Ett halvt sekel med skog 26-2

Ett halvt sekel med skog mellan 1926 och 1980 - en berättelse av Ivar Jakobsson

Ivar Jakobsson levde hela livet med skogen som sitt levebröd och intresse. Han arbetade först som skogshuggare men bytte till att vara skogsförman. Han var en man med mycken kunskap om skogen och dess växter och djur. Han hade dessutom en filosofisk ådra. Följande artikel är hämtad från hans bok som kom ut 1986 .

Min första arbetsdag i skogen, april 1926.

Det är oktober månad 1980.Utanför mitt fönster sliter stormen hårt i den stora björkens krona, som allt mera skrudar sig i höstdräkt. Regnet piskar och slår mot rutan, det porlar i takrännor och stuprör, det är höstens egen melodi som spelar upp med full styrka. De gula löven lossar av vindens kraft för att efter kortare eller längre luftfärd göra sin första bekantskap med moder jord. Det är höst i naturen både i färg och form, lönn, asp och rönn tävlar med varandra i färgrikedom och prakt, medan björk, hassel och bok mera trevande börjar att byta till sig höstdräkten. Eken som är störst och mäktigast av alla våra svenska träd har nästan sin gröna sommarklädsel i fullgott skick, även alen står ofta fortfarande grön, men den brukar vi gömma några bra av skruden kvar tills i början av november där alla hennes grannar står avklädda och nakna.

Även för mig lider det mot höst, efter 49 års arbete för Munkedals AB har jag denna sommar sällat mig till pensionärernas talrika skara. Det kan vara skönt att efter ett lång och ofta slitsamt liv känna sig fri från arbete och ansvar, men på samma gång förstår man att även vår höst nalkas när ingen återvänd då mera finns. Naturen och träden går en ny vår till mötes. Hösten är bara en förberedelse för ett fortsatt liv, redan i de små knapparna på hösten på trädens grenar börjar ett nytt liv att födas. För oss däremot blev varje höst bara en början till ålderns verkliga höst från vilken ingen återvändo mera finns. Vårt jordeliv är det som ett rullande hjul, det rullar varv efter varv efter varv för att till sist när det är utslitet stanna för alltid. Någon gång stoppar det i tidig ålder men för de flesta efter ett strävsamt liv så går mina tankar tillbaka i minnets värld drygt 50 år i tiden, till min första arbetsdag vid detta bolag. Jag minns en kylig morgon i april månad år 1926 då jag var med och planterade gran på Harska i sluttningen mot Kärnsjön.

