En hembygdens profil 86-2

EN  HEMBYGDENS   PROFIL

Minnen  och hågkomster  från 70-årigt  medlemskap i olika  föreningar.

Av de  ansvariga för Hembygdsföreningens Medlemsblad,  blev jag ombedd att  berätta några  minnen från min verksamhetstid inom  olika organisationer.

Jag har alltid  haft svårt att skriva om mig själv. men då  jag kanske i någon mån  tan bidraga till bevarande  av vårt föreningsliv  skall jag dock försöka.  Hur och  var skall jag  börja?

Vi var  tio syskon, varav jag var  den yngste, vi var  sex flickor och fyra pojkar. Min skoltid  började och slutade  som de flesta andras. Med  läxfliten var det dåligt,  av den tidens  läxor var det ju att man  kunde katekesen utantill  och när jag läst igenom  läxan en gång eller  två, tyckte jag nog att jag kunde riktigt bra. När  Mor frågade om jag kunde  läxan, svarade jag alltid,  att visst kunde jag  det. Men, konstigt  nog har jag fortfarande  ett gott minne av vad  vi lärt  beträffande kristendomsundervisningen.  Troligen var det så,  att vad jag själv slarvat med  ifråga om läxläsningen,  det lärde jag mig,  när de andra kamraterna  rabblade upp vad de  pluggat in ur katekesen.  De, enligt min mening,  nyttigare ämnena som  skrivning, räkning, fysik  geografi och liknande ämnen  ägnade jag dess  bättre, betydligare större  uppmärksamhet.

Att plugga in läxor  för att kunna utantill  var ej så  lockande, när det fanns så  gott om andra intressanta  böcker och dessa kom  i första hand. Mina sex  skolår plus fortsättningsskolan  nådde sin ände, men konstigt  nog, har  ingen mänriska velat se mina skolbetyg,  de är lika  släta och fina  som .de var när de skrevs ut 1915.

Redan  under min skoltid fick jag kontakt med Föreningslivet genom mitt inträde i  ungdomslogen "Munkedals Framtid" av I.O.G.T.  Vid ett möte med ungdomslogen  skrev jag protokoll och efteråt  fick jag beröm av en av de äldre medlemmarna, för att jag, trots min ungdom, hade skrivit  ett bra protokoll. Och det berömmet lade jag till  mitt hjärta.

Tänk om vi offrade  några berömmande  ord till våra ungdomar när de gör någonting vi  tycker är bra, ett berömmande ord  till dem gör mycket mera nytta än många förebråelser. Omedelbart efter ungdomslogen följde inträde i Grundlogen år 1917 och detta medlemskap varar fortfarande. Mina år i  IOGT gav mitt  liv en viss inriktning och var en god skolning i parlamentarismen.

När jag  nu tittar i   backspegel ser jag att mitt liv  kan indelas liksom   i tidsperioder  och med olika   intressen. De  första 15 åren var  barn  och  skolåren.Nästa  period kom ungdomsorganisationerna   in, det var ungdoms- och grundlogerna,  SGU och SDUK- klubben,  även denna period varade  c:a  15 år. När  jag 1919  började    i  fabriken  och  då kom med  i fackföreningen blev  jag aktiv  och sökte, i mån av  förstånd  och förmåga,   deltaga i de vid  den  tiden livliga debatterna,  1919  och början  av 1920, var  goda tider  men slutet av 1921  och  1922 kom sämre tider  med  arbetslöshet  och permitteringar,  nödhjälpsarbeten,  dels på   Kynnefjäll och dels  på  vägarbeten  här hemma. På  Kynnefjäll  blev  det en facklig  kontakt  av mera allvarligt  slag.  Anledningen  var,om  det en  viss dag regnade eller om det regnade så mycket att vi  ej behövde gå ut  på fjället  och jobba.

På morgonen regnade det,  men arbetsbefälet påstod att innan halva dagen  hade gått regnade det inte mer än att arbetet borde  påbörjas. Vi nekade att gå ut på  fjället. Fortsättningen blev dramatisk. Köket på förläggningen  stängdes och vi måste gå ner till bygden för att  få lite mat. En av förmännen, en hälsing, tog  parti för oss jobbare, mot den skogvaktare som  var platschef, båda sades vara beväpnade,  Förhållandet dem emellan var mycket irriterat  och förmannen måste efter någon dag rymma fältet. Vi utsåg  en liten kommitté för att söka få igång  arbetet igen. Av någon outgrundlig anledning  blev jag med i denna kommite', trots att jag endast var 17 år gammal.

