Sjökvist hör av sig 81-4

Sjökvist  hör av sig

 Det händer någon  gång, att Sjökvist ringer på och för det mesta är det tråkigt eller ledsamt, det han anförtror mig. Nu har jag inte riktigt uppfattat om det var Sjökvist eller Sjörud han hette eller rentav Sjöman, något åt sjö- var det i alla fall. Sjökvist anförtrodde mig, att han sedan en följd av år, varit pensionerad, en sak jag aldrig reflekterat över, ty jag hade för mig, att han var i medelåldern eller där  omkring. Sjökvist var inte längre i aktiv ålder och han nämnde något om, att han fått en stor gratifikation, när han lämnat sin anställning. Han hade haft arbete vid en enskild järnväg och vid banan  varit något av mångsysslare. Vid ett tillfälle, sa Sjökvist, ville järnvägsledningen pröva om jag dög till biljettgranskare.

Jag fick provåka ett antal gånger på tåg tidtabellsenligt och ansåg mig kallas konduktör,  sa Sjökvist. Sjökvist fortsatte vidare att han blev mäkta populär  som konduktör  och att han  ofta  kom  i goda kontakter med människor  på tåget när han  vandrade genom   vagnarna  och det hände att han  ibland inte hann med att

klippa alla biljetterna fore tåget kom till nästa station. Och åren gick och Sjökvist fick lämna sin befattning  efter ayslutade tjänsteår. Allmänheten saknade Sjökvist —  som  han själv sa. Detta kom också till arbetsgivarens kännedom och dessa hade en överläggning  huruvida det var lämpligt att efter en lång arbetsdag, lämna   någon form av gåva, till den vitale och omtyckte järnvägsmannen.  Någon föreslog en segelbåt, en annan en biljettklippartång i silver.

Men så dök det upp en idé bland järnbolagets styrelse — varför inte ge Sjökvist en bättre, avpolletterad passagerarvagn — dessa skulle ju skrotas och kom aldrig mer i trafik. Sagt och gjort. Sjökvist hade en stor tomt och ett antal meter räls skickades  med för att vagnen hade  något att stå på. Efter en hel del arbete, kom vagnen  en dag att prydligt stå uppställd i Sjökvists trädgård bland aplar  och plommonträd.   Sjökvist var mäkta  stolt över gåvan och städade sin vagn nästan dagligen så den skulle se fin ut och välputsad ut.

Sjökvist brukar i vanliga fall, berätta något vemodigt, men denna  gång var han något  av en optimist. Han till och med skrattade, vilket hör till sällsyntheterna. Men så efter en tid tyckte järnvägsbolaget att dom borde ta en titt på Sjökvists rullande  järnvägsåkdon och ett par representanter åkte för den sakens skull till Sjökvists hemort för att beskåda  underverket. Nu  hör det till saken, att dagen i ära, vädrets makter inte var de bästa, det blåste och regnade men Sjökvists tomt låg ej så långt från stationen. Döm  om  herrarnas förvåning när de var  nästan framme  vid  trädgårdsvagnen, Sjökvist satt utanför och rökte pipa. Trots det usla vädret blev de stående  en stund och tog sig en funderare. Vid deras fråga, varför han inte satt inne  och rökte, svarade Sjökvist helt lugnt: "Det går inte, vagnen är en Icke rökare".

Sjökvist  var verkligen på gott humör, när han berättade sin historia, det är  inte varje gång han är så belåten som han var, när jag samtalade med honom.  Nu får vi se, vad Sjökvist har för sig nästa gång han hör av sig — eller var det Sjösten han hette, har så svårt for namn.

Ur Munkedalsbygden 1981-4