Historia om Lerberg

Min historia om Lerberg börjar i dåtid.

På 1300-talet var det ett svårt angrepp av digerdöden. Biskopen i Oslo skrev i den Röde Bog, att det var bara 13 personer på Lerberg som överlevde. I övriga socknen var det 19 personer som överlevde. Det var svåra tider att leva i.

På Lerberg finns det en ansenlig gravplats. Det har funnits 111 gravhögar, varav 9 avlånga. Det har gått en kyrkstig från Torp, Lerberg och Skådene till Håby kyrka. Den sistnämnda är byggd på 1100-talet.

Det har funnits ett ålderdomshem på Lerberg. 1890 beslöt Håby Kommunalnämnd att bygga ett hem för fattiga och orkeslösa, där kommunen kunde ta hand om dem.  Assessor Kock på Torp skänkte timmer till huset. 1930 var det dags for en omfattande ombyggnad. Det blev ett modernt och tidsenligt försörjningshem. Då anställdes också en utbildad förestånderska. Hemmet drevs till 1954. Då hade Håby gått samman med Munkedals Kommun, och de gamla flyttades till Kamstorp. Efter kriget uppläts hemmet till baltiska flyktingar, som behövde en fristad. 1957 upphörde den sociala verksamheten och byggnaden blev en privatbostad.

1900 startade Gustav Åhlander en diverseaffär i Lerberg. Den drevs sedan vidare av Erik och Judit Åhlander. Den stängdes för alltid 1964.

Torvbrytning på Lerberg har pågått i två omgångar. 1917 köpte bagare Björsell i Lysekil torvmossen. Den fick dikas och dräneras innan torvbrytningen kunde startas. Björsell drev ett bageri i Lysekil. Det var ont om ved, så därför blev det torv att värma ugnarna med.

Nästa gång det var aktuellt med torvbrytning var under andra världskriget. Då var det firma Karlsson och Lunde som startade torvbrytning på nytt. Denna gång var det elenergi som stod för driften och inte ångmaskiner. Mycket torv forslades till Uddevalla och Lysekil. Men även till Munkedals hamn, där den skulle vidare med båt. Gunvor Andersson från Hällevadsholm, berättar att hon och flera flickor, åkte med Lunde på lastbilsflaket, eller fick åka tåg till Smedberg, för att sedan gå till mossen på Lerberg för att arbeta. Det var nog ett slitsamt sommarjobb.

Viking Karlsson hade varit snickare i hela sitt liv. Han var anställd vid Munkedals AB, för att sköta reparationer och övriga snickeriarbeten. När Viking blev pensionär fortsatte han att snickra. Nu handlade det om att reparera och laga gamla klockor och iordningställa gamla möbler, Nytt faner och nya svarvade utsmyckningar gjorde underverk på en gammal och nött chiffonjé. Det fanns mycket intressant att se hos Viking.

Jag undrar hur det kan komma sig att det funnits så många snickare, på en sådant litet ställe som Lerberg. Det var byggmästare Axel Karlsson med sönerna Gustav, Karl och Helge. Anders och Rickard Jonsson. Henning Karlsson, Karl Johansson, Karl Lignell och Valdemar Gustavsson.

Från 1955 -1978 hade bröderna Benjaminsson en stor försäljning av grus i olika sortiment. Det var ett stort område de hade att leverera till.

Nykterhetsloge bildades på Lerberg 1907. 1916 övergick den till Munkedalsavdelningen.

SSU bildade en klubb på Lerberg 1933. Med på invigningen var folkskollärare Einar Dahl Uddevalla. När klubben var som störst hade den ett 9O-tals medlemmar. Samlingsplats var en lokal, som byggts för att bli biograf. Den ägdes av byggmästare Karlsson. När klubben var som störst byggde de en dansbana på Lerberg.

Under kriget var det gengasdrift på bilarna, då gjorde de en affisch med en bil med gengasaggregat. Bredvid stod det ”spetta, slagga, fläkta, kör till Lerbergs festplats”. Dansbanan revs 1954 och på den platsen finns det nu ett bostadshus.

Detta är mina minnen och anteckningar om Lerberg. Det kan påpekas att det är en levande del av Munkedals Kommun. Det bor många där och det är en trevlig liten by.

Jag hoppas att Ni har lite användning for denna uppsats,

Vänligen Inger Ringström