Detta var mina  första erfarenheter av underhand-

lingar och de kom att  under de kommande 40-50

åren följas av  underhandlingar runt många bord

och många sidor.Konflikten,  som från början

rörde sig om 2:- kr/dag  fick så småningom sin

lösning.

1927 kom jag med i  fackföreningens styrelse.

Nästföljande år hade jag glädjen att  få åka till

förbundskongressen och slen medförde nya intryck

och erfarenheter.Främst  blev ja överraskad av

att vi var så många yngre  ombud vid kongressen,

jag hade alltid inbillat  mig att, till kongres-

sen kom endast  äldre stadgade män, ja, jag skriver

"män" därför att bland de  226 ombuden fanns icke

någon kvinna. Men detta  var ej något som var

betecknande för denna  kongress utan även på

övriga förbundskongresser  jag var med på lyste

de kvinnliga medlemmarna med sin  frånvaro.

Men det verkliga  överraskningen var det starka

kommunistinslaget på kongressen. Vi  hade en gäst

från Ryssland.  I sitt hälsningsanförande kriti-

serade han svenska LO  samt Amsterdaminternationalen

                                                  23

   " Denna är icke an  kämpande international,  icke

   en klassinternational.  Den kan icke leda massorna

   i kampen mot kapitalismen".  Vid  kongressen före-

   låg fem motioner  med yrkande att förbundet

   måtte knyta fasta förbindelser  med den ryska

   fackföreningsrörelsen.Frågan  följdes av en  lång

   och Mycket intensiv  debatt,både  Edvard Johansson

   tån  LO och den ryske  representanten ingrep  i

   debatten, som tog ett  par dagar  innan omröst-

   ningen kunde ske. .Voteringen följde helt  parti-

   ,linjerna, socialdemokraterna, som följde för-

   bundsstyrelsens förslag  om avslag,  erhöll 132

   röster och  kommunisterna, som yrkade bifall  till

   förslaget om att  förbubdet måtte knyta fasta

   förbindelser med  den ryska fackföreningsrörel-

   sen, erhöll 94 röster.  Vid korridorsnacket

   efter omröstningen  sade ett ombud,"  Nästa kongress

   då skall vi göra  rent hus för  socialdemokrater.

   Nästa kongress skulle  egentligen ha hållits

   1932 men den uppsköts  till 1933, ocg då var  det

   ekonomiska och även  det politiska läget ett  helt

   annat än 1928. Kreugerkraschen  i mars 1932  och

  -ett par olyckliga konflikter.  Även vid denna

   kongress förekom  en uppdelning i politiska

   fraktioner, men nu var  röstetalen helt annor-

  • lunda, socialdemokraterna erhöll 205 röster  och

   kommunisterna 46  röster, så någon revolution

   blev det inte denna  gång. Jag hade förmånen  att

   få deltaga i flera  förbundskongresser ända  fram

   till-1940-talet,  alltid lika intressant och

   alltid något att  lära. 1934 fick jag  erbjudande

   att deltaga i en  kurs på Brunnsvik med  närings-

   geografi som huvudämne,  detta var den första

   möjligheten jag haft  till teoretisk  efter

   slutad skolgång,  det var fjorton underbara  dagar

   som gav nya impulser.

24

Redan  året efter, alltså 1935  sökte jag inträde

på  LO-skolan på Brunnsvik,. till tremånaders-

kursen.  Då den varade hela  sommaren gav ju den

en mycket god  utbildning i  ekonomi, fackförenings-

och  samhällsfrågor. Av samvaron  med många kamrater

från olika  trakter  och med olika erfarenieter

S4mt även  umgängetmed  människor  med olika poli-

tisk uppfattning  ge kunskaper  och vidga ens syn-

sätt.Ytterligare  en gång besökte  jag en kurs

på.Brunnsvik,  det var  förbuhdsfrågor som var

föremål  för denna kurs som  hölls i början av

april 1940.  Det vat svenska,  norska och danska

pappers  fackförbubd som ordnade  kursen, just den

9 april  hade kursen börjat, vid  frukosten kom

rektor  Alf Ahlberg, han sade  "tyskarna har gått

in i Norge  i natt", jag glömmer  aldrig synen

av Isar en av  de norska deltagarna springer  fram

till  rektorn och ropar"de säjer  Du inte, Alf".

