Jättemön i Boråserödsberget 91-1

En socken i Munkedal

Munkedals kommun innehåller numera  åtskilliga socknar. En av dem  är Svarteborg,  som liksom Foss, har ett otal minnesplatser och sevärdheter inom sina gränser. Ett av socknens platser, kallas Boråserödsberget - en egendomlig urholkning i bergmassivet, som ibland benämndes för "ryttarklyftan". Fjället ligger nära socknen Berfendal och där har bott en jätte och hans dotter en jättemö.  Berättelsen om dessa har förtäljts sålunda:

Jättemön i Boråserödsbärget

    Folksägen  från  Bohuslän

I Boråserödsbärget i  Svarteborgs socken  bodde i forna tider en jätte. Såsom alla av jättesläkt har han försvunnit, sedan folket antagit  den kristna läran. Somliga säga, att han dött, men andra tro, att han flyttat till Dovre i Norge, dit jättarne begåvo sig, när de ej fingo vara i fred för kyrkklockorna i landet.

Emellertid ses än i dag en fördjupning i bärget, som kallas for "jättedonen", och där innanför  lär jätten ha sina guldfyllda salar. Likväl har ingen hittat dit in, och lyckligast är väl det, ty med jättegods är ingen välsignelse.

  Samme jätte hade en dotter, så vän och vacker, att den, som en gång sett henne, aldrig kunde glömma  henne. Bland de få, som hade lyckan få se henne,  var en dräng från hemmanet Rom, som  ligger nära Boråserödsbär-

get.  Då han en dag var ute och letade efter hästarna, som kommit i villan, såg  han utanför bärget en underskön jungfru, som satt och slog sin harpa i solskenet.

   Drängen förstod strax vem det var, och som han var en hurtig karl och visste, att jättefar hade vad andra sökte  efter, tänkte han, att det icke var  värre for honom än för mången annan  att gifta sig med jättesläkt och begynte så under många krumbukter närma sig den okända. När han kommit tillräckligt nära henne, kastade han  sin fällkniv mellan henne och bärget och som "stål binder trollen" måste  hon  med  eller   mot sin vilja följa honom till hans hem.

Om kvällen, när jätten saknade sin dotter, begav han sig ut på spaning efter henne och kom så under sitt letande till Rom.

Genom väggen hörde han två människor snarka, och när han lyfte taket av stugan, såg han dottern sovande i ungersvennens   farm.

  "Ligger du här, din hundunge?" röt han ilsket. "Men har det kommit dithän", tillade han stillsammare, "så må ni behålla  varandra.  Det säger jag dock,  att bröllopet skall hållas, innan månen  går i ny.   Kunnen I då giva mig  så   mycken  mat  och dryck jag behöver,  skola alla edra  efterkommande  bliva rika och mäktiga, men i annat fall vill jag icke kännas  vid släkten".

  Nu  reddes hastigt till bröllop hos drängens föräldrar, och grannar  och släktingar, kommo med   förningar från alla håll. För att det skulle vara riktigt stort, skulle brudparet vigas i Tosse kyrka. Men  dagarna före bröllopet  inträffade ett så starkt vattenflöde, att ingen visste hur brudskaran skulle komma fram över den uppsvällda   bäcken  mellan   Dingle och Bärby. Då   gingo jätten och hans hustru  till Holmåsar i Berfendalen och  hämtade   en stor stenhäll  och fyra stora kullerstenar och buro  till bäcken. Jätten bar stenhällen  under armen  och hans hustru kullerstenarne i sin vante, och  så byggde de en stenbro, som än i dag leder över bäcken.

  När de nygifta kommit ifrån kyrkan till bröllopsgården, infann sig jätten och  satte sig till bords med de andra bröllopsgästerna. Fastän brudparet gjort allt for att anskaffa tillräcklig bröllopsmat, förklarade jätten, att han  var blott halvmätt, när han gick ifrån bordet, och därför skulle endast hälften av släkten bli storfolk  Han ville likväl ge dottern en  hederlig bröllopsgåva och kastade på golvet en säck med guld och silvermynt, som mågen  skulle få, om  han  kunde bära den  på loftet. I tysthet gav bruden sin   man en dryck, som   gjorde honom  så stark, att han slängde säcken  på ryggen och till allas förvåning bar den ur  stugan, och så  finge de nygifta den dyrbara gåvan till bosättning.

  En tid bortåt levde de nygifta i lust och glädje, men snart började   mannen bli kinkig och elak. Till slut gick det så långt, att han undfägnade sin hustru med  käppen.  Hon  fortfor likväl att vara mild och tålig som förut Men en   gång skulle han på långresa. Då  hästen sattes for kärran, varsnade han att skon var borta på ena bakfoten. Nu fanns ej annan hjälp än att slå fast en ny sko, men  den, som   bonden hade, var for stor, och så började han svärja och banna igen.

  Hustrun svarade  icke ett ord, utan tog hästskon mellan  sina händer och klämde den tillhopa som om den varit av bly. Mannen såg på henne med förvåning och förskräckelse, slutligen sade han:

"Varför  har du, som är så stark, tagit stryk, av mig?"

"Därför  att hustrun skall vara sin man underdånig",  svarade jättinnan milt och vänligt.

  Från den stunden blev mannen en av de beskedligaste i trakten, och aldrig hördes ett ont ord mer från hans mun.

                                A.C. Alfred Carlsson