En septemberdag för ett par år sedan besökte jag denna plats , granskogen står nu hög och reslig med stammar på drygt 20 m i höjd och en diameter i brösthöjd på 25 - 35 cm p.b. Det vittnade idag om ett väl utfört skogsodlingsarbete, och bör väl få växa ytterligare 20 år innan de är mogna för slutavverkning. Man färjelanda sågverks aptit på råvara bara stiger och stiger så man vet inte var timmerbehovet ska fyllas till sist, dessutom gör det för varje år alltmer höga timmerpriser, så att skogen kan , att avverkas tidigare än beräknat. Så ska jag nu försöka att beskriva mitt första arbete för Munkedals AB med att plantera skog. Ur minnets dunkla gömmor drygt ett halvt sekel sedan med en första arbetsdag i skogen med betalning för utfört arbete enligt den tidens regler och förhållande som inte på något vis kan jämföras med plantering i vår tid det var den aprildag 1926 , som vi började att plantera på Harska väster om Kärnsjön i en sluttning mot sjön. Det var ett gammalt torpställe, jag vill minnas att det kallades för skomakarhagen, troligen hade väl en skomakare bott där för länge sedan husen var för länge sedan rivna och torpet igen växt med sly och risgranar, vilket var bortröjt före planteringen. Vädret var mulet och kyligt, som det i regel brukar vara i mitten av april. Eftersom jag är född år 1915 var jag denna vår inte fyllda elva år. Arbetstiden var från klockan 8.00 till klockan 5.00. Det moderna uttrycket att dela upp ett dygn i 24 timmar var inte påtänkt då den nya tideräkningen infördes först under trettiotalet. Hela planterings laget på Harska bestod av tolv stycken, sex som skulle hacka gropar och lika många att sätta plantor de som hackade var förutom min far, en soldat med namnet Hagberg samt hans son Johan, dessutom Johannes Olofsson från Sågkas, Verner Thorén från Tångenäbbet samt Evald Karlsson från Maden. Sättare var Agda och Astrid Hagberg, Elsa Jonsson Verner Thorén och Ivar. Namnet på den sjätte plantören har jag beklagligt nog glömt bort men det är möjligt att det var förmannens dotter. Det som var skolpliktiga kunder får lov från skolan i högst tre dagar per termin enligt den tidens stol skolstadga. Dessa tre lovdagar utnyttjade jag för att kunna tjäna några behövliga slantar. Med en äldre bror som gick och läste var också med, när jag skulle ersätta honom när han var hos prästen, men hans läsdagar stämde inte alltid med mina lovdagar, vi hade varannan dagsläsning i Håby på den tiden. Dom som hackade och var fyllda 18 år fick 50 öre per timme, mellan 15 och 18 år 30 öre, sättare under 15 år 25 öre och över 15 år 30 öre. Var sättaren bara tolv år kunde han få nöja sig med 20 öre, men fick sätta samma antal plantor som de äldre. Plantörer var på den tiden mest kvinnor, ofta hemmadöttrar samt skolbarn som hade skolplikt tre dagar i veckan, någon hade kanske friår från skolan. Den som var äldst i laget gick i allmänhet först och var riktkarl för de övriga, avstånd mellan plantorna i regel 1,5 m. När man arbetade i två timmar så var en gammal regel att det skulle vara tio minuters rast, likaså efter två timmars arbete på eftermiddagen. Någon av de yngre tog kanske en smörgås på förmiddagen men ej de äldre. Det brukliga var att någon i laget bjöd sina vuxna kamrater på en pris snus, man diskuterade väl de senaste händelserna som stått att läsa i ortstidningen, radion var i mitten av tjugotalet sällsynt på bondlandet. Jag har förut berättat om lovdagar från skolan, på den tiden brukade skolbarn plantera skog hos bönderna i Håby, tre dagar under våren. Då jag nu planterade fick jag en extra lovdag av magister Mogarth. Före Mogarth fanns en lärare i Håby med namn Lindkvist, denna hade stort intresse för skogsodlingen, många vackra skogsdungar i Håby vittnade denna dag härom.

Så tillbaka till Harska. Planteringshackorna på den tiden var både klumpiga och tunga det var sådana som kunde väga drygt 3 kg. Det var kanske i något sånär skick när man började, men blev snart runda och slöa efter bekantskap med jord och otaliga stenar. Sättarna hade plantorna i små plåtburkar med en ståltråd till handtag. Särskilt noga var att i burken skulle det finnas fuktig mossa.

Om plantorna

Vad plantorna beträffar var det i allmänhet små 1,0 plantor från bolagets plantskola i Munkedal, vid enstaka tillfällen förekom 2/1 plantor om dessa var från något annat ställe vet jag ej. Vad 1/0 plantorna beträffar var de så små att två stycken sattes i samma grop. Jag har senare kunnat konstatera att två plantor vuxit samman till dubbelstam. Plantorna skulle stå så hårt fast om man drog i dem skulle det förr gå av än att dra ur dras ur jorden. När man nu långt efteråt tänker på detta, så dumt det var att klappa jorden så hårt kring rötterna på dessa småplantor, det blev ofta skadade innan de hunnit att växa. Jag minns en pojke som var ett par år äldre än jag, som kunde den konsten att rulla rötterna runt en träpinne och på så vis få plantorna att sitta hårt fast. Det gick bra länge för honom men till slut fick vår förman syn på detta. Detta enformiga arbete att krypa på knä och bland rötter och stenar söka efter jord att fylla gropen med var inte något lätt arbete för små barnahänder. Många gånger frös man i så fingrarna blev stela. Men jag kan inte påstå att arbetstakten var så hög, mellan 250 och 300 gropar per dag, för de som skulle sätta det dubbla antalet plantor kunde det bliva arbetsamt. Förmannen kanske satte någon planta ibland men det var nog flickorna som fick den hjälpen. Mellan kl. 12 och kl. 13 var det matrast och sedan började den oändligt långa eftermiddagen, som nästan aldrig ville ta slut. Den första planteringsdagen gick väl någorlunda att uthärda, men sedan kom det enformiga arbetet att kännas som en mardröm, man bara frågade de äldre vad mycket är klockan. Två hålor efter hackaren skulle sättaren vara, för annars var risken stor att få jord och grus i ögonen. Om det var vackert väder och solsken fick det väl gå, men vad man frös om händer och fingrar när det regnade eller gräset var vitt och nattfrost på morgonen. Det var ljud av hackor, som ofta träffade stenar och rötter. En svordom kunde ibland höras av sättarnas rop här finns ingen jord, var ska jag taga jord? När planteringsraden var kort, det gillade man bäst kunde det bli någon extra minut varje gång man började på en ny plantrad. Men någon gång kunde raderna bli långa och då brukade de yngre sättarna bli på efterkälken. Om förmannen satte någon planta för mig kommer jag inte ihåg, försökte nog att hänga med så gott man kunde. Det var inte lönt att försöka fuska, då stod mannen med de lindade benen strax bredvid. Han hade en underlig förmåga att kunna se åt två håll på samma gång, möjligen att skelögdheten bidrog härtill.