Kursen  splittrades, norrmän och  danskar åkte hem,

många av  de svenska inkallades  och för varje

lektion  blev vi allt färre, kursen  fullföljdes

trots allt,  men den gav ju inte  vad som varit

aysikten  och vad vi hoppats på,  tanken på tad som

hände i  våra grannlätder och för våra hem  gjorde

det svårt att  koncentrera sig på lektionerna,

Radionyheterna  avbröt ju så gott  som varje lekts,

tion. När  vi i mitten av 30-talet  började disku-

tera  förslag Om en  i lag fastställd semester,

hittills hade  semestern  endast varit avtals-

bunden,  förslag faints att semestern skulls vara

14 dagar.  Vi hade då en  distriktskonferene-t

Göteborg, där  fanns då talare  som framhöll att

14 dagars  semester  vore otänkbart att  få igenom

som lag.  Men den sammansättningen som  riksdagen

då hade  kom .1938 beslutet om lagfäst Semester-

rätt(två  veckor).Men inte  alla lagar var lika

populära  som semesterlagen, 10- år tidigare

hade riksdagen  en annan sammansättning   då stif-

tades 4 trots  massivt protester  från fackföre-

ningarna,  lagen om  kollektivavtal.

                                                25

   Fackföreningarna  anpassade sig snabbt  till den

   nya lagen och  övervägande delen av  tvister som

   gick till  Arbetsdomstolen, kom från  fackför-

   eningarna. Under  senare hälften av 30-talet

   hade vår  avdelning att mål i AD, och  glädjande

   nog utföll domen  till vår fördel. Med det fack-

   liga arbetet  följde mycket jobb, ibland  både

   roligt limn givande, men visst fanas  det mot-

   gångar, någon  gång kanske avundsjukan  ställde

   till att man  fick ovänner.Mycket kunde jag lära

   mig, men aldrig  att ge vika då jag   striderför

   en, enligtmin  mening, rättvis  uppfattning. Ja,

   många kanske  kallar det envishet, ja  låt gå,

   Jag är kanske  lite envis. Största delen  av

   jobbet i facket  var att hålla kontakt  med

   förbund och  medlemmar, att följa vad  som hände

   ute på  arbetsmarknaden, att leda organisations-

   arbetet, att  i alla möjliga situstioner  till-

   varataga medlemmarnas  intressen och  föra deras

   talan vid förekommande   förhandlingar. Men man

   även göra en sak för bra  och allför  grundligt,

   vid ett tillfälle då  vi hade lokala  förhand-

   lingar gjorde  jag tabeller över alla  arbets-

   platser i  fabriken och all utgående timförtjän-

   ster, men det  blev icke så uppskattat  som jag

   hade hoppats,  visst var det intressant att  få

   veta vad andra  hade i  förtjänst, men inte angick

   det andra vad  jag tjänade. Det experimentet gjor-

   de jag ej om senare.  En ny, nej  egentligen en

   mycke gammal  fråga blev aktuell i början av

   30-talet. Inom företaget Teerkade sedan 1870-

   talet en  kombinerad sjuk- begravning-och  spar-

   kassa. Jag kom med i styrelsen  för kassan i

   början av  30-talet. kassan var helt  enkelt för

   bra. Bestämmelserna voro sådana,  att  om inbe-

   talda avgifter under  en 10Lårs period  översteg

   vad som medlemmen  erhållit i sjukhjälp, utbeta-

   lades detta  överskott,  Kassan verkade alltså

   soM en sparkassa.

26

1926 tycktemedlemmarna  at kassan borde  göras

ännu  förmånligare och beslöt då  att från 1927

höja medlemsavgiften  och utgående   sjukhjälp

med c:a  40% och begravningshjälpen med  100%.

Efter  denna ändring av sjukhjälp och avgifter

kunde  under eb 10 årsperiod,   avgifterna upp-

gå till, i  högsta klassen, 456:- och sjukhjäl-

pen i  samma klass till 2.450:-.  När avgifter

och  sjukhjälp höjdesmed samma  procenttal  så

borde  ju kassans bärkraft-icke  ändras. Men

vad som icke toga  med i  veräkningen var att

kassan upphörde  att fungera som  sparkassa.

Medlemmarna  tog ut sjukhjälp även  för korttids-

sjukdom.  En styrelsekamrat och  jag fick det

tfivelaktiga nöjet,  att dels  begära kassan i

likvidation  och sköta därmed följande ärende.

