Krans-Axel än en gång

Artikeln om Axel  Olofsson, som  vi hade inne i förra numret  av  Munke-

dalsbygden, har väckt mycket intresse. Sedan dess har vi fått in ytterligare

upplysningar  om  denne  kände  man från Tungenäset.  Dessa vill vi inte

undanhålla läsekretsen.

Det handlar framför alit om  de perioder i Axels liv då han var  sjöman.

Det började med  skutan  Rapid från Lysekil, den  mönstrade han  på 1890

och det blev inledningen till ett långt och händelserikt liv på sjön. Kapten

                                    Munkedalsbygden nr 06-1 I 27

på skutan, som  gick  med trälast, var skeppar Wäster  från Häggvall.

Krans-Axels  lön var elva kronor i månaden. Första färden blev emellertid

inte så lång. Rapid förliste vid en svår höststorm utanför Gotlands kust.

Besättningen tog sig oskadd i land men skutan blev "kondem", som Axel

uttryckte det. Det vill säga: Rapid blev vrak. Efter denna prolog började

sjömanslivet på allvar. Vid en vistelse i Norge mönstrade Axel på som

lättmatros. Först kom han till England. Under de närmaste åren arbetade

han på olika fartyg; barkar, skonare och fullriggare. Fartyg som gick på

Holland, USA och  Canada. Han  hade nu kommit  upp i en månadslön  på

45 kronor.

Med harken Akvilla kom  han till Florida. Men väl framme rymde han för

han trivdes inte med förhållandena ombord. Han gömde  sig i skogen tills

han visste att Akvilla seglat ut. I ett högt träd satt Krans-Axel uppklättrad

och  kunde  osedd spana ut över hamnområdet. När han  förvissat sig om

att Akvilla seglat iväg kunde han ostört mönstra på ett annat fartyg,

denna  gång  en   amerikanare. Under  nio  års tid seglade  han   med

amerikanska  skepp. De gick på Karibien,  Turkön och  Columbia och  i

övrigt hela den amerikanska kusten.

1903   kom han av en tillfällighet med en dansk båt till England. Därefter

kom  han med   en kolbåt till Trelleborg. Efter en aystickare till Köpen-

hamn  anlände han så småningom till Hälsingborg. Nu var  han tillbaka i

Sverige igen och  tänkte ta sig hem  till Foss och   Tungenäset. Helt

utblottad, utan ett öre på fickan, började han luffa landsvägen norrut. I

Höganäs  träffade han på ett lag arbetare som var snälla och gav honom

mat och  dessutom  dryck av,  som det hette, "den rätta starka sorten".

Nästa anhalt blev Halmstadstrakten.  Han  fick ett tillfälligt jobb på en

lantgård. Usla förhållanden, sa han, slitsamt, fick ligga på lagårdsrännet o

s v. Axel trivdes inte där och efter en ganska kort tid lämnade   han

platsen. Inne i stan blev han genast tagen av polisen. Han hade förväxlats

med  en efterlyst finne. När misstaget väl klarats upp blev han utvisad

från Halmstad  och sattes på ett tåg som gick till Kungsbacka. Därifrån

luffade han  till Göteborg där han fick en båtlägenhet till Ljungskile,

varifrån han luffade hem till kära gamla Foss.

1903-1915  arbetade han i hemtrakten  som  byggnadssnickare  men  det

sistnämnda året tyckte han att det räckte med livet på landbacken för den

28 I Munkedalsbygden        nr    06-1

här gången. Återigen gav han sig iväg till Norge där han  denna gång

mönstrade på en valbåt  med kokeriet beläget i England. Följande resa

blev till Montevideo. Men nu var det krigsår och de fartyg Axel var med

på blev vid flera tillfallen både prejade och beskjutna. Med amerikanare

gick han på Peru och Chile. Med  en   norrman gick han på Australien.

