Sång till Gullmarn 89-1

Sång till Gullmaren

0  haf, med brottsjöns höga gång,       

med dyningarnas stilla sång           

I sommarnätter tjusa.                 

I stormens brus — i stilla blek,     

da gör mig djärf, du gör mig vek,     

du kan som kvinnan tjusa.             

Din bränning slår med  åsklikt dån,     

du vräker skeppen liksom spån         

på himmelshöga  sjöar.                 

Du ligger lugnt i höstlig natt         

med  mareldsblänk i mörka  gatt       

emellan skär och öar.                 

Var hälsad, hafvets starke kung,

gudomlige,  med längtan ung

och stormande passioner.

Jag älskar se ditt yra smek,

din glada, vilda älskogslek

med nymfer   och tritioner.

Som hafvet  hafs ditt breda bröst.

Än  ryter du med tordöns röst

och gifver stormen vingar.

Än  ligger du i stilla dröm —

med kärlek  smäktande och öm

skön hafsfrun du betvingar.