Minnen från Hede skola på 50-talet

Minnen från Hede skola på 50-talet

Hede skola existerade i drygt 100 år, från 1857 till 1958. Därefter behövdes den inte för den stora fina Bruksskolan invigdes i januari 1959. I mitten av femtitalet, 1954-56, gick jag i första och andra klass på Hede, hela tiden i samma klassrum eftersom det bara fanns ett. Jag hette då Margareta Hedlund (gift Lindström) och bodde på Hedevägen 17, i backen mellan Hede håla och själva Hede. Skolkamraterna kom från nedre Stale, Hede, Kleva, Krokklev, Kvistrum och Åtorp.

En dag i augusti 1954 gick mamma Svea och jag, tillsammans med min bästa kompis Kate Andersson och hennes mamma Elvy, mot Hede skola. Kate och jag skulle börja i första klass. Vi fnittrade och skrattade som vanligt men det kändes ändå lite pirrigt i magen. Väl framme mötte vi våra blivande skolkamrater och deras mammor. På den tiden var det ju nästan inte tänkbart att pappan skulle gå med. Fröken, Lilly Erhardsson, stod leende på trappan och tog emot. Vi barn fick sätta oss i bänkarna och mammorna satt eller stod utmed väggarna.

Skolsalen var ganska ljus för det fanns fönster både på väggen bakom oss och utmed hela vänsterväggen. Längst fram, framför svarta tavlan, fanns en orgel och en kateder med trappsteg upp. Vid högerväggen stod en svart kamin och en vedlår. Framför den fanns dörren ut till den lilla korridoren med väggfasta bänkar och klädkrokar. I korridorens ena hörn fanns märkligt nog en sandlåda med bilar och andra leksaker dit mindre lydiga elever kunde visas ut. Ovanför fönstren i salen hängde tavlor av olika slag. Snett ovanför min bänk fanns en bild på en väldigt ful gubbe som jag tyckte blängde elakt på mig och jag kände att det där med att gå i skolan var nog inget för mig. Senare skulle det visa sig att det var, den visserligen inte så vackre men förmodligen snälle, sagoförfattaren H C Andersen som blängde och att gå i skolan var verkligen något för mig. Jag blev kvar och trivdes mycket bra i skolans värld fram till mitt 66:e år.

I Hede skola fanns det som sagt bara ett klassrum men med två årskurser tillsammans, s k B-skola. Vi var 11 ettor och 8 tvåor läsåret 54-55. Lilly Erhardsson var, det har jag förstått senare, en mycket modern och skicklig pedagog. Hon anpassade lektionerna så att vi inte märkte att vi egentligen var två årskurser utan gav ettorna lite lättare och tvåorna lite svårare uppgifter. Då och då fick en tvåa förklara för oss ettor om någon hade svårt att hänga med. Själv är jag extremt vänsterhänt och ytterligare någon eller några var det, en var Rutger Andersson, tror jag. Fröken tvingade oss aldrig att skriva med högerhanden, vilket nog de flesta lärare gjorde på den tiden. Jag lärde mig snabbt att skriva och själv tyckte jag att jag skrev riktigt snyggt. En dag skulle vi dock byta ut blyertspennan mot en bläckpenna som skulle doppas i ett bläckhorn, som var nedsänkt i en urgröpning längst fram till höger på bänken. För mig var detta en fullständig katastrof! Jag suddade ut allt jag skrev med vänsterhanden och jag bara grät. Fröken sa att jag kunde gå ut i korridoren och gråta färdigt och att det nog skulle ordna sig. Plötsligt öppnades ytterdörren och en man kom in. Han frågade varför jag var så ledsen och jag berättade. Det visade sig att mannen var skolinspektör och jag fick ett intyg på att få lov att skriva med kulspetspenna om mina föräldrar bekostade en sådan. De andra ”drabbade” måste väl ha fått ett likadant intyg, fast det minns jag inte. Samma dag gick mamma till Petterssons pappershandel för att köpa en kulspetspenna men sådana moderniteter fanns inte i att köpa i Munkedal 1955. Inköpet skedde på Hallmans bokhandel i Uddevalla och pennan var väldigt dyr. Jag vårdade den ömt i flera år och så småningom blev det ju vanligt att använda kulspetspenna även om man var högerhänt och det där med intyg hade spelat ut sin roll.