Han kom   också till Japan där han bevittnade följderna av den stora

jordbävningen. I japansk   hamn  fann  han  också ett svenskt fartyg

liggande. Det hette Kanton och  hade som närmaste destination Shang-

hai. Axel följde med dit och sedan till Rangoon i Burma.

Nya skepp, nya trader: Franska Sällskapsöarna, sedan Sydamerika. Åter i

Chile tog han hyra på en lastbåt med salpeter till England. Från Hull

drog  han över    Köpenhamn till Malmo.   Men här blev han  lurad på

pengar. Hans sparkapital hade sänts från Hull men av Svenska handels-

banken fick han bara ut 200 kronor. Året var 1923 och Axel mönstrade

av för gott.

Hemma   i Fosskroken  tog  han åter upp sin profession som snickare.

Dessutom  gjorde han sig känd som skicklig fiskare och enekorgsmakare.

Upp/ysningarna om denne bohuslänske ävenDwares ,sjönians/iv harfirmedlats av

Inger .Fredriksson på Oxelvagen 1 Munkedal, var s for Henning "S må la nd"

Stranding Var ei nära bekant Axel. Stranding samlade också tidningsurklipp, bl

a ett ur Kmiren 1949. Det var en artikel av signaturen 13.1: och det år från den vi

hämtatpkta om Axels sjöävenDT.

Ann-Marie    Meyer   minns Axel    från sin barndom.   Gubben    kom

cyklande med en fisklåda på pakethållaren. Sålde torsk och spätta. Det

var alltid någon av hennes föräldrar som gick ut och talade med Krans.

Ann-Marie uppfattade  honom    som någon sorts luffare. Hon minns att

han alltid bar hatt.

Donald  Söreldint berättar: Axel Olofsson var en välsatt, snyggt växt,

bredaxlad man av medellängd.   Han var gemytlig och trivsam sällskaps-

människa, ärlig och givmild när han var nykter och ännu mer "när han

var i tagena". Då riktigt han smög sig fram. Han gick omkring i skogen

och skuggboxades.  Gustav  Johansson i Ödsby,  Donalds far, hade  en

                            Munkedalsbygden         nr 06-1     J 29

gång bjudit honom  några supar. När Axel kom  ut var han lätt i fisken.

Han  grep cykelstyret, stod och hoppade upp  och ned och rätt som det

var  hoppade han som en stor katt upp på cykeln.

Men  han kunde också ha sina mörka stunder. Under sina år på sjön hade

han  ådragit sig malariafrossa. Det kanske hade betydelse även för hans

psyke. Ibland led  han nämligen  av  något  som  närmast liknade för-

följelsemani. Som exempel kan vi   nämna en gång han var hos   Gustav

Johansson  och snickrade. Taket på manbyggningen  skulle höjas.  Axel

började på med arbetet men helt plötsligt slutade han. Han gick till några

grannar och berättade att Gustav gillrat en fålla för honom. Man sade att

han  "surrade".

Men, som sagt, när han var frisk var Krans-Axel gladlynt och trevlig. När han  var tillräckligt gammal och skröplig ville man ta in honom    på ålderdomshemmet    Kampstorp.  Distriktssköterskan syster   Svea  och hyrverkarn  Erling Sahlsten sökte upp honom  och förmådde   den gamle att följa med genom  skogen. De  gick till fots för Sahlsten kunde inte köra ända fram med bilen. Men när de hunnit ungefär halvvägs slog Axel stopp.

- Det känns inte så, sade han. Nu går jag tillbaka igen.

Därmed  fick syster Svea låta sig nöjas. Men nästa gång Axel lämnade sin stuga var det med ambulans. Ja, de fick väl bära honom genom skogen.

Efter hans  död brann   stugan ned, passande nog i  samband  med  ett

häftigt åskväder. Någon hade  sagt: "Det skall då ingen fara illa i den

stugan mer." Dess grund ligger numera på Kronans mark.