Livet som lastbilschaufför på bruket 24-2: Skillnad mellan sidversioner

Från Munkepedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
mellanslag borttagna
Bild infogad
Rad 1: Rad 1:
[[Fil:S14UM UMFA54429 1118.jpg|miniatyr|424x424px|Munkedals kapell med bröllopsgäster på väg till väntande gengasdrivna bilar år 1942.]]
Knut Forsberg, min morfar, föddes 1911 och tog körkort 1932. Vid den här tiden var det inte vanligt att ha körkort och i morfars fall berodde det på att rättare Sjödin tipsade om att det skulle behövas en chaufför inom en snar framtid. Det var ett omväxlande och händelserikt jobb morfar fick men ofta tungt, extra jobbigt blev det under gengastiden. Under min uppväxt var jag väldigt nära min mormor och morfar. Vi bodde i ett hus på Nedre Lycke där mormor och morfar bodde på bottenvåningen och där vi disponerade andra våningen. Även min morbror Ingvar Forsberg bodde här så det var verkligen ett generationsboende, hos oss liksom hos många andra på den här tiden. Mina egna minnen av morfar är ju mestadels av vad som rörde sig hemma, så det jag fått veta om hans yrkesliv som chaufför har jag fått berättat för mig av Ingvar. Han föddes 1933 och fick när han blev lite större följa med sin pappa (alltså min morfar) i lastbilen. Det var högtidsstunder för Ingvar och han har många historier att berätta om spännande saker som kunde hända, till exempel om gengastiden. Under 2:a världskriget försvårades livet på många sätt och väldigt påtagligt blev det för chaufförer som fick gå över till gengas som drivmedel. För morfars del fick han hämta träkol från brukets egen träkolsmila vid Vågsäter. Milan skulle skötas dygnet runt, Ingvar kommer ihåg Wilhelm och Kolar-Oskar, men det fanns ju säkert fler som jobbade där. Träkolet var förpackat i papperssäckar som lastades för hand och kördes till logen som låg intill brukets lastbilsgarage.
Knut Forsberg, min morfar, föddes 1911 och tog körkort 1932. Vid den här tiden var det inte vanligt att ha körkort och i morfars fall berodde det på att rättare Sjödin tipsade om att det skulle behövas en chaufför inom en snar framtid. Det var ett omväxlande och händelserikt jobb morfar fick men ofta tungt, extra jobbigt blev det under gengastiden. Under min uppväxt var jag väldigt nära min mormor och morfar. Vi bodde i ett hus på Nedre Lycke där mormor och morfar bodde på bottenvåningen och där vi disponerade andra våningen. Även min morbror Ingvar Forsberg bodde här så det var verkligen ett generationsboende, hos oss liksom hos många andra på den här tiden. Mina egna minnen av morfar är ju mestadels av vad som rörde sig hemma, så det jag fått veta om hans yrkesliv som chaufför har jag fått berättat för mig av Ingvar. Han föddes 1933 och fick när han blev lite större följa med sin pappa (alltså min morfar) i lastbilen. Det var högtidsstunder för Ingvar och han har många historier att berätta om spännande saker som kunde hända, till exempel om gengastiden. Under 2:a världskriget försvårades livet på många sätt och väldigt påtagligt blev det för chaufförer som fick gå över till gengas som drivmedel. För morfars del fick han hämta träkol från brukets egen träkolsmila vid Vågsäter. Milan skulle skötas dygnet runt, Ingvar kommer ihåg Wilhelm och Kolar-Oskar, men det fanns ju säkert fler som jobbade där. Träkolet var förpackat i papperssäckar som lastades för hand och kördes till logen som låg intill brukets lastbilsgarage.
 