Någon gång då det var segt gräs att hacka i kunde det hända att man fick tillfälle att rätta på ryggen och beskåda omgivningen. Jag hade nog redan då ett spirande intresse för fåglar och blommor. Efter någon dag hade man väl gjort sig lite bekant med de övriga, det var nog mest skolan och lärare som han diskuterade. Så råkade min far ut för en olycka, han fick en grankvist i ena ögat han måste uppsöka doktorn och bli sjukskriven några dagar här för. Mor var fundersam om hon skulle våga att skicka en tioårig pojke till skogen med främmande människor, allra helst nu som vi skulle ro ett stycke på Kärnsjön för att få närmare väg till arbetet, vi skulle plantera på Ekenäs på östra sidan om sjön. Men Ivar var envis och mor fick ge med sig kommer nu var planteringslagret betydligt större, ett par äldre skogsarbetare egentligen skara yngre pojkar och flickor från torp och Munkedal. Denna plantering blev min första bekantskap med skogen mellan Vahlberg och Ekenäs, men inte anar jag då att man skulle bli nästan fastväxt i detta område. Planteringen här bestod till stor del av hjälpplantering. XRXXX kommer gräsväxten hade varit rikligt och de små plantorna hade lätt för att duka under hade man tur kunde man råka på sådana rader där kanske hälften av plantorna överlevt, men på nästa rad kanske oturen grinade mot den. Men i planter XX vi planterade också på områden som var nyröjda kommer och även på den öde Wahlbergsgården. (Denna låg på östra sidan av Kärnsjön.) En gång kom vi till ett mycket stenigt område, här lät förmannen en halvvuxen pojke och en rätt mullig flicka bära jord i hinkar men där eftermiddagen lät både förmannen och jorden väntar på sig, det kvinnliga intresset var nog större än de jordbundna? Pojkarna i ålder 16 till 18 år som hackade hade inte full tidlön men brukade som regel följa de äldre i planteringslaget, förmannen hade lovat att hos skogvaktaren utverka något större timlön än 30 öre. En dag stod de långa skogvaktaren och plötsligt på arbetsplatsen kommer samtalet i planteringslaget blir mindre och arbetstakten ökade, de yngre som hackade lade sig på efterkälken, möjligheten för förmånen att utverka högre timlön var därvid borta jag har jag har ett svagt XX sex x. Jag har ett svagt minne av att några av det yngre lade av och slutade men då jag bara deltog i arbetet varannan dag kan mitt minne svika. Planteringen avslutades med ett par dagars frösådd av tallfrö nära Valbergsflåget. Jag vill minnas nu dryga 50 år efteråt att jag planterade sammanlagt åtta dagar och tjänade den stora summan av 19,20 kr. Men man fick inte använda pengarna som man tjänade till fickpengar nej det skulle vara till kläder, eller böcker och annat skolmaterial, sådant fick man bekosta själv på den tiden. Men vilken skillnad var det inte på den tiden och i denna dag-när barn får det som de önskar sig , och inte behöver arbeta för penningars skull, till att tidigt börja arbeta och förstå pengars värde var nog ett en del i vår uppfostran under tjugotalet. Har köpt en kostym kläder till mig i Uddevalla, det kostade 16 kr, förresten det första fabriksida kläder som jag har ägt. Det som nu var över 3,20 kr, som var fick själv disponera över över blev 40 öre om dagen för åtta timmars slit. Men Ivar nog var nog ganska stolt över den nya kostymen som han själv betalt med sitt arbete, och den invigdes första gången till examen i skolan 1926. Av någon anledning kommer jag inte med i planteringen under följande år, möjligen var planteringen ringa år 1929 har jag dock med även denna gång på aska. Det hjälper planterare då på torpet Orrekas plantorna var inte längre från Munkedals egen plantskola, det var 2/2 plantor omskolade gräsväxten var här betydande, planteringsförman var nu Hagberg. Även planterade vi några dagar i Ekenäs i trakten av domarringen men det var en sen vår detta år och vi var i månadsskiftet maj, juli. Detta var några rader om skogsplantering under tjugotalet då planteringen följde gamla väl utstakade mönster.

