Urmakarens Bill-Göran
Glimtar ur barndomsminnen
”Urmakarns pojkar” sågs ofta hos oss på Stale gård när jag växte upp. Bror-Gunnar (f. 1935) sex år äldre, och Bill-Göran (f. 1937) fyra år äldre än jag, och jämngammal med min äldste bror Gunnar. Vi kallade dem för bara Bror och Bill. Bröderna gjorde sig omtyckta här av både stora och små. Urmakaren själv, tillika guldsmed, hette Tage Andersson och hade - som många av Munkedalsbygdens läsare väl minns - affär i huset som ligger mellan Änghagevägen och Fabriksvägen och närmast Stalevägen. Familjen bodde i den västra delen av Stale, det område som sedan gammalt gick under namnet Änghagen och numera är ett fullt utbyggt villaområde. (Medan Stale var kronogård fram tills 1916 var här åker och äng).
Året då pojkarna började hålla till på gården var jag nog för liten för att ha något konkret minne av det.
Gunnar och Bill-Göran var skolkamrater i Önnebacka småskola. Deras första lärarinna, fröken Magnusson, fick en allvarlig sjukdom och dog. Blomstertiden var kommen, det var i den ljuva sommartiden, och Bill och Gunnar plockade blommor på backarna ”bak lagår’n”. Det var nog mest strandgossar skulle jag tro, men antagligen också kattfot, mandelblom och blå viol. Av blommorna band de en krans. Om fröken Magnussons klass var med i kyrkan vid hennes begravning vet jag inte, men kransen tror jag i alla fall hade samband med begravningen. Detta är mitt första minne av Bill-Göran och jag var fyra eller fem år. Året var 1945 eller -46. Jag ska här berätta ytterligare några minnen där han figurerar.
När Bror-Gunnar och Bill-Göran var här samtidigt var det inte så ovanligt att de delade på sig så att den ene var tillsammans med Gunnar, den andre med Erland - min andre bror - som var ett år yngre. Jag såg det inte själv, minns det i alla fall inte, men Mamma berättade om ett tillfälle då Bill-Göran och Erland kom och visade upp sig med en mycket speciell ”ko-smetika”.
Det luktade utanför stadsporten, men roligt var det.
Så här var det: I och med gödselkörningen till åkrarna med häst och kärra var det en sörja av gödselvatten, jord och lera utanför porten till gödselsta’n, - stadsporten. De båda småpojkarna hade lekt där och klenat denna starkt luktande smet på sina armar i dess fulla längd. Det blev liksom handskar som såg ut nästan som den de förmodligen sett veterinären använda när han undersökte korna ”bakvägen”. De visade alltså stolta upp sig för Mamma, som nog inte blev helt förtjust, utan såg till att tvätta av ”handskarna” snarast. ”Nötelannslukten” som man sa, var verkligen något som satt i länge och starkt hur väl man än tvättade. Garanterat satt den i på Bill-Göran när han kom hem. Men det hör också till historien att hans föräldrar inte hade fallenhet för hysteri. Jag skulle tro att Mamma ringde till Bill-Görans mamma Anna-Lisa och förberedde henne på sonens ankomst och förklarade vad som hänt. Urmakarns tog det hela med fattning, vilket omnämndes uppskattande då jag hörde denna historia berättas hemma.
Att en unge kom hem med lagårdslukt var nämligen i många mammors tycke högst avskyvärt, och – ännu värre - denna lukt förhöll sig till lagårdslukt ungefär som en tromb förhåller sig till en virvelvind! Till saken hör också att Anderssons kom från den riktiga sta’n, d.v.s. Uddevalla, där ”nötelanns-lukt” knappast hörde till vanligheten!
Att leka häst på allvar.
Det var vanligt när vi växte upp att vi ”lekte häst”. Den som var minst fick som regel vara häst. (Därav följer att jag vet rätt bra hur det är att vara häst och lyda töm!). Att vara körkarl var mest åtråvärt. Det kändes mera vuxet, hade” högre status” om man så vill.
Våra lekar kunde ha en nog så allvarlig underton. Jag minns väl den gången min syster Birgitta och jag var hästar som spänts framför en (fiktiv) likvagn. Vad som inspirerat Bill-Göran och Erland till att regisera den leken vet jag inte. Vi hästar draperades i svart. Det var ett trasigt stort paraply som kom till användning, och där även spröten fick någon sorts funktion. Det gällde för oss hästar att bete oss värdigt och inse stundens allvar. Mamma fick syn på ekipaget och efteråt hörde jag henne berätta om denna gripande syn, som hon bevarade i kärt minne. Det fanns ingen kamera i huset, så bilden fanns bara i hennes minne.
