När elen kom till Munkedal
Min farfar John Persson, kanske mer bekant som montör
Persson, flyttade med sin familj från Falkenberg till Munkedal
1919. Han anställdes på Foss och Håby Elektriska Distributionsförening
u.p.a. som montör för att bygga upp elnätet
och han började sin anställning 1 januari 1920. Ordförande
för föreningen var landsfiskal Nelson. I den skriftliga överenskommelsen
mellan John och Nelson kan vi läsa vad som
ingick i arbetsuppgifterna och vilka villkor som gällde.
Det var många punkter noga preciserade och undertecknade
av dem båda samt två vittnen d. 25 november 1919. Det
handlade om nybyggnads-, reparations- och installationsarbeten.
Anställningen gällde tills vidare med 3 månaders
ömsesidig uppsägning. Avlöningen var 200kr/mån. ”att i efterskott
lyftas vid varje månadsslut av styrelsens ordförande
eller av den styrelsen därtill utser”. Vid nödvändiga reparationer
som kunde tillkomma ”berättigas till ersättning efter
en taxa av 1 kr 50 öre pr. timme (restid betalas ej), samt 20
kronor i resekostnadsersättning pr. månad.”
Vid flytten till Munkedal bestod familjen av John, hustrun
Ingeborg, sonen Stig samt Johns gamla mor, änkan Beata.
Det var en stor omställning att flytta från Halland och livet
nära havet till Munkedal med det mäktiga Kvistrumsbergen
inpå knuten. Den som hade svårast att acceptera det nya
landskapet var Beata som hade arbetat vid kallbadhuset i
Falkenberg. Hon blev änka 1919. Jag tänker att dom alla vande
sig med tiden men det var inte lätt att komma utifrån och
smälta in i samhället heller, det har vi hört berättas. Inte ens
från Halland till Bohuslän alltså. Det är något att reflektera
över nu, drygt 100 år senare, när vi möter nya människor från
när o fjärran här på orten.
Familjen växte och flyttade flera gånger inom samhället bl.
a. till Åtorp, Pumphuset och till sist byggde de eget hus på
Foss. De hade telefon tidigt p.g.a. Johns arbete. Telefonnumret
var 49. Till sina uppdrag använde han ett motordrivet
fordon s.k. lättviktare.
Sonen Karl-Erik, min pappa, berättade om Johns arbete:
”Det var ett halvtidsjobb, andra hälften av sin arbetstid fick
han installera för egen räkning. Efter Nelson kom Palmqvist
på Öbbön som ordförande. Linjearbetare var Henning
Hansson, Nils Martinsson, Rudolf Hansson, Rudolf Larsson,
Bror Helden m.fl.
När man byggde linjerna i början så högg man stolparna i
skogen. Dessa varade inte länge förrän dom fick bytas. Man
impregnerade stolparna, den del som blev stående i marken,
med kreosot. Elmätare fanns ej, men man satte upp
strömbegränsare, som gjorde att belysningen började blinka
när man använt den mängd ström som man hade betalat
för. De första ledningarna var på knoppar, därefter kom
kuloledningen.”
Att John skötte sitt arbete väl bekräftar intyget som landsfiskal
Nelson skrev när han lämnade som ordförande 1925.
Han nämner där att John ” alltid fullgjort förelagda uppgifter
på ett förtjänstfullt sätt samt alltid varit absolut nykter och
uppträtt hedrande och vänligt. Dottern Inga-Lill säger ”Han
svor aldrig men kunde utbrista sjuttans skit, det har gått en
propp!”
John arbetade ända till 74 års ålder och han erhöll en guldmedalj
från Kungliga Patriotiska Sällskapet för lång och trogen
tjänst.
Att John var respekterad för sin gärning och som person
råder det inget tvivel om. Kusin Roger tycker att han många
gånger haft fördel av att vara montör Perssons barnbarn.
Min pappa Karl Erik gick alltså i sin fars fotspår och utbildade
sig till elektriker på verkstadsskolan i Uddevalla 1941-43.
Första tiden cyklade han och Kurt Efraimsson mellan Munkedal
och Uddevalla för att tjäna 1.40 som bussen kostade.
Senare hyrde dom rum. Som elektriker arbetade Karl-Erik
först som installatör i Munkedal med omnejd. Senare hos
Andersson o Callenberg i Uddevalla. Han har berättat om
elnätets utveckling på landsbygden. När Sörbygden elektrifierades
på 1940-talet, fick han som ung elektriker övernatta
och bodde på gårdarna under veckorna. Ofta i sällskap med
Torsten Olsson från Hogstorp. Det blev buss och cykel som
färdmedel. Sen en lättviktare. För många blev således livet
ljusare och lättare. För Karl-Erik gav möten med människor
många fina minnen. Han blev alltid väl mottagen. Man kan
föreställa sig att det blev många intressanta samtal. Un-
der våra bilturer i min ungdom berättade han gärna gamla
minnen och pekade ut ställen där han installerat. Krokstad
kyrka hörde dit, skolan i Fisketorp och en gård invid hönseriet
där man satt och tvättade ägg som skulle säljas. Våra
utfärder gick oftast via Dingle, Svarteborg, förbi Kärnsjön
mot Gunnarsbo, Krokstad o Nordby sen åter till Munkedal
via Hedekas.
Det måste ha varit ett tacksamt arbete att sprida ljus ochvärme i sin omgivning.
”Vid pennan” Ann-Marie Andersson