Saltkällans badplats i Munkedal 1933 – 1953 del 2
I förra numret av Munkedalsbygden (10-2) kunde vi läsa om hur arbetet gick till när Saltkällans badplats statade. Vi följde då med Håkan Grundberg när han gick igenom gamla handlingar från den tiden. Vi kom fram till det tillfälle då man byggde en stor brygga. I denna del 2 får vi följa hur man skulle ordna vägfrågan, föreningslivet som berörde badplatsen samt försöken att fortsätta utbyggnaden med flera kommunala badplatser.
Sommaren 1937 hände en olyckshändelse då badbussen blev påkörd av tåget vid Saltkällans järnvägsövergång. Det har inte gått att hitta uppgifter om eventuell skadeomfattning. Enligt protokollet har: ”en muntlig framställning gjorts till badplatsstyrelsen om att styrelsen skall försöka att få tillstånd av ägaren till Saltkällans säteri, samt ägaren till Barhults gruva, om rättighet att få trafikera vägsträckan från allmänna landsvägen mot Saltkällans hamn, samt gamla landsvägen utmed sjöstranden till fröken Lönnroths villor. Styrelsen har vidare för avsikt att, till järnvägsmyndigheterna, lämna en begäran om, att tågen, under badsäsongen, signalerar i god tid före ankomsten till platsen och att järnvägsmyndigheterna vid anordnande av extratåg, uppmärksammar lokpersonalen om att iakttaga största försiktighet vid passerande av övergången”. Dessa försiktighetsmått, samt chaufförens skärpta uppmärksamhet, anser badplatsstyrelsen uppfylla kraven på trafiksäkerhet vid nämnda plats.
I protokollet ovan (1938) berörs också för första gången planerna på en ny väg från Cederslund till Saltkällan. Denna väg byggdes under tiden 1942 till 1945. Vägen ställde till en hel del problem för Foss kommuns badplats. Under 1943 då vägbygget pågick i badplatsområdet gjordes inga större insatser på badplatsen. Den nya vägen delade badplatsen i två delar. 1945 beslutade badplatsstyrelsen att till vägförvaltningen i Göteborg och Bohus län framföra önskemål om att nedfarter och vägportar sätts upp på båda sidor om den nyanlagda vägen Cederslund - Saltkällan på fastigheten Brevik reg.nr. 3:19. Nedfarter med sidotrummor skall anläggas på åtta ställen och vägportar byggs på fyra ställen enligt anvisning av styrelsen. Storleken på två nedfarter skall vara 6 m. och på de övriga 4 m. Styrelsen beslutade vidare att så kallat Gunnebostängsel skall monteras på båda sidor om vägen med ovan nämnda portar ”integrerade” i desamma.
I budget för 1939 hade badplatsstyrelsen lagt in 600 kr för att anordna en bilparkeringsplats.
Engagemang från olika föreningar[redigera | redigera wikitext]
Det fanns redan tidigt intresserade personer och föreningar som ville ta tillvara Saltkällans badplats möjligheter och potential. Redan tidigare har nämnts Munkedals simförening, men det fanns fler. En förening som aktiverade sig i Saltkällans badplats var den Socialdemokratiska ungdomsklubben GNISTAN som i skrivelser till badplatsstyrelsen med jämna mellanrum påtalade brister och önskemål om badplatsen. Bland annat önskade föreningen tidigt en avsevärt längre T-brygga på pontoner för att minska trängseln som uppstår längst ut på nuvarande brygga. Vidare önskade föreningen att idrotts- och livräddningsredskap införskaffades. GNISTANS skrivelse var vid detta tillfälle undertecknad av Sören Karlsson, Rune Karlsson och Karl-Erik Johansson.
En annan förening som direkt var knuten till Saltkällans badplats var föreningen Saltkällebadens Vänner. April månad 1942 skickade de följande skrivelse till Foss kommunalfullmäktige:
”Nu när vårsolen lyser och sommaren stå för dörren, gå våra tankar till badplatsen vid Saltkällan, kommunens vackra samlingsplats för både kommunens och utomstående semesterfirare, som gärna söker sig dit under de korta sommarmånaderna. Bad är hälsa, säger ett uttryck som vi nog ej bör tvivla på, så därför bör den vackra badplatsen göras så tilldragande som möjligt, så att alla skola kunna trivas där. Vi är några badplatsentusiaster som haft våra tält vid badplatsen alltsedan den kom i kommunens ägo, och alltså sett dess utveckling under de år som gått, har bildat en liten klubb under namnet Saltkällebadens Vänner. Vi har ej kommit till för att klandra dess skötsel och vård, utan för att ge några råd och tips till de styrande, om vad som borde göras för alla besökandens trevnad därnere. Vi vet nog att det varit Badplatsstyrelsens uppgift att ordna med badplatsens skötsel, men deras tid och de små medel som ställts till deras förfogande har nog ej räckt till att besöka badplatsen och höra de besökandes önskningar. De önskemål vi kommer att föreslå skall ej bli så kostbara och hoppas vi att fullmäktige ger badplatsstyrelsen i uppdrag att ordna på bästa sätt.
