Munkedalsbygden under stenåldern 25-1
Munkedalsbygden under stenåldern
Utdrag ur Lärarhandledning för Stenålderskistan
Text: Kristin Balksten
En introduktion
En av våra lokalhistoriska skattkistor handlar om Munkedalsbygden under stenåldern. Detta är tiden då landskapet håller på att höja sig upp över havsytan efter att ha varit nedtryckt under isen i nära 100 000 år. Först kommer enstaka öar upp över havsytan, sedan blir det alltmer sammanhängande landområden. I granit och gnejsbergen kan vi se räfflor som isen har skapat när den dragit sig tillbaka. Vi kan också se jättegrytor där istiden gett upphov till djupa skålar i berget. Där som sötvatten från blivande Vänern mötte havet nära Kaserna i Munkedal kan vi se spåren av de klasar av snäckor som växte längs stranden men som slets loss och hamnade i lugnare vikar där de lagrades och ännu ligger kvar som skalbankar. Vi kan även se spår av istiden i uråldriga ortsnamn såsom Skälleröd vilket är en sådan plats där det ännu idag dyker upp skal av istidens snäckor i åkrarna. Stenålderskistan spänner över två olika långa tidsperioder som tillsammans bildar stenåldern: Jägarstenålder 9000–4000 f.Kr
Bondestenålder 4000–1700 f.Kr
I kustlandskapet Bohuslän kan man även dela in jägarstenåldern (Mesolitikum) efter platser där speciella kulturer bott och där rika fynd av deras redskap har fått ge namn till olika tidsperioder:
Hensbackatid 9000–7600 f.Kr
Sandarnatid 8400–6000 f. Kr
Lihultstid 6000–4000 f. Kr
Notera att den allra äldsta av dessa kulturer bär namnet från en av herrgårdarna i just Munkedal. Från den här tidsperioden finns det många fynd och boplatser som kan berätta om livet häromkring oss. Varför är det så? Om man tittar på landskapet kan man förstå att det förändrats i ganska snabb takt allt eftersom isen drog sig tillbaka och landhöjningen påbörjades. Även ökade havsnivåer pga. smältvatten innebär att kustlinjen både höjts och sänkts på sina ställen. Här återger vi vad som ingår i Stenålderskistan om Jägarstenålderns boplatser och fynd.
Hensbackakulturen – en boplats i yttre skärgården
Spåren av de allra första människorna som kom hit efter istiden är koncentrerade till den kustlinje som fanns då. I mellersta Bohuslän är det mellan 65–90 m.ö.h. Den första gruppen av människor som man finner flera tusen boplatser efter, bodde på en sträcka mellan Göteborg och centrala Bohuslän. Den boplats som har fått ge namn åt denna första kultur ligger på gården Hensbacka i södra delarna av Munkedals kommun, längst in i nuvarande Gullmarsfjorden – då en boplats i yttre skärgården. Boplatsen ligger på båda sidor av Åsanebäckens bäckravin. Tänk att Gullmarsfjorden på den tiden var förbunden med Uddevalla och Byfjorden och att boplatsen nåddes med kanoter just där bäcken nådde fjorden. Arkeologerna tror att Hensbackakulturens människor bodde i Bohuslän under sommarsäsongen. På Hensbacka har man hittat typer av redskap och verktyg i flinta som man sedan har hittat på många fler boplatser som då alla kallas »Hensbackaboplatser«.
Typiska redskap som hittas där Hensbackakulturen har bott är skivyxor, en typ av pilspetsar som kallas »lancetter«, långa smala flintspån och skrapor i flinta. Skraporna kan ha använts till skinn. Det vanligaste och mest typiska redskapet är annars skivyxan som man kan använda som hugg-, skär- och brytredskap. På just Hensbacka hittade man i början av 1900-talet ca 7000 fynd varav ca 650 verktyg. Redan 1908 lämnades flera av fynden över till Statens historiska museum men de samlades in fram till 1945 då allt lämnades in av herr Hensmar, dåvarande godsägaren på Hensbacka. En känd typ av yxa kallas för »Lerbergsyxa«. Den anses vara en av de äldsta typerna av yxor och den som gav namn till dessa hittades på Lerberg i Håby vid Kärnsjöns södra ände, men den är vanlig på Hensbackaboplatser.
Hensbackakulturens flintredskap i museisamlingarna
Från Hensbackakulturen finns ca 7000 flintafynd i samlingarna. Merparten finns på Historiska museet i Stockholm. Här är bilder på några typiska redskap som man hittat just på gården Hensbacka och som ofta återfinns på andra Hensbackaboplatser. Dessa samlades in av godsägarfamiljen Hensmar i början av 1900-talet.
