom  och lade både landet  och havet  i snö och isbojor.

   Knappt hade  skeppet lagt till vid kajen förrän Maran var där för att undersöka  hur hon skulle  kunna förgöra fartyget och dess besättning och  uppsökte för den  sakens skull kaptenen.  Hon var vid  sådana tillfällen alltid inställsam,  lismade och  smilade för allt hon var värd och  ingen som  inte   kände henne   kunde tro  annat än gott om denna  fagra men  bedrägliga kvinna.   De visste ju inte att hon var Maran i Purkeberget.

  Kaptenen   som inte  var  någon annan än  skärgårdens  gode  trollkarl hade kommit  hit endast för att oskadliggöra Maran och  var för den skull lika artig och  vänlig tillbaka. Han beordrade genast kocken  duka fram  den  bästa middag   som fartyget hade och ur sina allra heligaste gömmor plockade  han fram ett utsökt vin varav Maran fick njuta så mycket hon ville. Hon  åt och drack  som aldrig förr och av vinet blev hon livad och glad och som  ayslutning på hela middagen  bjöds hon   på en välsmakande   dryck,  som bryggdes   på örter kaptenen haft med sig hem   ända från  Orienten  och  som han sade, endast togs  fram vid särskilt festliga tillfällen.

    Maran brev alldeles hänförd av kaptenens gästfrihet och tack vare  vinets rusiga inverkan   glömde hon  sin egentliga uppgift. Örtbrygden i   synnerhet tilltalade henne ofantligt och hon drack den ena koppen efter den  andra  och hennes glädje   kände  inga gränser när kaptenen    som erkänsla för att  hon velat gästa hans fartyg överlämnade ett stort paket med örterna som gåva till henne.

   Men hon märkte aldrig att kaptenen tog ett helt annat paket av vilket han rekommenderade     henne att till varje kale te hon kokade endast ta en enda liten nypa för att det inte skulle bli för starkt, ty det kunde vara farligt för hennes   hälsa och dessutom  skulle hon om  hon ville ha den  allra finaste drycken  samla rent  oförfalskat regnvatten. Om hon  passade  på när det ösregnade  kunde hon fylla hela sin kale (kittel) och omedelbart som det slutat regna skulle hon koka detta. Gjorde hon  så skulle det räcka till nästa gång det kom  ett skyfallsliknande regn och hon skulle alltid ha en underbar örtbrygd hemma.

   Maran hade varit borta längre än hon aysett. Hon tog, mätt och förnöjd sitt paket, sade farväl och skyndade hem  till Purkeberget. Det var sena kvällen när  hon kom  dit och då först slog det henne att sitt egentliga ärende till skeppet  hade hon alldeles glömt, därför hade hennes ansträngningar  med undantag   av örtpaketet varit av noll och intet värde. Men med sina örter skulle hon minsann trösta sig när hennes sinne blev dystert och allt inte gick som beräknat,

   Nästa dag var himlen alldeles förmörkad av stora svarta regntunga moln och  den ena blixten efter den andra for ljungande genom barrskogen, åskan dundrade   och regnet forsade i strida strömmar ner från himmelen, som om den öppnat alla sina portar.

   Maran var inte sen att sätta ut alla sina kittlar vilka snabbt blev så fulla att de  rann över och när det slutat regna tände hon eld under sin största käle för aft koka sin nya örtbrygd. För att få en riktigt god och stark brygd tog hon inte en liten nypa, som hon blivit rekommenderad utan fem  nypor och röken steg högt över trätopparna.

  Alla som såg denna rök  över trätopparna i skogen visste av erfarenhet, att nu  kokade maran åter "kaffe" och skyndade sig att bärga sina tillhörigheter bäst det gick. Men det hade de inte behövt denna gång enär denna rök lade sig över hennes  eget läger och eldhärd och hade en förlamande verkan på den  som åstadkommit den.

  Så gick det även för Maran. När molnet blivit tillräckligt stort och tjockt förlamades  hon och  hennes fötter växte fast i marken, hennes armar växte ut till stora gulbruna grenar och hennes huvud blev en enda stor krona dom allt sedan dess pryder Marans  topp Medan    stammen blev vresig och vrång, lika vrång  och besvärlig som  Maran varit under hela sin  levnad, men som  nu blev en alldeles ofarlig martall i vilken det susar när vinden blåser.  Befolkningen  i bygden repade sig  snabbt efter Marans fördärvbringande trollkonster. Åkrar och ängar blev åter bördiga när ingen längre förgiftade deras jord, vatten och luft och de fick tillbaka sin hälsa, det värdefullaste av allt. Men var gång det regnar och röken stiger upp från Purkeberget säger folket, att nu kokar Maran kaffe.

                                                            Tage Axelsson