I vår klass gick frökens släkting Pelle, som också bodde hos henne och åkte med henne i den lilla Fiaten till skolan varje dag. Man skulle kunna tro att han särbehandlades men så var inte fallet. När fröken någon gång sade till Pelle på skarpen grät han så det bildades en stor pöl av tårar på bänken. Kate och jag var väldigt fascinerade av denna tårpöl som vi inte kunde åstadkomma hur vi än försökte. Om jag minns rätt var Pelle den ende som fick besöka sandlådan i korridoren då och då.

En dag, jag tror att vi var andraklassare då, skulle vi få en ny elev i klassen. Han hette Ingvar Hansson och kom från Hattefjäll. Familjen hade byggt ett nytt hus på Hede men dit ville nog inte Ingvar flytta. Både Ingvar och hans mamma Maja storgrät första dagen och Maja fick inte gå hem för Ingvar utan måste stanna kvar tills skoldagen var slut. Fröken tröstade och nästa dag vågade Ingvar, efter lite övertalning av mamma, ta sällskap med oss till skolan där han nog kom att trivas väldigt bra. Alla tyckte om den glade och trevlige Ingvar, så Sola blev ett mycket passande namn på honom.

Radhusen och de flesta villorna uppe på Hede var ännu inte byggda när vi stretade backen upp från Hede håla till den lilla röda skolan. Vi, det var Kate och Elisabeth (Ia) Andersson, Eva Johansson, Kennet Vingård och jag. Oftast tog vi flickor den lilla stigen från Hålan till Västanvindsvägen på Hede. Stigen tror jag knappast finns kvar idag. Uppe på Hede träffade vi Ann-Greth Einarsson, Gudrun Johansson och Ingvar Sola Hansson. Vi pratade, skrattade, plockade blommor, matade korna och prövade om vi vågade ta på det elektriska kostängslet. Hade vi stövlar vågade alla men utan stövlar vågade bara Ia.

På väg till skolan mötte vi då och då skolans städerska Tulla (Sohlberg) Olsson, som vi hade stor respekt för. Blöta höst- och vårdagar brukade hon ropa till oss att inte söla ner utan torka fötterna noga innan vi gick in. Kalla vintermorgnar meddelade hon att hon hade tänt i kaminen så att det var gott och varmt i salen när vi kom fram, vilket vi tyckte var väldigt skönt. Runt kaminen hängdes blöta vantar på tork. När det var riktigt mycket snö hände det att Gudrun Johanssons (och Bertil ”fräsarns”) pappa Yngve trampade upp en väg åt oss över Hede, för nordanvinden packade snön i höga drivor där.

En dag varje höst och vår skulle vi till det fina badhuset vid fabriken för att bli renskrubbade och få bada i en riktig bassäng. De som inte lärt sig simma höll till i lilla bassängen och de som kunde i den stora. Jag måste väl minnas fel men jag tror att fröken bara körde två vändor med sin Fiat för att få oss alla dit och tillbaks till skolan. I så fall måste det ha varit 9-10 ungar plus fröken i varje vända. Jag har försökt att kontrollera uppgiften med en klasskamrat, Birgitta Lundin, och hon kom ihåg att vi satt/stod väldigt trångt i bilen men inte hur många vi var i varje vända.

I första klass var vi på skolresa till Munkedals hamn med ”Lilla tåget”. Vi badade långt in i viken eftersom alla inte kunde simma och åt medhavd matsäck i gräset. En lärare och 19 elever på badutflykt, det hade inte varit tillåtet idag och var det kanske inte då heller. På hemvägen brann det i slänten vid Sohlbergs och brandkåren var där så tåget fick stanna. Jättespännande, tyckte vi. Väl hemma, fast senare än beräknat p g a branden, hade vi mycket att berätta.