[[Fil:S14MH 128 019.jpg|miniatyr|Okänd, Knut Forsberg och Harry Lundin.]]
[[Fil:S14MH 128 030.jpg|miniatyr]]
Det krävdes nya rutiner när gengasen började användas. Man kunde inte tända och elda inne i garaget, så när lastbilen skulle ställas in efter dagens jobb fick man backa in bilen och försiktigt backa upp på ett par bockar, så att man nästa morgon hade »startbacke« och kunde rulla ut bilen för att där utanför elda på träkolet. Det tog en dryg halvtimma att få fart på gengasapparaten så att bilen kunde starta och komma igång med dagens arbete.
Det krävdes nya rutiner när gengasen började användas. Man kunde inte tända och elda inne i garaget, så när lastbilen skulle ställas in efter dagens jobb fick man backa in bilen och försiktigt backa upp på ett par bockar, så att man nästa morgon hade »startbacke« och kunde rulla ut bilen för att där utanför elda på träkolet. Det tog en dryg halvtimma att få fart på gengasapparaten så att bilen kunde starta och komma igång med dagens arbete.



Versionen från 14 september 2025 kl. 19.00

Munkedals kapell med bröllopsgäster på väg till väntande gengasdrivna bilar år 1942.

Knut Forsberg, min morfar, föddes 1911 och tog körkort 1932. Vid den här tiden var det inte vanligt att ha körkort och i morfars fall berodde det på att rättare Sjödin tipsade om att det skulle behövas en chaufför inom en snar framtid. Det var ett omväxlande och händelserikt jobb morfar fick men ofta tungt, extra jobbigt blev det under gengastiden. Under min uppväxt var jag väldigt nära min mormor och morfar. Vi bodde i ett hus på Nedre Lycke där mormor och morfar bodde på bottenvåningen och där vi disponerade andra våningen. Även min morbror Ingvar Forsberg bodde här så det var verkligen ett generationsboende, hos oss liksom hos många andra på den här tiden. Mina egna minnen av morfar är ju mestadels av vad som rörde sig hemma, så det jag fått veta om hans yrkesliv som chaufför har jag fått berättat för mig av Ingvar. Han föddes 1933 och fick när han blev lite större följa med sin pappa (alltså min morfar) i lastbilen. Det var högtidsstunder för Ingvar och han har många historier att berätta om spännande saker som kunde hända, till exempel om gengastiden. Under 2:a världskriget försvårades livet på många sätt och väldigt påtagligt blev det för chaufförer som fick gå över till gengas som drivmedel. För morfars del fick han hämta träkol från brukets egen träkolsmila vid Vågsäter. Milan skulle skötas dygnet runt, Ingvar kommer ihåg Wilhelm och Kolar-Oskar, men det fanns ju säkert fler som jobbade där. Träkolet var förpackat i papperssäckar som lastades för hand och kördes till logen som låg intill brukets lastbilsgarage.

Okänd, Knut Forsberg och Harry Lundin.

Det krävdes nya rutiner när gengasen började användas. Man kunde inte tända och elda inne i garaget, så när lastbilen skulle ställas in efter dagens jobb fick man backa in bilen och försiktigt backa upp på ett par bockar, så att man nästa morgon hade »startbacke« och kunde rulla ut bilen för att där utanför elda på träkolet. Det tog en dryg halvtimma att få fart på gengasapparaten så att bilen kunde starta och komma igång med dagens arbete.

Ingvar berättar också om slutet av 30-talet då morfar jobbade med att köra material till bygget av Munkedals kapell. Han hämtade stenblock från Helgeröds stenbrott i Bovallstrand till de höga murarna och till trapporna. Stenbrottet låg mitt emot det som senare blev ABBAS konservfabrik. Det var stora och rejäla stenblock, man kunde bara ta två eller tre på varje vända. De lossades med handkraft, bara med hjälp av taljor. Arbetare från bruket – Ingvar kommer ihåg Frans, Einar och Kalle i Lycke – lyfte upp ett stenblock med taljor, lastbilen kördes försiktigt undan och blocket lades på en vagn för att sedan placeras på rätt plats. Det var hårt och tungt arbete, det gick åt många stenblock till kapellbygget, det blev många vändor till Bovallstrand. Man hann med två vändor per dag så det tog sin tid, men 1939 var kapellet färdigbyggt och invigdes vid adventstiden. På bilden ovan ses både den höga muren framför kapellet och hur gengasbilarna såg ut. Fotot är taget när Gottfrid och Gertrud Balksten skulle gifta sig i kapellet 1942. En stor händelse i kapellets historia är när Olof Bildt dog och begravningen hölls i kapellet, men det får Ingvar berätta mer om vid senare tillfälle.

Kerstin Sennung