Vi föreslår följande:
1). Badbryggans utsättande så tidigt som möjligt;
2). Anskaffande av räddningsattiralj såsom eka, båtshake, samt livbälte
3). Utmätning av vattendjup;
4). Uppsättning av gymnastikredskap, såsom rom. ringar, trapets samt hoppställning;
5). Uppsättning av slänggungor för småbarnen;
6). Iordningställande av en lekplats på badstranden för de allra minsta;
7). Anskaffande av en förbandslåda för ett första förband i händelse av olycksfall
8). Städning och uppsnyggning av badplatsen så tidigt som möjligt så att den är värdig att mottaga sina gäster så fort som säsongen börjar;
9). En förankrad flotte med trampolin;
10). Bättre ordnanden av dricksvatten;
11). Om möjligt ordnande av cykelparkering
Munkedal den 28 april 1942 / Styrelsen för Saltkällebadens Vänner / Eric Severin, ordf. Greta Emilsson, sekr., Linnea Lindén, kassör”.
De munkedalsbor som campade vid Saltkällan hade vissa förmåner. Bland annat slapp de betala campingavgifter. De fick också, efter anvisning av badplatsstyrelsen, sätta upp så kallade tälthyddor, eller masonittält. Arrendeavgiften skulle, för dessa tälthyddor eller masonittält, vara 10 kr. Tälten fick inte överstiga 7 kvadratmeter och de skulle vara borforslade senast, varje år den 30 september.
I maj 1943 gjorde befälhavaren för en avdelning militärer en förfrågan om att under 14 dagar få tälta på badplatsen. Styrelsen tillstyrkte förfrågan, men krävde i motprestation att militären, om tid medgavs, skulle gräva ett dike intill berget, som gräns mot den senast anlagda gräsmattan. Diket skulle dränera marken och förhindra att vatten tränger in i camparnas tält.
Flera badplatser[redigera | redigera wikitext]
Badplatsstyrelsen fick under 1944 i uppdrag att försöka förvärva mark för kommunala badplatser vid lämpliga ställen i Foss kommun. I februari 1945 besiktades det område vid Gårvik som tidigare föreslagits. Marken ägs av herr Gustav Johansson, Ödsby och är inte så stor och kan därför inte tillfredsställa en större allmänhet på utrymme och campingmöjligheter. Den tomt som arrenderas av arkitekt Bak-Jensen kunde herr Johansson inte lova kommunen att säga upp, eller överflytta kontraktet på kommunen. Herr Johansson ställde i utsikt att kommunen möjligtvis kunde få överta södra delen av området, såvida Johansson kan komma överens med innehavaren härom. Det fria området som sträcker sig från landsvägen till arkitekt Bak-Jensens tomt i sydväst, samt området intill berget söderut, från gränsen av kamrer Sundmans tomt och till angiven punkt bortom nu nyanlagd brygga, anser styrelsen vara i minsta laget för det pris som Johansson satt på detsamma, nämligen kronor 4000:-. I detta område ingår en del samfälld mark. Som ärendet nu ligger till kan arkitekt Bak-Jensen stoppa all passage och bad söder om hans område så att kommunen, om de får köpa Lilla Gårvik, är hänvisade till väg dit över Lökebergs skogsområde.