Flera tankar om skogsvård

Nu är jag mina tankar långt borta från plantor och skog, låt oss därför vända tillbaka till ytterligare några rader om skogsodling. Åren har gått sedan dess drygt 50, plantering med öppna gropar är en föråldrad metod och den har nu ersatts med jordborr och blivit enmansjobb. Som lagarbetare förekommer skogsodligen numera sällan. Frösådd förekommer i min barndom men har nu fullständigt upphört vad det gäller Munkedals skogsmarker. När man står och betraktar planteringsarbetet med dessa jordborr i stenig mark, ser hur plantören har svårt att få ner roten av den stora plantan i det lilla hålet då har man svårt att förstå att arbetet går att utföra på detta enkla sätt. Jämförelse med den noggrannhet som vi en gång fick lära oss , om skogsodlingsarbete i en tidig barndom, men det kanske bara skulle vara ett led i undervisningen om arbetets utförande på ett riktigt vis. Men det troligaste är att plantmaterialet spelar den största rollen för ett bra resultat och skogsodlingsarbete när det gäller plantering på gammal odlad mark och Mera öppna platser har jag sett en grobarhet av 90 %, på stenbunden mark betydligt mindre, helst och marken ligger i ett sluttande söderläge.

Men inget är problemfritt, de stora 2/2 plantorna har många gånger alldeles för långa rötter för att sättas med planteringsspår, men det går mycket bra att, karta av roten ett stycke, ett sätt som då måste göras med stor urskillnad mycket viktigt är dock hur plantorna behandlas inom de kommer på sin plats, jordslagning eller lagring får inte ske på torr plats är ju heller rinnande vatten, bäst är i fuktig mossa. Så återvände jag till mitt senaste besök en höstdag på Harska där jag utförde min första arbetsdag. Så långt efteråt är det svårt att minnas utseendet på denna plats. Den röjning som var gjord före skogsodlingen hade kvarlämnat rätt många höga enebuskar av dessa finns nu inga spår, fortfarande kan någon enstaka påträffas man nu förtorkade. Granarna har nu en ansenlig höjd och grovlek kommer en gallring utfördes där i ett tidigt 60-tal en viss skogsröta förekommer dock, flera stammar och smärre skador av älg och rådjur. Kubikmassan på ett på ett hektar överstiger säkert 220 kubikmeter skogskubik, men fjärran från bilväg och dålig terräng för drivning, gränsande mot främmande mark gör att gallringen nu är eftersatt. Jag har dock gjort det undantaget att någon som gallring skall utföras här kommer skall Ivar göra utstämplingen om hälsan står mig bi, då kan en sista arbetsdag för Munkedal bliva på samma plats där den första gjordes. Då är cirkeln sluten fullständigt. Ett mindre område på själva torpet sattes med lärkträd det blev ej lyckat risiga och krokiga samt dessutom nedtryckta av blötsnö och därigenom helt spolierat, varför jag röjde bort allt och planterade gran även här försök utfördes på flera ställen med lärkträd men med samma resultat på grund av svag planteringsmaterial blev man tvungen att utföra hjälpplantering på många ställen, men tyvärr gjordes det för lång tid efteråt. Det senare satta kom för långt efter och ibland var luckan så liten att det bara var bortkastat kostnader att plantera där. Dessutom begick man ofta det felet att inte redan vid planteringen lämna plats för kommande basvägar liksom även det planterades för nära den växande skogen på många ställen har planteringen skadats vid den kommande skogsavverkningen, både vid fällning och utkörning. Men jag kan försvara både skogvaktare och plantörer från den tiden. Munkedals AB hade nämligen en liten katekes, kallad skogsordning. Denna bok fick skogsarbetaren med sin namnteckning utkvittera, det fanns många goda regler och bra råd i densamma. Skogsordningen vår under skriven av VD själv Olof Bildt, när direktören var ute och jagade hade han även ett vakande öga på det som skedde i skog och flottleder. Om inte allt då var utförd efter skogsordningens bestämmelser, fick säkert både skogsförvaltare och sedan skogvaktaren varma fiskar, men det var ordning på den tiden.

Det som göms i snö

kommer fram i tö

Texten är Ivar Jakobssons egna ord från hans bok