Ledare 10-2
VINTER OCH KÖLD
På hösten 2009 samlades de flesta av världens ledare till det stora klimatmötet i Köpenhamn. Man diskuterade den globala uppvärmningen. Det blir varmare överallt. Himalayas glaciärer smälter, Sydamerikas regnskogar håller på att torka ut, Kilimanjaros istäcke minskar o s v. Men knappt hade delegaterna kommit hem förrän Nordamerika, Europa och Ryssland drabbades av den värsta och kallaste vinter de haft på mycket länge. Redan den fjortonde december började det snöa, det höll på i tre dagar och den sjuttonde slog det till med rå kyla här på Möe och den tjugoförsta var det 17 grader kallt. Juldagen kom med snödrev och ymnigt snöfall och från och med annandagen blev det heldagar med snöskottning. Årets två sista dagar var det 20 grader kallt och på Nyårsdagen var det 13 frostgrader. Det betyder att de två åren frös ihop och det är ett dåligt tecken. Om åren fryser ihop skall det bli en hård vinter.
Det blev det också. Trettondagen hade vi 18 här hemma och uppe i Hemavan var det 38,8 frostgrader, vilket överträffades redan nästa dag för då noterades 40,8. Den åttonde januari hade vi 22 och den nionde 15. I övrigt var det kallt hela månaden och den avslutades med urväder den tjugosjunde då det var både snö, blåst och regn.
Februari kommer vi särskilt ihåg för den stora snöstormen den andra. Då fick vi hålla på och skotta i tre dagar därefter. Snöfall likaså den sextonde med påföljande skottning. Ovädret fortsatte den nittonde och kulminerade på lördag den tjugonde. Jag har aldrig sett så mycket snö på Möe och har ändå bott här i rätt så många år. Snön slog rakt igenom källardörrarna och lade sig i en driva inne på golvet. Runt omkring huset var det så mycket snö att det var omöjligt att skotta upp för hand. Jag borrade upp en smal ränna genom snöberget och fick tränga mig ut genom den för att få kontakt med yttervärlden. När jag kom bort till Folkets hus kunde jag inte ta mig in i ”Tornet”, dörren var blockerad av en jättedriva. Det var tjugo grader kallt. Och på kvällen den tjugofjärde syntes en stor ljus ”gårde” kring månen, den största och ljusaste vi någonsin sett. Gård kring månen betyder olycka.
En karl kom fram och pratade. Den här vintern går till historien, sa han. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Då skulle du varit med på fyrtiotalet, sa jag. Du skulle ha upplevt krigsvintrarna. Då var det mycket mer snö än nu och mycket kallare. Dessutom var vintern mycket längre. Vintermånaderna räckte inte till utan både hösten och våren fick släppa till tid. I hamnen låg tjock is kvar långt in i maj månad och det berättas att man kunde gå på isen över sundet mellan Gotland och Fårö.
Säger du det? sa karlen misstroget. Det var som om han inte trodde mig. Men detta är ju ett ganska mänskligt beteende. Historien upprepar sig. 1942-43 stod till exempel några ungdomar och pratade om den svåra snövintern. Då kom en gubbe fram och småskrattade.
Talar ni om vinter, pojkar? Detta är väl ingenting! Ni skulle ha varit med 1917! Då kunde man tala om vinter! Det var så mycket snö att man fick gräva tunnlar i snön för att komma upp till Svarteborgs kyrka. Och vi körde med hästar inne i tunneln och bönderna satt på kuskbocken och hade höga stormhattar på sig. (Gottfrid på Möe berättade att de fick gräva tunnlar genom snön för att kunna gå från Utsikten ner till Anneberg där målare Forsblad bodde)
Detta om snömängden. Men kylan då? Jag kommer till att tänka på en gammal Albert Engström-historia. En gubbe som varit med om verkligt hårda vintrar förmanar några ungdomar. – Ni talar om kyla, pojkar, men då ber jag er bara oppsalvere vintern 48; då var det en så’n kyla så att vi slapp gagna bjällror på hästarna för dyngan frös i dom invärtes och det skramlade när de rörde på skrovet!