Torps bruk
Området kring de båda älvarna, Munkedalsälven och Örekilsälven, kom genom tillgången till vattenkraft att industrialiseras tidigt. Båda älvarna användes på 1600-talet som flottningsleder och redan under tidigt 1700-tal hade såg-, och kvarnverksamheter fått stor omfattning. Utmed Örekilsälvens lopp, nedströms Kärnsjöns södra del, ligger gården Torp. Den ägdes tidigt av intressenter i de såg-, och kvarnverk, som anlades utmed vattenfallen.
År 1901 nedlades kvarnverksamheten vid Torps kvarn. Alla maskiner och inventarier, som tillhörde kvarnrörelsen demonterades och bortforslades och i stället inmonterades maskinutrustning för tillverkning av slipmassa. Maskinleverantör var Karlstads Mekaniska Verkstad. Verket dimensionerades för två slipstolar med en max kapacitet på 1200 – 1500 ton, våt kallslipmassa per år. Slipstolarna drevs med vattenkraft med en total drivkraft på 150 kW. Ägare till bruket var Artur M Kocks sterbhus. Disponent och ansvarig för ledning och drift var Harald Mikael Kock.
Verksamheten var till att börja med mycket lönsam. Tillverkningsvärdet var 1908 och 1909 på 36000:- respektive 45000:- kronor. Huvudsakligen exporterades massan till England. Vid Saltkällans ga hamn anlades ett magasin för massabalarna. Transporterna från Torp till Saltkällan (avstånd över 10 km) utfördes av närboende bönder, som med häst och vagn utförde upp till två transporter per arbetsdag. Varje bal vägde ca 100 kg och varje lass bestod av en till tre balar. Dessa transporter pågick fram till år 1906, därefter lastades balarna på järnväg vid Smedbergs station (avstånd ca 1 km) på Bohusbanan för vidare transport till utskeppningshamnar i Uddevalla och Lysekil. Året före första världskriget år 1913, sjönk priserna på massa så kraftigt att processen gick med förlust. Dessutom dog ägaren Artur M Kock i november 1913. Driftstiden blev därför ej så långvarig. Verksamheten nedlades sannolikt samma år. Det finns dokumentation om viss verksamhet fram till år 1919.
Det fanns naturligtvis flera skäl till den bristande lönsamheten. Ett av dessa var bristen på vedråvara i regionen.
Skogsbruket var fram till förrförra sekelskiftet en ren skogsskövling och hantering med tanke på att skogen långsiktigt skulle producera vedråvara var inte speciellt framträdande. Det var länge sågverkens krav på timmerdimensioner, som bestämde hur skogarna såg ut efter avverkning. Träd som inte höll minsta dimension eller hade kvalitetsfel blev inte huggna.
Kapacitetsökning vid Munkedals AB:s träsliperi och cellulosatillverkning gav ytterligare möjlighet till användning av klenvirke samt virke av sämre kvalitet. Detta medförde – att det blev ytterst lite skogsråvara kvar efter en avverkning.
Återväxten blev naturens uppgift utan någon styrning från skogsägarna. Det berättades att på många gårdar var det så gott som helt skogfritt – inte ens bränsleved fanns kvar.
Artur Kock beskrev situationen ”det är ingen konst att förvandla frisk skog till pengar. Konsten ligger i att förvandla sjuk, döende, klen eller dör småskog till mynt”.
När träsliperiet uppfördes monterades samtidigt en vattenturbin och en likströmsgenerator för elkraft och belysning till sliperiet, Borgmästarbrukets såg-, och kvarnverk samt gården, huvudbyggnaden och bostäderna. Före elektrifieringen hade Torps gårds enda tröskverk drivits av en flera hundra meter lång linbana. Efter nedläggning av sliperi-, såg-, och kvarnverk kom denna likströmsanläggning att användas fram till 50-talet.
Det var liv och rörelse över Torp med dess många sågar, kvarnar, lantbruk och annan verksamhet. Transporten av balarna från sliperiet till Saltkällan gick på gamla vägen, öster om Kärnsjön, upp mot Hästeskedets vägkors, en lång stigning på nära två kilometer. Den gamla vägen gick huvudsakligen öster om nuvarande väg. Första stället man kom fram till var gården Ekenäs, en liten röd stuga. Ett stycke norr om Ekenäs intill berget med det gamla värnet, går vägen upp mot domarringen. Vidare ett hundratal meter från domarringen, intill vägkanten, finns tre små stenar resta. Kanske gravar? Norr om vägen ligger ett litet berg, som man förr kallade Tattarberget. Det sägs att ”en kvinna av vandringsfolket ligger begravd där”. Mellanstensättningarna brukade förr medlemmar av resandefolket stanna till och slå läger och kanske var det här man tidigare hade marknadsplats och hästkapplöpningar. Lite längre fram där gamla och nya färdvägarna möts, vid Hästeskedet, fanns förr vid bergets södra del en stuga där man sålde brännvin och där man fick en styrketår. ”Gubben på Hästeskedet” levererade brännvin utan betalning. Man fick däremot betala för att titta på ”Gubbens” porslinshund, som han hade inne i kammaren. Under tiden som visningen pågick fyllde ”Gubben” på brännvinskaggarna, som man haft med sig, till motsvarande mängd som visningen kostade. Förr låg också vid Hästeskedet en skjutsstation för hästbyten.
Någon dryg kilometer söder ut vid torpet Brållehagen på Skaveröds ägor kunde nästa styrketår intas. Damerna på torpet serverade gärna och länge. Vad som berättades var att kvaliteten och styrkan var mycket hög. Stengrunderna, där de gamla lönnkrogarna låg, finns kvar än idag.
Lite söder om Brållehagen vid gården Stallmyren serverades kaffe, smörgås och supar för den eller dom hungriga och törstiga. Hästarna vattnades i ”Stallmyrdapen” och fick säkert behövlig vila. En bit ner i Lyckebacken vid gården Kleven kunde eventuella seltyg ses över och repareras av sadelmakaren Anders Jansson.
Längre ner i backen var den besvärligaste delen av vägen, ”Hästebräcka”, en brant, som i båda riktningar var omtalat svårkörd. Ofta fick man spänna till extra drag-, eller bromshjälp framför respektive bakom ekipagen, för att klara hästarna och lasten. Efter denna etapp fanns möjlighet att handla vid Munkedals Herrgårds Bränneri om så önskades.
Resterande vägsträcka till Saltkällans gamla hamn var säkert enklare transportmässigt om inte stoppet vid Kvistrums Gästgiveri blev för långvarigt. Någon av kuskarna lär, efter ett besök, ha yttrat ”gode Gud låt oss leva innan vi ska dö”.
2014