Runt skolhuset fanns en grusplan och vid ena sidan en ganska vanskött gräsmatta med ett äppleträd som gav hyfsad skörd. Vi fick äta av äpplena men inte kasta dem på varandra. En gång fick vi steka äpplen vid kaminen, minns jag. På gården växte en stor kastanj, som förresten fortfarande finns kvar, och på hösten plockade vi massor av kastanjer och tog med hem. Fröken var oftast med oss ute på rasterna så någon egen rast hade hon nog inte förrän näst sista ungen hade lämnat skolan för dagen. Pelle var ju kvar och åkte med henne hem till huset precis ovanför AV Olssons på Kvistrum.

Varje lunchrast bredde vi ut en handduk på bänken, åt upp våra smörgåsar och drack kakao eller mjölk till. Jag vet inte hur många termosflaskor vi slog sönder på vägen till skolan under vintern när det var halt. Då blev böcker och allt indränkt i klibbig kakao och väskan var svår att få ren. Fröken åt sin lunch i katedern och delade med sig till Pelle. Ibland hade hon med flera apelsiner och de som ville, d v s alla, fick en klyfta.

Helst ville fröken att vi skulle sköta våra behov på skolans utedass under rasterna men ett par av pojkarna hade kikat in bakifrån vid något tillfälle så de flesta av oss flickor bad att få gå på toaletten under lektionstid. Toalettpappret var blankt och hårt och fungerade inte så bra, tyckte vi.

Ovanpå skolan fanns lärarbostaden som stått tom sedan den tidigare lärarinnan Frida Mård och hennes syster Anna hade byggt ett eget hus på tomten norr om skolan. Vi hade stor respekt för dessa kvinnor och uppmanades av fröken Lilly att alltid hälsa artigt på dem, vilket jag tror att vi gjorde. Ibland besökte de oss på lektionerna och då ville fröken att vi skulle uppföra oss extra fint. Någon gång fick vi gå med fröken upp till den tomma lägenheten och det var väldigt spännande.

Alldeles söder om skolan bodde gubben Landin. Om han gick förbi på vägen precis utanför skolan när vi hade rast var det nästan alltid någon som skrek LANDIN. Då stannade han, svor lite åt oss, skrek en massa fula ord som vi inte förstod och hötte med käppen. Om vi inte ropade började han ändå skälla och vifta med käppen. Innanför skolgrinden kände vi oss säkra men de flesta av oss ungar som kom norrifrån, Marita Zander, Harriet Gustavsson, Ann-Greth Einarsson, Birgitta Lundin, Ann-Christine Axelsson, Ingvar (Sola) Hansson, Marianne Nimb, Lena Blomberg, Kate Andersson, Kates lillasyster Elisabeth (Ia) m fl, var väldigt rädda för att möta honom på den smala skolvägen. Så vitt jag kan minnas var det, med få undantag och utvisning till sandlådan, ordning och reda både i klassrummet och på rasterna. Jag tror inte det var någon som ens kom på tanken att vara uppkäftig mot fröken och jag har på känn att alla uppskattade henne mycket.

På hemvägen från examen i andra klass i juni 1956 kändes det väldigt vemodigt och Kate och jag vände oss om flera gånger. Vi var allt lite avundsjuka på Kates lillasyster Ia som skulle få gå kvar ett läsår till i den idylliska lilla skolan på Hede. Efter sommarlovet skulle vår gamla klass delas och ena halvan placeras i Centralskolan på Foss och den andra halvan, där jag gick, i Föreläsningssalen. Där fanns det hela tre klassrum och gymnastiksal. Vi skulle slås ihop med en annan klass från Lycke skola och börja i trean. Det kändes skrämmande men det är en annan historia.

Skolkortet från läsåret 1954-55

(1)=årskurs 1, (2)= årskurs 2

Stående från vänster med dåvarande namn: Axel Blomberg(1), Ulf Sörensson(2), Eva Eriksson(2), Harriet Gustavsson(2), Monica Dahl(2), Rutger Andersson(1) och Pelle Erhardsson(1)

Sittande från vänster: Kenneth Vingård(1), Kate Andersson(1), Margareta Hedlund(1), Birgitta Lundin(1), Eva Johansson(1), Marianne Elving(2), Ann-Christine Axelsson(1), Ann-Greth Einarsson(1), Marita Zander(2), Britt-Marie Andersson(2) och Irjam Blomqvist(1)

En elev var sjuk vid fototillfället: Kerstin Månsson(2)