Finlands sak blev vår 25-2

Minnesanteckningar av Ulla Norborg Staxäng.

Så uttryckte min far det läge som utspelade sig i vårt land och i vår hembygd. Kriget hade blivit verklighet i vårt östra grannland, Finland.

Utan förvarning eller någon krigsförklaring började bomberna falla över Helsingfors. Året var 1939, då det s.k. vinterkriget bröt ut. Det pågick inte så länge, men tyvärr följdes det därefter av fortsättningskriget i juni 1941 till våren 1945.

Min far var kyrkoherde Carl Norborg, Foss (1926–1953). Han kunde inte stillatigande vara vittne till det som hände. Han ville gripa in.

En stor hjälpverksamhet startade i Stockholm, »Hjälpkommittén för Finlands barn«. Man koncentrerade sig främst för barnen. Min far blev deras ombud, men han tyckte att deras verksamhet gick för sakta. Carl Norborg började då forma sin egen hjälp genom att på eget initiativ starta sitt eget företag, som han kallade »Västsvenska Kyrkfolkets Finlandshjälp«. Han tog sin tillflykt till kyrkfolket. Det togs upp kollekter i många kyrkor. Han åkte runt och höll föredrag på olika platser. Han annonserade om gåvor i vanliga förnödenheter, som han tog med sig på alla sina resor till Finland. Under resorna kom han i kontakt med många änkor, vars män stupat vid fronten. Det ordnades en »mottagning« i Åbo. Dit kom mammorna med sina barn. De bad enträget att få sända sina barn till Sverige för kortare eller längre tid. Det var stor brist på mat, kläder och skor. Anteckningarna på namn blev många. På den tiden saknades alla nutida tekniska hjälpmedel, som mobiler, datorer osv. Anteckningsböcker med namn och en vanlig penna fick duga.

Det blev också brådskande. Annonser måste ut för att få fosterhem i våra trakter i Bohuslän och Dalsland. Namn på fosterhem strömmade in. Många välvilliga, hjälpsamma familjer ville göra allt för att hjälpa till med få ett eget fosterbarn. I vår egen hembygd, Munkedal började andra verksamheter av olika slag. Syföreningarna stickade hjälmar och sockor på löpande band till utsatta soldater vid fronten. Den vintern var mycket kall och snörik.

För Carl Norborg hägrade de utsatta barnen. Telefonen ringde i ett, hela tiden tillkom nya fosterhem. Min far ingav trygghet och värme, när han talade med de olika anmälda fosterhemmen, inte minst för de behövande änkorna. Inget barn fick komma till Sverige utan moderns tillstånd. Båten Arkurius gjordes om för barntransporter mellan Åbo – Stockholm. Några transporter färdades med tåg utmed Bottniska viken mot Haparanda – Boden. Tågen mörklades och fick stå helt stilla, när flyglarm hördes. Ryssarna visste vad som försiggick. Dessa tågresor kunde ta 6 till 7 dagar.

Så kom den 8 mars 1942. Dagen innan fick min far ett telefonsamtal från Stockholm: »Kan ni ta emot c:a 100 barn i morgon kväll vid 18-tiden på Munkedals station?« – »Naturligtvis« blev svaret. »Det ordnar sig«. Fosterhem fanns ju på en lång lista. Rösten i telefonen: 10 lottor är med. De måste också ha härbärge över natten. Flera av dem hamnade i Faleby, hos Fritz Östlund, några hos kantor Nygren, resterande på Kvistrums gästgiveri.

Det var gnistrande kallt denna kväll 8 mars 1942. Snön vräkte ner i massor, det var minus 18 grader. Munkedal hade då två taxibilar (gengas) som kördes av bröderna Oskar och Gunnar Johansson. De körde i skytteltrafik upp och ner flera gånger, innan alla blev bärgade i Foss prästgård. På stationen stod Carl Norborg och kollade in alla barn, som kom med sina namnlappar på bröstet. Tåget hade en stor skylt med namnet Munkedal. Bäddplatser ordnades på golv, soffor och allt som fanns att tillgå. Kuddar och filtar hade skänkts av goda givare. Min far beskrev läget denna kväll som »en myllrande myrstack«. En syn som inte kan beskrivas – den har fastnat som mitt allra starkaste barndomsminne. Överallt barn i alla åldrar, sjuka, trötta, hungriga, gråtande…

Många hade svår hosta och kräktes. Mina föräldrar gick från bädd till bädd hela natten och torkade tårar. Ett av barnen hade hög feber så doktor Schröder tillkallades för vård. Några barn bara satt i trappan, bland andra 7-årige Soini. Honom har jag haft kontakt med hela hans liv – tills han blev en åldrad man. Han avled på Hedekas ålderdomshem för ett par år sedan.