Vidare skulle  vi upprätta en  fördelningsplan

för att  få en så rättvis  fördelning av inne-

stående  medel bland medlemmarna  som möjligt.

Vid denna  fördelning kunde vi  ej undvika att de

medlemmar  som låg nära gränsen  för 10-årsperiodens

utgång kom att  göra största förlusten.  1936

gick  kassan i likvidation dess verksamhet hade

då varat i  över 60 år.Den hade  hela tiden. skötts

av kassan  vid bruket, den haae  aldrig haft

några  kostnader för skötsel. Allt som medlem-

marna betalt i  månadsavgifter  eller inkomster

i form av  räntor gick tillbaka  till medlemmarna

i form av  sjukhjälp eller   begravningshjälp,

och  slutligen i form av  återbetalning av den'

kvarstående  behandlingen i  kassan. En  annan

stor fråga var  friköp av de  egnahemstomter,

som ägdes av bolaget  och  utarrenderades till

de anställda vid  bruket. Frågan började aktik-

aliseras i  början av 30-talet,  men törst i

mitten av  40-talet var allt klart  ochSverens-

kommelsen  blev mycket förmånliga för de  anställda.

                                                  27

   I de  flesta fall behövdes  någon köpeskilling

   för mark  och avstyckning inte  erläggas, och

   lagfarten  kunde vi ordna till  minsta möjliga

   kostnad.  Ja, detta var något  av vad man sysslat

   och oeysslat med under denna  20-årsperiod.

   I mitten utav 40-talet  blev  jag förflyttad

   från  driften i pappersbruket till personal-

   avdelningen,  flit att där handlägga lönefrågor

   och organisations  samt sociala  ärenden på kol-

   lektivsidan.  Nästa  fackorganisation jag blev

   engagerad  i var tjänstemännens  SIF.Visst tycker

   man det  var konstigt att  tjänstemännen kunde

   undvara  nn rackorganitation  i 75 år och arbe-

   tarna i  35 år. SIF  sammankallade till ett möt*

   på  Kvistrums Gästis och en avdelning  bildades

   med sedan var det  svårt att  få en ordförande

   vi var  /lera som blev, föreslagna,' men ingen

   ville  åtaga sig. Efter att vi  länge sökt,

   lovade  jag att tillsvidare åtaga  mig ordföran-

   fieskapet. Vi begärde: förhandlingar angående

   tjänstemannalönerna  för de som  anslutit sig

   till  avdelningen. Vid dessa  förhandlingar för-

   klarade   bolagets.representanter att de helot

   såg att  jag inte deltog i  dessa. Ombudsman

   Stig  Björkhammar, från SIF,  sade när han hörde

   ledningens  invändningar angående förhandlare,

   "att  det är inte företagsledningen  som skall

   bestämma  vem som skall företräda  avdelningen

   vid löneförhandlingar",  För  att inteltörsvåra

   de  första förhandlingarna, förklarade jag, mig

   vilja  aystå från deltagande i date!. förhand-

   lingar.  De följande årens  lokala löneförhand-

   linger förflöt  utan några  störningar.

   I  valpämnden var jag, ordförande under  rätt

   många år, det var  ett bra  jobb fördet,var

   Långt  mellan sammanträden, men  det var noga

   sod formaliteterna.

28

Även detta  jobb hade sin fördel, man lärde  ju

känna många människor,  åtminstone till namnet.

När  fackföreningsjobben i mitten av 1940  upp-

hörde att  ta större delen av min  fria tid i

anspråk,  övertog den kooperativa rörelsen hela

intresset.  Redan när 11,gubbarnansommaren 1913 bör-

jade bryta sten i Stale  Ekelund för  grunden

till  kooperativa butiken på Stale  väcktes ny-

fikenheten på vad köpperakinatigvagliör   en kon-

stig affär  där endast dom fick handla som ägde

butiken, och  där man måste ha  med sig kontanta

pengar när  man handlade. Från  1944 blev jag

hårdare engagerad genom  att jag invaldes i

styrelsen  för Konsum Munkedal, och  var då ordf.

under tiden 1946-1972  då Konsum i Munkedal

anslöt sig  till Konsumentföreningen  Bohuslän-

Dal. 1952 blev en vändpunkt  för  Konsum Munkedal.