Småröd – en boplats i en havsvik
På en boplats vid Småröd söder om Munkedals samhälle genomfördes arkeologiska undersökningar 2003 när motorvägen skulle byggas. Boplatsen daterades till 9600–9300 år f.Kr. utifrån föremålen och närheten till den dåvarande strandkanten. Då låg boplatsen vid en djup havsvik som gick långt in i landskapet. Här påträffades föremål som är typiska både för Hensbackaperiodens senare del och Sandarnaperioden. Föremålen tyder på att människorna som vistats här även livnärt sig på jakt av djur på land. Här fann man redskap i kvarts vilket tyder på att man hade viss brist på flinta. Kvarts finns i berget på flera håll runt Munkedal. Vad är då typiska fynd från Sandarnaperioden? Jo, Sandarnayxor i flinta, trindyxor i bergart och spetshackor i bergart. Från Munkedals kommun finns det många upphittade trindyxor i olika storlek och bergart. Sandarnayxa, spetshackor och trindyxor är vanliga på många Sandarnaboplatser. Spetshackan på bild är från Lur i Tanums kommun då det saknas bland fynden från Munkedal. Däremot finns det många trindyxor härifrån. Illustration: Kristin Balksten
Boplatser runt de stora sjöarna
Att stenåldersmänniskorna valde boplatser där det var lätt att jaga, fiska och ta sig fram med enkla båtar syns på flera håll i Munkedalsbygden. Även längs stränderna i våra stora sjöar såsom Kärnsjön, Viksjön, Lersjön, Sannesjön, Aspen och Bullaresjön finns flera boplatser på uddar och stränder. Man bodde helt enkelt vid vatten. Dessa boplatser finns utmärkta på kartan över fornminnen. Här har man oftast hittat enstaka fynd av flintredskap eller flinttillverkning men det finns även här beskrivet att man hittat enstaka stenyxor i form av lerbergsyxor, skafthålsyxor, trindyxor eller Lihultsyxor. Även längs de gamla vattenvägarna som då förband dessa vattendrag med varandra kan man återfinna boplatser (t.ex. mellan Aspen och Bullaresjön eller på Dingleslätten). Därigenom kan man förstå att landskapet har höjts och att delar har torrlagts sedan stenålder. Många av redskapen har hittats av bönder som ägt och brukat marken utan att man har gjort en arkeologisk undersökning. De fynden kallas lösfynd. Än idag kan man hitta flintredskap och flintbitar längs stränderna i våra sjöar. Eftersom flinta inte fanns här naturligt annat än som strandfynd från istiden kan man ofta förstå att den nog har kommit hit med människorna på stenåldern.
Skälleröd – en boplats vid forsen
Vid Skälleröd i västra änden av sjön Vassbotten har lämningar efter två boplatser från jägarstenåldern undersökts. Ett stort antal fynd från boplatsen samlades in av fröken Hilma Stenström under flera år i början på 1900-talet. År 2012 delundersöktes platsen arkeologiskt och trots att platsen var omrörd av tidigare aktiviteter kunde många fynd i framför allt flinta samlas in. De gav datering av platsen till övergången mellan sen Hensbackakultur och tidig Sandarnakultur. (Sandarnakulturen har fått sitt namn efter en fyndplats i västra Göteborg.) Skällerödsboplatserna låg vid tiden för de här bosättningarna i innerskärgården, gissningsvis nära stranden i den trånga vik där Munkedalsälven löpte ut i havet. Omkring 2000 år senare hade havet sjunkit undan så att en fors med 15 meters fallhöjd bildats. Under platsens senare användningstid hade boplatsen hamnat längre upp på land, med ett strategiskt läge för handel och samfärdsel mellan kustland och inland via vattenvägar och älvdalar. Här finns spår även från bronsålder och järnålder som visar att platsen använts länge. I fynden från Skälleröd har man även hittat spår av att man använt trä såsom ask, björk, hassel och Salix (t.ex. vide och pil). Ask, hassel och björk är bra träslag till skaft till redskap. Hassel kan ge bra vidjor till att knyta med, t.ex. till halmtak. Salix är bra både för garvning av skinn och för att fläta korgar med. Än idag finns dessa träslag i omgivningen.
Fynd från Skälleröd i samlingarna
Lösfynden från Skälleröd finns på Historiska museet i Stockholm. Härifrån finns många fynd från Jägarstenålder med allt från de äldsta skivyxorna som var vanliga i Hensbackakulturen, Lerbergsyxor, Sandarnayxor och andra flintredskap som dolkspetsar, borr, skrapor mm. Men även fynd från Bondestenålderns olika tidsperioder och senare från Bronsåldern visar på platsens långa användning. De upphittade redskapen saknar skaft.
Kartor visar fornlämningar
Det finns mängder av stenåldersboplatser inom Munkedals kommun. Alla kan inte visas på en karta men här är ett par exempel från olika delar av kommunen. Notera att de alltid ligger antingen nära nuvarande sjöars stränder eller högt upp i landskapet där havsytan då nådde stranden. Ni kan själva söka via app.raa.se (länk här).
Strandförskjutningslinjer
SGU har skapat en strandförskjutningsmodell där man kan titta på hur isen rört sig och hur havsnivåer har ändrats. Besök gärna https://apps.sgu.se/kartvisare/kartvisare-strandforskjutningsmodell.html (länk här) och titta på hur det har ändrat sig över tid.