Vedspisen ”Heve” fick det hållas fyr i från tidig morgon till sen kväll. Fång med ved fick bäras in ofta. Det var en syssla för oss barn, och borde inte belasta Mamma som hade mer än nog att göra med arbetet i lanthushållet. Det insåg säkert vi barn också. Ibland kunde någon få ett ryck så att vi spontant fyllde vedlådan. Men ofta fick hon säga till när det behövde bäras in ved. Då kunde det låta: ”Kan någon gå och hämta ved?”
Vem lystrade till ”någon”? Svar: ingen! Såvida inte Bill-Göran var inom hörhåll. Innan någon visste ordet av var han snabbt iväg till vedboden. Då tror jag – fast det kan vara en efterkonstruktion – att vi andra som uppnått vedbärarålder skamset gjorde honom sällskap. Vedlådan rymde många fång. Vad jag bestämt minns är att våra föräldrar gärna framhöll Bill-Görans tjänstvillighet som ett föredöme för oss andra just när det gällde att hämta ved.
Hö-år och mässlingsommar.
1949, i början av mitt första sommarlov fick jag mässlingen. Ganska lindrigt - var inte sängliggande särskilt länge. När det var över för mig blev det snart syskonens (o)tur. Den då yngsta i syskonskaran (Lena ett och ett halvt år) fick det väl så lindrigt som jag, medan de övriga tre blev ordentligt sjuka. Det passade dåligt, för de hade behövt hjälpa till med höbärgningen som ännu inte var klar. Då det var ett riktigt hö-år blev det ovanligt trångt om utrymmet på lagårdsrännet och mycket svettigt, för att inte säga slitsamt. Som liten parvel var det väl inte så mycket nytta jag kunde göra där ännu, men jag var i alla fall med Pappa där och gjorde så gott jag kunde för att packa höet under vasstaket med hjälp av en högaffel (med barnanpassat skaft). Det gällde också att göra sig så tung som möjligt och trampa, trampa, trampa med de bara fötterna.
Vid ett tillfälle fick vi oväntat besök på rännet av en ”herre i randig kostym”. Det var Erland i pyjamas som febrig lämnat sängen för att hålla sig underrättad om läget. Pappa såg till att han snarast återvände till sitt för tillfället rätta element.
Strax därefter, när jag befann mig högst uppe på höskullen och hade utsikt bort till logen, som låg bortom den tomma sädesladan närmast rännet, fick jag se silhuetten av någon i dörröppningen. Det var ganska skumt där på rännet, och ljuset i öppningen var rätt bländande, så det gick inte att se vem det var. Ovissheten blev kortvarig. Det var Bill-Göran, och han ropade till oss att han kommer och hjälper till. Snart var han med oss på rännet – till stor glädje och uppskattning! Antagligen var han kvar tills kvällen och hjälpte även till när mjölkkorna skulle in. Att en tolvårig arbetskraft hade nämnvärd betydelse kan nog te sig svårbegripligt för senare generationer, men då var det en realitet.
Innan det blir hö måste gräset slås. I det sammanhanget minns jag en insats av Bill-Göran som också berömdes av Pappa. I förstaårsvallarna på den tiden var rödklövern helt dominerande. Ofta hade den lagt sig och var rätt rufsig när det var dags att slå. Då var det inte bara att köra med slåttermaskinen. Det behövde ”gafflas” för att få ordning på skårarna. Antagligen var det mässlingsommaren – hö-året - som Bill-Göran gick med bakom slåttermaskinen vid en dylik slåtter. Klövern var våt och snärjig. Hans uppgift var att med högaffeln handgripligen skilja det slagna från det oslagna där anordningen på slåttermaskinen inte klarade av det. För att det skulle vara möjligt att slå nästa skår fick dessutom den oslagna klövern, om den låg på fel håll, rättas upp med gaffeln och läggas inåt.
Om inte någon var med och hjälpte till med gaffeln vid dessa förhållanden skulle slåttern av den vallen ta betydligt längre tid, och tiden var en bristvara när det var ”andtid” som man sa. Hästarna framför maskinen skulle då få stå och vänta långa stunder, vilket även kunde ha sina risker.
Inte bara själva arbetet som sådant, hanteringen med högaffeln, var ansträngande. Det var jobbigt att förflytta sig också, särskilt för den som inte var fullvuxen, eftersom man måste lyfta på fötterna ordentligt för att inte snava, och det hör till saken att hjälpredan måste hålla samma tempo som hästarna, och för att maskinen skulle göra ett gott arbete behövde de vara raska.
Vi gjorde ”bustrar”.