Den  hade då 8 butiker, spridda över  ett relativt

stort område  och samtliga i egna  fastigheter,

vilket gjorde att det  banbs ett  stort kapital

och  kostnaderna blev stora. Det var  mycke som

ändrade sig  runt 50-talet,  snabbköpen kom och

fordrade ändringar  av butikerna,  de djupfrysta

varorna kom och  då krävdes  kylutrustningar.

Våra små  butiker i utkanterna  bar inte sina

egna kostnader utan vi   fick'satipamycke Pengar

från våra  två butiker här i  samhället. Vi för-

sökte hjälpa våra  medlemmar i de  distrikt där

vi måste lägga  ner butikerna,  med varubussar.

Medlemmarna  hade föga förståelse  för de åt-

gärder  styrelsen vidtog, vi höll  alltid medlem-

marna underrättade  om vad som  hände och gav dem

möjlighet  att deltaga i besluten,  genom den

utbyggda  parlamentariska  organisationen  inom

vår  förehing.Där fanns medlemsråd, förvaltnings-

rådet och  fullmäktige.När vår  förening anslöt

sig  till Bohuslän-Dal hade vi  4 fasta butiker,

Centrum  Stale,  Lycke och Håbygård samt  3 varu-

bussar.Vid  övertagandet 1.1 1973 behölls   butik-

erna Centrum  och Stale, övriga butiker   och varu-

bussar  nedlades.

                                                29

  Verksamheten  i Konsum Munkedal  hade då varat i

  61 år och  jag hade verkat som  ordförande i för-

  eningen  under 27 år. Det hade  varit intressanta år

  även om  det fanns bekymmer med  jobbet. Nu har

  gått 13  år efter vår förenings  anslutning till

  Bohuslän-Dal  och jag göt mig ibland frågan,

  "huruvida   vår förening kunde  fortsatt som fri-

  stående  förening"? Med det  utgångsläge som

  förelåg  1.1 19734 med dessa  försäljningsställe

  och bussarna utrensade  och med  endast Centrum

  och Stale kvar, är  jag  övertygad om att det

  funnits  goda förutsättningar  för en mindre

  förening,  dom blivit lättskött  och Red enkel

  administration  och utan  tyngande småbutiker.

  Varför  gjordes inte  något försök till  en bantad

  förening?  VI i styrelsen hade i gott  minne

  medlemmarnaå  reaktion vid  överläggningarna som

  föregick  nedläggningen av de 4  sååbutikerna på

  50-60-talet,  ju närmare  tätorten butikerna låg,

  som var  i farosonen, ju  starkare var reaktionerna.

  För konsum Bohuslän-;Dal var  distansen  större,

  och framför  allt, så ingick det i  fusionsöver-

  enskommelsen  att butikerna  Lycke och Håbygård

  samt bussarna  skulle nedläggas. Sedan kan  allting

  diskuteras  vilket som bäst är för våra  medlem-

  mar, att  tillhöra Bohuslän-Dal  eller att ha en

  Konsum  Munkedal„ Med uppdraget  kkonsum -följde

  automatiskt  en del  förtroendeuppdrag inom cen-

  trala  kooperativa organisationer. Vid K  F.5

  kongress  1947  föreslog styrelsen att Bohuslän

  skulle  tillhöra Göteborgs Distrikt.  Vi var två

  härifrån  Bohuslän som talade  för att Bohuslän

  skulle  bilda ett eget distrikt  med motivering

  att det  stora Göteborg skulle  dominera över'

  lilla  Bihuslän.  Och egendomligt nog beslutade

  kongressen  efter vårt förslag,  och Bohuslän blev

  K F.5  Distrikt 14. Detta distrikt arbetade

  under  tiden 1948-1969 då en ny  indelning av

  K t skedde.

30

Under distriktets   verksamhetstid tillhörde ja0

dess  styrelse, därav de  sista kåren  som ord-

förande.  Sekreterare i L.C. rådet   var jag åren

1958-1968.  Ledamot i K.F.s  förvaltningsråd,

där  jag kom att ingå i  Indistriutskottet, var

jag  aren  1965-1969.

