Historier från bygda 20-1
Förtsättning från Historier från bygda 19-2
Promenad utmed Bruksvägen på femtio och sextiotalen
Hedeholm
I förra avsnittet skrev jag om gården Hedeholm som visserligen låg på andra sida älven men ändå utmed Bruksvägen.
Jag lovade då att skriva om mina egna upplevelser, eftersom det var där jag bodde som barn.
Mitt första bestående minne var av det dramatiska slaget. Det inträffade 1953 då jag var fyra år. I huset bodde vid den tiden Bengt och Irma Wärme. Deras son, Hasse var min bästa kompis och lekkamrat. En vinterdag lekte vi nära älven. Bredvid gårdens mattstång gick en gångstig ner till älven som fruarna använde när de skulle slänga skräp i älven. Det var bl.a. hushållsavfall och aska från vedspisarna i köken. På den tiden fanns inga sopkärl och nedskräpning och miljötänkande var inte uppfunnet. Hasse och jag lekte alldeles för nära älvkanten och gångstigen var isig och hal. Hasse kom ut på den hala stigen och gled ner i det kalla vattnet och den strida strömmen. Jag greps av panik och våra mammor kom springande. Samtidigt kom Knut Källström som också bodde i huset. Han kastade sig i vattnet för att rädda Hasse som redan hade flutit en god bit nedströms älven. Jag minns än idag när Källström kom bärande på en livlös Hasse och bar honom upp till bruksläkaren Torben Stelling på sjukstugan. Stelling kunde bara konstatera dödsfall genom drunkning. Händelsen väckte stor förstämning för lång tid framåt. Paret Wärme flyttade sedan ganska snart då de inte orkade bo kvar.
I min tidiga barndom var jag några år rädd för hundar. I närområdet fanns det många hundar som främst användes av jägare. De stod ofta bundna vid sin koja och skällde. Vid den s.k. ”Öa”, bredvid Kjell ”svarvarns” garage stod hunden Jäger vid sin koja och skällde. Han ägdes av Leif Källström. Fruarna i huset var trötta på hans skällande. Det var förmodligen där min hundrädsla grundlades. Min familj hade bredvid Jägers koja burar med kaniner. Dessa vårdade vi ömt och slaktade vid behov för att ha till middag. Jag ville gärna mata kaninerna men vågade inte gå dit ensam eftersom jag var rädd för Jäger. Hunden fick dock slut på sin ”karriär” då Källström bestämde sig för att göra slut på eländet. Källström var chef inom Hemvärnet och förvarade vapen hemma. En dag kom han med laddad pistol på väg ner till Jäger. När jag hörde skottet visste jag att Jäger behövde jag inte vara rädd för längre.
När bruket hade köpt Hedeholm av CG Johanson byggdes huset på med en våning varvid karaktären förstördes, viket de flesta tyckte. Brukets avsikt var att förse anställda med bostäder. Vid ombyggnaden blev det sju lägenheter, tre större på bottenvåningen och fyra ”ettor” på andra våningen. Direkt efter ombyggnaden kom kriget emellan och Hedholm kom att användas som militärförläggning. En av de mest kända militärerna som var förlagda på Hedeholm var den kände Olle Möller. Först efter kriget kunde brukets anställda flytta in.
Enligt brukets ”policy” var huset avsett för anställda gifta med barn. Det har berättats att ett undantag gällde då Viktor Melin som var ungkarl flyttade in. Han hade vid inflyttningen avgett ett löfte till bruket att han tänkte skaffa sig en fru ganska snart. När en tid hade gått fick han en förfrågan av sin chef; ingenjör Einar Pettersson hur det gick med det utlovade äktenskapet. Hans svar hade Pettersson roligt åt länge efteråt. Melin hade svarat: ”jag har allt ett åkedon hemma”. Viktor hade skaffat sig en hushållerska från Värmland, Lisa Pettersson. De gifte sig långt senare, 1962 då Viktor hade ett år kvar att leva. Det var en sorglustig historia, men den illutstrerar hur levnadsvillkoren vid bruket var på den tiden.
Huset blev ett hyreshus men miljön var närmast att betrakta som en gårdsmiljö på ett större lantbruk.
Utöver bostadshuset med stor trädgård fanns delar av den gamla ladugården kvar. I ladugårdlängan hade varje lägenhet sin vedbod. På baksidan fanns utedass, en för varje lägenhet. Latrinen från dassen tömdes av brukets personal. Det var ofta Edvin ”på Rosingen” från herrgården och Gotthard ”Pyntalo” från bruket som skötte den detaljen. Gotthard körde brukets Jeep, den s.k. ”Jeppen” medan Edvin lastade vagnen med latrin ur tunnorna från dassen. Det fanns också källare med källarvind som användes som torkvind när fruarna hade tvättat i brukets tvättstuga. Torkvinden användes ibland på somrarna till samlingslokal då det var fest. Då var det mat och dans och ofta spelade lokala förmågor som Bror Grundberg och Torsten Hansson. Närmast älven låg den s.k. drängstugan med tillhörande vedbod. Drängstugan användes alla år fram till 1983 av min far som verkstad. Vedboden användes som förvaring av pannved till den stora götaverkspannan som stod i det stora huset och försåg huset med värme. Pannan sköttes en vecka var av varje lägenhet enligt ett rullande schema.
När pannveden kom med brukets lastbilar och tippades på gården skulle den tas om hand. Den skulle kapas och läggas in i vedboden. För det arbetet samlades alla gubbarna i huset för att med fackföreningens kapsåg utföra arbetet. Det blev en arbetsgemenskap då varje lägenhets familjer och även vi barn fick delta efter förmåga.
Att växa upp i den miljön var som att växa upp på landet med allt vad det innebär. Jag har här bara gett några glimtar hur det kunde vara på 50 och 60-talet och det finns mycket att skriva om men det får kanske ske vid ett annat tillfälle.
Avslutningsvis flyttade min familj in 1949 när jag var en månad gammal. Jag fick en egen lägenhet 1969 som jag behöll till 1973 då min fru och jag köpte hus. Mina föräldrar bodde kavar till 1983 då bruket lät bränna ner Hedeholm i oktober det året.
Idag kan den okände inte ana att det har legat en gård på platsen.