Det blev en morgon även efter den natten. Min mor reste med flera barn, som var antecknade för Strömstad. En del församlingsbor blev behjälpliga med skjuts till Kungälv, Fjällbacka med flera orter.

Carl Norborg insåg rätt snart att fosterhemmen inte räckte till. Han fick planera för mindre barnhem på ett tiotal platser t.ex. Strömstad, Dingle osv. Det mest planerade barnhemmet blev »Munkedals finska barnhem«. Det blev också det mest älskade. Dit kom många syskonpar, de flesta svensktalande. Min far kallade detta barnhem för sin ögonsten. Två hus inköptes som tillhörde Bergs gård, vars ägare var Henning Hansson. De inköptes helt av insamlade medel. Båda husen rustades upp och inreddes. Det största innehöll samlingsrum med bilder på storheterna Topelius och Runeberg. På andra våningen ordnades sovsal för flickorna med inredda bås för varje säng. Det andra huset blev pojkarnas hus. Ett helt nytt hus byggdes för kök och stor matsal. Barnsköterskan var från Finland – både svensk- och finsktalande. Kokerskan var Ellen Karlsson från Svarteborg. Detta barnhem invigdes våren 1942 med musik, tal och sång. Det var inbjudna gäster från Finland. En finsk barnkör sjöng: »Gud bevare Sverige«. Den sången berörde oss alla.

Det finska barnhemmet i Munkedal blev snart ett välkänt ställe i bygden. Barnen fick börja skolan i olika klasser som passade. Efter skolan var det ofta fotboll. Scoutverksamheten i Munkedal var intressant på 1940-talet. De gjorde utflykter med bad till Korsvik på somrarna, även till Fjällbacka och Bovallstrand. Alla barnen var friska och glada och trivdes gott.

Så kom ett meddelande år 1946. Nu ville Finland ha tillbaka alla sina krigsbarn. Det blev ett styvt arbete. Alla kontakter tog tid. En del barn ville stanna kvar. Det blev speciellt från fall till fall. Transporterna började igen – nu i motsatt riktning.

Att detta Munkedals finska barnhem blev något speciellt bevisades helt av följande: en grupp på 10–12 före detta krigsbarn som kom hit 1942 – meddelade – att de ville komma tillbaka efter 60 år – alltså 2002. De ville återse husen på barnhemmet som ännu fanns kvar! De ville återse prästgården, kyrkan och mina föräldrars grav. En veckas vistelse här blev en fullträff. De blev guidade på de gamla platserna, bl.a. fick de uppleva en heldag till sjöss i Fjällbacka skärgård. Krigsbarnet Edgar Karlsson överlämnade ett egenhändigt snidat prosessionskors till Foss kyrka med inskriptioner över Jesu ord: »Vad ni har gjort mot de minsta, det har ni också gjort mot mig!« Gåvan överlämnades av gruppen vid gudstjänsten i Foss kyrka. En rik gåva i tacksamhet från tidigare krigsbarn. Munkedal blev en fristad, som hade satt djupa spår i deras hjärtan.

År 1946 såldes Munkedals finska barnhem. Av behållningen tillsammans med andra givna gåvor byggdes en hälsogård i Lärkkulla i Finland. Så blev även ett mödrahem och ett hem för invalidiserade soldater ett nödvändigt ändamål.

Till sist några ord av min far, Carl Norborg. Det var ett oerhört stort arbete och en otrolig uppoffring, som det från början var svårt att överblicka. Han blev högt uppskattad i Finland för sina insatser. Han erhöll flera ordnar – också ur president Paasikivis hand.

»Ensam gör ingen stark.« Han hade inte kommit långt utan alla dessa goda, intresserade och goda givare. Vår hembygd blev en oas, som med sina minnen lever vidare.

En minnestavla har placerats på den lilla kullen, där de tre husen stod. En bit av Bohusläns historia lever vidare – uppmärksammad av Bohusläns museum. Där ingår artiklar och bilder i Kunskapskanalen, för att ge bland andra nutidens ungdomar kännedom om v ad som en gång hände.

Min far ville aldrig själv ta åt sig någon ära. C:a 1000 krigsbarn blev »hans« under 40-talet. Ett litet bidrag bland de totalt 70 000 som Sverige hjälpte. Han tolkade sin gärning på följande sätt: »Vi var blott ringa tjänare. Vi gjorde endast det, som vi var skyldiga att göra.

Aili fyller fyra år – kriget härjar jorden.

Finlands ödestimma slår – ödestid i Norden.

Finland bär de hårda slag –

Finland kämpar natt och dag.

Också Aili kom en dag – kappan tunn och sliten

var så hungrig, trött och svag

ensam, rädd och liten.

Kom du barn i Jesu namn

Kom till hem och öppen famn.