De 30 åren   som förtroendevald inom kooperationen

betraktar  jag nog, jämte  åren inom fackförenigs-

rörelsen,  som det mest  intressanta av arbetet

inom  folkrörelserna. De  åren gav mig goda er-

farenheter   och kunskaper samt många goda vänner,

både  här på platsen och  runt om  i landet.

inom  IOGT-logen komjag för första   gången i kon-

takt  med vad vi kallar  en studiecirkel. Vi hade

regelbundna  sammankomster  då vi läste skön-

litteratur,  vi fick lära  oss hur vi leder ett

möte  och sköter  ordförandeklubban. Senare har det

blivit  en hel del  studiecirklar, jag har anlitats

av ABF och TBV  som  cirkelledare och det har varit

skiftande  ämnen. Det har varit deklarationer  och

skatter,  matematik,  fackföreningskunskap, fam‘ljel-

lagen,  kooperatione bl.a.  Särskilt tänkerjag

på en cirkel vi hade,  det  var 1945, den kallades

"Papperskursen"  och i den  ingick dels fackför-

eningsfrågor  och dels  kunskap i massa-och'

papperstillverining.  På  grund av skiftarbetet

hade  vi tre cirklar som  arbetade paralellt. Vi

hade  god tillslutning och  vi gjorde i dessa

cirklar  experiment med,  att när vi behandlade

papperstillverkningen  fick de,  som hade sitt-

arbete  vilket berördes  i kursen, redogöra för,

hur  arbetet utfördes här  på bruket. Experimentet

lyckades  och var omtyckt bland deltagarna.

Även  på det  kommunalpolitiska planet har jag sökt

göra  lite nytta.  Kommunfullmäktige tillhörde

jag  tills jag fick ändrade  arbetsuppgifter på

min  arbetsplats. I de  kommunala nämnderna jag

tillhörde  var det i de  flesta fall som  ordförande.

                                                 31

  pensionsnämnden  vår jag ordförande  från 30-

talet  tills den uppgick i en  annan organisations-

form.  Taxeringsfrågor fick  jag god kännedom om

genom deltagande  I taxeringsnämnder,  både inkomst-

och  fastighetåtaxeringar, från  30-talet  till

slutet  av 60-talet, det var  dels som tedamot,

kronoombud eller  ordförande.  I arbetslöshets-

nämnden, ordförande.  Familj ebidragsnämnden där

var  det, utom ordförandeskapet,  behandling av

bidragsärenden,  expedition  och utbetalning av

bidrag  under krigs-och  bereCskapstiden. Arbetet

i  lönenämnden var liksom en  fortsättning på jobbet

i  fackföreningen, där var löneförhandlingar,

ackordsomräkningar,  utskrift  av protokoll och

andra  organisationsfrågor.  De nämnder jag här

har  nämnt• övergick sedermera att handlägga genom

kommunkontoret.   Men nog var  det ansträngande

dagar  att vid sidan av sitt  ordinarie jobb, sköta

arbetet  i förtroendemppdragen.

Har  jag då, utöver familjen  och arbetet i olika

organisationer,  haft tid över  för några hobbies?

Ja,  på 20-talet var det foto,  radiointresset kom

1923-40  och 50-60-talet vaknade  foto- och film-

intresset  till nytt liv och  samtidigt kom ju TV,

Jag  har alltid haft 'något att pyssla med.

Alltsedan  jag lärde mig läsa,  har boken varit

min  ständige följeslagare.

När  jag nu har tecknat ned  minnen och hågkom-

ster har  jag inte följt någon  strängt kronolo-

gisk ordning,  utan jag har  skrivit allt efter som

det  har passat, och då jag  erinrat mig något som

jag  tycker borde nämnas, har jag skrivit  ned det.

Att  jag haft  många goda vänner och kamrater som

jag  haft glädjen och förmånen  att samarbeta med

och  som varit till god hjäip och stöd,  när detta

verkligen  behövdes. Och för  detta är  jag djupt

tacksam.

32

Det har  varit frestande att  nämna många namn

men  då jag är säker på att jag kommer att  glömma

någon av mina  vänner, och då  aystår jag hellre

från att nämna någon  alls.

När jag  uppnått pensionsåldern, 65 år, fick  jag

möjligheten  att arbeta deltid och' därigenom få

en  anpassning till ledigheten  som pensionär.

Därför fortsatte  jag arbetet  och gick av när jag

fyllde  70 år.

Som  gammal föreningsmänniska  var det naturligt

att jag  gick in i pensionärsföreningen  för att

om  möjligt söka uträtta något till  nytta även

i denna  förening. Sedan 1978  tillhör jag föra-

ningens  styrelse, samt är  ledamot i Kommunala

Pensionärsrådet.

1986 09  09  ES.