Badplatsstyrelsen besökte också Svar(s)tvik för att förhandla med ägaren V. Jonsson om det fanns möjlighet att, för kommunens räkning köpa mark till en kommunal badplats.De områden som besiktades var väl lämpade till badplats, men ägaren sade sig inte kunna sälja dessa områden från egendomen. På en fråga om möjligheten att köpa hela gården, sade herr Jonsson att han inte kunde lämna besked om detta förslag nu. Han lovade att senare lämna besked om slutgiltigt ställningstagande i ärendet. Beträffande vägen till Svar(s)tvik, så var den lagliga utfartsvägen över berget till Skulevik. Den väg som nu användes ligger på angränsande gårdars mark och måste inlösas om den skall tas i anspråk för omläggning. Enligt styrelsen verkade kostnaden för en väganläggning till Svar(s)tvik väsentligt överstiga nyttan med att äga en kommunal badplats i detta område. En omläggning av den lagliga utfartsvägen är otänkbar då varken buss eller bil skulle kunna ta sig fram i denna terräng. En tänkbar möjlighet till förbindelse med området, var att ordna med båtförbindelse från Gårvik eller Munkedals hamn.
En annan plats som kunde vara lämplig som kommunal badplats var Torreby. Badplatsstyrelsen förhandlade därför med ryttmästare Sörensen, som omgående meddelade att ingen mark kan säljas från gården. Detsamma gällde för ”Röda mark” i närheten av Torreby.
Samtidigt besöktes även Korsvik. Denna plats var mycket lämplig till en kommunal badplats och vägförbättringen dit beräknades inte dra så stora kostnader, som väganläggningen till Svartvik. Eftersom ägaren inte var hemma kunde något förslag inte upprättas. Styrelsen skall försöka träffa ägaren vid ett senare tillfälle. Herr Orsbeck lät senare meddela att inga hinder förelåg avseende vare sig väg eller plats. Beträffande Lilla Gårvik, har herr Herm. Johansson meddelat, att han inte önskar sälja något område där. Så fort styrelsen har fått ägarnas besked respektive ärenden, kommer information i hithörande frågar att lämnas till Foss kommunalfullmäktige.
1946 fick badplatsstyrelsen en förfrågan från överläraren C. Alvengren, Skara skollovskolonier, som byggde en barnkoloni i Saltkällan. Förfrågan avsåg om barnkolonin kunde få använda kommunens badplats. Barnkolonin skulle ha plats för ca 30 friska barn i åldern 7-12 år under tiden 15 juni till och med 15 augusti. Barnen skulle hela tiden stå under övervakning av flera biträden. Styrelsen tillstyrkte att barnen vid Skara skollovskoloni under bestämda tider och mot en ersättning av 25 kr per månad skulle få använda kommunens badplats. Att ersättning begärdes berodde bland annat på kommunens stora kostnader för badplatsen.
I ett protokoll från den 13 november 1946 anhåller personerna i den dåvarande styrelsen G. Löfgren, A, Bjurström och Ernst Th. Johansson om entledigande från sina uppdrag i badplatsstyrelsen från och med 1946-12-31. De tre förtroendevalda ledamöterna hade då tjänstgjort allt sedan diskussionerna om förvärv av badplatsen vid Saltkällan i oktober 1933. De tackade för det visade förtroende under den gångna tiden.
En ny badplatsstyrelse tillsattes 1947. I denna ingick följande personer: Reinhold Holm, Gerhard Nilsson, Helge Hallsten, Wollrat Johansson och Arne Brink. Eftersom Reinhold Holm avflyttade från orten ersattes han efter något år av Einar Andersson, Foss Stora Östergård, Munkedal, som blev ordförande i badplatsstyrelsen.
Det finns hur mycket som helst att berätta om Saltkällans badplats och dess styrelse. Protokollen från Badplatsstyrelsen omfattar alla möten från 1933 till och med 1952. Men detta får räcka för denna gången.
Slutligen ställer jag mig frågan. Hur kunde Foss Kommun ha en badplatsstyrelse? Blev det inte dyrbart? Idag (2010) försöker man ju slå ihop alla nämnder till en kommunstyrelse och någon enstaka myndighetsnämnd. Är detta den rätta vägen att få intresserade att ta del i det politiska arbetet?
Utan att lägga några synpunkter på dåtidens kontra nutidens politiska arbete, måste man i alla fall erkänna och konstatera, att dåtidens styrelser och nämnder gjorde ett alldeles utmärkt arbete. Både när det gäller de kommunala badplatserna och hela samhällets utveckling och uppbyggnad. Detta är något som nutidens politiker har ansvar för och skall förvalta och utveckla!
Text och bilder: Håkan Grundberg
Vi passar på att återigen publicera ytterligare en bild som visa samma grupp som fanns med i förra artikeln. Denna gång finns också alla namnen med och det är nog Yngve Grundberg som tar bilden