Bill-Göran hade lärt sig av någon att tillverka små självgående manicker, en kunskap han förmedlade till oss. De drevs av en gummimotor. Allt som behövdes var en tom trådrulle, en nubb, ett lagom brett gummiband som vi klippte till av en gammal cykelslang, en bit av ett stearinljus samt en träpinne. I stället för trådrulle kunde man ta en stump rundstav i vilket man borrade ett centrumhål. Vanlig såpa fungerade som ”motorolja”. Särskilt Erland och jag fick pippi på att göra dessa leksaker. Det gällde att försöka göra nästa exemplar bättre än föregående, och vi hade så småningom en rätt stor uppsättning. Vi hade mycket roligt med dessa enkla ”automobiler”, och det hade vi alltså Bill-Göran att tacka för. Vi kallade manicken för ”buster”. Var och en buster kunde få ett eget namn om den utmärkte sig på något sätt.
Vad den bustern hette som någon av oss placerat ovanför spisen, på spiskupekransen, en kväll för skojs skull och med ”laddad” gummimotor, minns jag inte, inte heller vem av oss den tillhörde. Men jag minns att den fick ett brådstörtat slut då den blev eld och lågor. Vi såg att den svängde mot avgrundens rand, men ingrep inte. Pappa befann sig nämligen rakt under det förestående fallet - skulle väl lägga ved i spisen - och ned till hans hjässa skulle inte fallet bli så högt. Bustern skulle klara det utan problem, och det skulle bli roligt att bevittna Pappas reaktion på det överraskande luftangreppet. Det blev inte så roligt som vi tänkt oss! Pappa blev inte så road. Han hade börjat få en liten flint, och just där hamnade bustern. Så nästa hållplats för denne blev – just det – eldstaden i spisen.
Spisen hette fortfarande Heve, hade underförbränning, inläggsluckan var på ovansidan och öppnades uppåt. Mycket praktiskt när något som hamnat på hjässan utan dröjsmål skulle förpassas till ett varmare ställe.
En modig barnpiga.
När jag var liten såg man sällan manliga barnvagnsförare. De var nog minst lika ovanliga som kvinnliga bilförare. Visst kunde man se någon pappa som körde barnvagn om han var i sällskap med frun, men knappast annars. Antagligen var detta en betydande orsak till att pojkar i allmänhet inte gärna ville visa sig körande en barnvagn med exempelvis ett småsyskon i . De kunde då räkna med att bli retade av andra pojkar.
En pojke som synbarligen inte brydde sig om retstickorna var Bill-Göran. När han fått förtroendet av ett par i grannlaget att passa deras lilla flicka sågs han ofta glad köra omkring med henne i barnvagn. Jag skulle tro att han var i tio- tolvårsåldern. Att en del pojkar pekade finger åt honom och kallade honom för ”barnpigan” verkade inte ha avsedd verkan. Han kände att det inte var något att skämmas över att vara barnpiga, och dessutom tyckte han ju det var roligt. Det är väl troligt att han också blev uppmuntrad av många vuxna. Konstigt var det väl annars!
Svart-vitt intresse.
När jag hade gått ur skolan i mitten av 50-talet var det Bill-Göran som väckte mitt intresse för fotografering och att själv utföra det efterföljande mörkrumsarbetet. Han hade själv tidigt tillgång till en lådkamera, och när jag fått se några kort med bekanta motiv blev jag väldigt imponerad när jag fick veta att han inte bara fotograferat utan även framkallat och kopierat. För detta fordrades inte så avancerad utrustning som jag hade trott.
Så när jag var hos fotografen Selma Sahlberg och hämtade mina konfirmationskort blev det affär. Jag köpte en Kodak lådkamera, bildformat 6x9 cm. av enklaste modell à 30 kronor. (Gratifikationerna från släkt och bekanta i samband med konfirmationen räckte till inköpet!) Den svartvita filmen som sattes i rymde bara åtta exponeringar (såvida jag inte dubbelexponerade!) så det gällde att hushålla med knäppningarna. Efterhand kompletterade jag med kemikalier och ett minimum av tillbehör för framkallning och kopiering.
Min fortsatta ”karriär” som amatörfotograf jämte dithörande ”mörkrets gärningar” är inte mycket att orda om, annat än att det under ungdomsåren var en hobby som tog en ganska stor del av min lediga tid. Att jag nämner det i detta sammanhang, när Bill-Göran är huvudpersonen, beror alltså på att det var han som inspirerade mig till det intresset.
Bill-Göran lämnar Munkedal
Efter realexamen i Uddevalla studerade Bill-Göran på prästgymnasiet i Göteborg, och vi sågs alltmera sällan. Han prästvigdes för Karlstads stift 1964 och var därefter verksam som komminister - kyrkoherde – kontraktsprost på Hammarö. Hösten 2012 fick jag veta att Bill-Göran Andersson hade dött, 75 år gammal. Då var det åtskilliga decennier sedan jag träffade honom senast.
Jag är övertygad om att han under sin uppväxt i Munkedal, och framför allt under sin fortsatta levnad, gjorde minnesvärda och ljusa avtryck hos många, många fler än jag! För mig är det minnen som är guldkantade!
Text: Bengt Blomberg