Om blindtarm 81-3
Om blindtarm
Det händer ibland att Sjökvist hör av sig, nästan alltid per telefon, ty han bor ju precis inte nästgårds. Jag tror han hette Sjökvist — eller var det Sjölund eller Sjöstrand, kommer inte riktigt ihåg. Hur som heist, Sjökvist hör av sig då och då och lägger fram sina bekymmer, och han tycks ha många sådana. Förra gången beskrev han en duell mellan en katt och en orm denna gången var det fråga om en besvärlig blindtarm.
Sjökvist ringde och berättade, att han fått förfärligt ont i magtrakten, att det högg till och kändes som ett tryck i sidan, tempen rusade upp till över 39 och illamående var ett faktum. Sjökvist sade, att han sände efter en läkare och han gjorde en grundlig undersökning. Efter att synat mig, sa Sjökvist, så blev jag anmodad att omedelbart söka sjukhusvård, ty här måste det föreligga något allvarligt, vis a vis blindtarm.
När Sjökvist infördes på sjukhuset, som han själv berättade i telefon, låg det varma krus i sängen och en mycket vänlig syster stod intill bädden, sträckte fram handen och sade: Syster Karin. "Tack", sade Sjökvist. Därefter inträdde med jämna mellanrum flera systrar, alla lika rara och vänliga, räckte fram handen och sade: Syster Greta, syster MajBritt, syster Carola, syster Inga, syster Ruth, syster Marianne och syster Ingegerd.
"Ja, jag tror er" berättade Sjökvist, när presentationen var över. Sjökvist har aldrig sett så många systrar på en gång och kände sig nästan som en filmhjälte i en sådan där läkarfilm, han sett någon gång. Alla systrarna samlades i en ring kring sängen, och min första tanke var, att detta var nog inget sjukrum, jag måste ha kommit till himlen direkt och dessa näpna och söta flickor var naturligtvis änglar. Sjökvist tänkte med halvslutna ögon att han var död och han kommit rätt efter jordelivet. "Vem kunde anat det "sa." Sjökvist? Men så kom det en läkare och en avdelningssköterska in i sjukrummet och då försvann alla de söta systrarna. Sjökvist rullades iväg till operationssalen, där han tyckte det såg ut som på bio. Stora lampor i tak och glas, instrument och speglar lite varstans. Och här fanns också kvinnor, men helt vitklädda och försedda med munskydd. Nu tänkte Sjökvist helt plötsligt: "Jag har kommit in i ett harem". Han tyckte det var bäst att blunda och sedan lätta på ögonlocket och kisa på en av systrarna i taget och välja ut den vackraste. En av systrarna var särskilt tilltalande och Sjökvist anförtrodde mig, att hon faktiskt liknade Ingrid Bergman. När hela denna procedur var över, och han kommit hem, skulle han minsann ringa upp henne och be om ett sammanträffande. Bara hon inte var förlovad?
Sjökvist berättade vidare, att han därefter flyttades upp på ett bord och där det klirrade otäckt med glasskivor och annat material runt omkring, dessutom tänger, knivar och en hel massa andra ting. "Bara inte sjuksystern stirrat så intensivt på mig" sae Sjökvist. Det gällde ju bara en blindtarm. En av änglarna lade en rem om mig, sa' Sjöström vidare, precis som hon var rädd att jag skulle smita min väg.
Men nu hände något rätt otrevligt. En syster som hette Gunilla kom smilande fram till mig och hon hade en kloroformerad mask i handen. Syster Gunilla gav mig en lång öm blick, som jag aldrig skall glömma varpå hon strök mig varsamt med ena handen i pannan. Jag hann tänka, sa' Sjökvist. "att någon bedövning knappast var nödvändig", jag var tillräckligt bedövad av varma kvinnoögon.
Syster Gunillas ögon är som ett skälvande rådjurs och jag drunknade tacksamt i dem. "Har Ni några lösa tänder i munnen", frågade systern? Nää, sa jag, det finns inte. Och efter denna brutala fråga, bads jag räkna långsamt från och med ett. Ett, två, tre, fyra, fem, det gick ju riktigt bra — sex, sju, åtta, nio, något trögare. Vid tjugotvå förstod jag dunkelt, att nu var det bäst att överlämna mig själv åt kirurgens och änglarnas väld. "Sover han nu", hörde han en avlägsen röst och därpå försvann jag i stora kulörta vattenbubblor. När jag vaknade, låg jag på sjukrummet igen. Det hela var över. Endast en syster fanns i närheten, en äldre sådan, hade en sträng blick. Var var alla dom rara änglarna? Operationen hade lyckats bra, pressade Sjökvist fram och nu kände han sig riktigt kry. Sjökvist, eller var det Sjöholm, har alltid problem och jag är nog en av dom som Sjökvist anförtror sig åt, när något gått snett.