Från en som varit med och rivit PM IV

Många i Munkedal har väl åtminstone någon period arbetat vid Munkedals AB, så även jag. Så här gick det till.

Efter att ha klarat av realexamen i Munkedal ganska galant var det dags för gymnasiestudier vid Högre allmänna läroverket i Uddevalla, reallinjens matematiska gren, och sedan kanske teknisk högskola som Chalmers tänkte nog föräldrarna.

Men det blev en chock, så mycket jobb, jag orkade inte. Jag hemföll, inte åt drogmissbruk eller liknande utan, åt mopedåkning och läsning av motortidskrifter i stället för studier. Så även om det inte gick helt åt pipan i studentexamen, blev det inte några betyg att söka till högskola på. Vad skulle jag göra då i stället? Jo, jag kom på att man kunde komplettera med tekniskt gymnasium och då kunna ta studentexamen en gång till och i och med detta kunna göra avskrivning på studentmössan ytterligare en gång!

Min militärtjänstgöring var delad i två perioder, som spolierade möjligheterna till studier i vanliga terminer och läsår, men det passade bra för det jag planerade och gav lämpligt utrymme för det praktikjobb, som krävdes för examen på tekniskt gymnasium.

En del av praktiken fick jag göra på Mekaniska verkstaden vid "Fabriken", hösten 1964 och sommaren 1965.

Mest fick jag vara hantlangare åt Knut Östlund och det kan man väl säga så här långt efteråt utan att vara elak att arbetstempot där var knappast något tempo alls.  Lars Börjesson anförtrodde mig att han inte kunde jobba ihop med Knut Ö., då höll han på att bli hispig.

Ibland gick det inte så bra, som t.ex. när vi skulle byta bromsband på en kalanderglätt, som stod intill PM5, pappersmaskin nr 5. Vi monterade ned de stora bromsbackarna och högg bort de nitade bromsbanden i verkstaden. Sedan skulle vi sätta dit de nya banden som beställts, men vi såg att det inte var rätt kvalitet. Vi fick inget gehör för våra protester utan fick nita dit bromsbanden och montera ihop allt igen.

När man kommit igång igen och kört maskinen en stund blev det banbrott och man fick nödbromsa, då brann de nya bromsbanden upp!

Eller när jag fick jobba ihop med Helge "Sme´n". Vi skulle smörja och vid behov byta ut lagren på en massa valsar i konditioneringsmaskinen, som liksom glätten fanns vid slutändan av PM5. Jag fick ju lära mig i skolan hur man skulle göra med olika saker och ville förstås dela med mig av kunskaperna. Det var bara det att i verkligheten gjorde man inte som vi fick lära oss i skolan. Så när jag hade synpunkter på hur vi fettade in lagren såg Helge inte så glad ut och senare fick jag höra från Stig "i Håla" vilken otrevlig Besserwisser jag var, och det har jag ju varit i olika sammanhang, mest i min ungdom, ett tråkigt karaktärsdrag.

Annars var Helge "Sme´n" en mycket skicklig yrkesman, men litet ensam eftersom han av skäl som jag inte känner till inte var med i facket och därför var illa sedd av sina arbetskamrater. Han smidde gärna sina huggmejslar själv och det var en fröjd att se hur det gick till. Efter att ha lagt in ett ämne i ässjan stoppade han pipan och tände, vad jag minns, och när stoppet var färdigrökt var det dags att ta ut ämnet och börja forma det. Med 5-6 st till synes lätta men välriktade slag fick han till en perfekt mejsel. Det var inget fel på hur de ordinarie smederna arbetade, men de fick stå och banka i fem minuter för att få till motsvarande.

Ibland kunde det gå bra också.

I ett hörn av Mekaniska verkstaden stod en man och körde en stor svarv dagarna i ända. Han hette nog Axel Svärd och eftersom inte han heller var med i facket var han helt utfrusen av arbetskamraterna som jag uppfattade det.

En dag hade han fått problem. Man höll på med installation av PM8 i en ny byggnad på andra sidan om älven sommaren 1965 och det innebar mycket jobb även för verkstadens personal, KMW:s personal behövde hjälp med bland annat justering av delar som inte passade. Axel S. hade fått en stor ring, där en invändig trapetsgänga var för trång och behövde justersvarvas. Gängan hade en stor millimeterstigning, som det inte var så vanligt att man jobbade med. För att få rätt stigning måste han växla om spindeln som drev dockan där svarvstålet satt. Axel hade läst sig till och räknat ut att han skulle ha ett hjul med 40 kuggar som gick mot ett med 50 kuggar. Det var bara det att när han satte dit hjulen nådde de inte varandra, det blev ett mellanrum på någon eller flera centrimetrar. Han kunde ju inte diskutera detta med sina arbetskamrater, men kom på att han skulle fråga mig!: "Du som går i skolan och är van att räkna kanske kan hjälpa mig?"

Jag fick kontrollera hur han räknat, och det stämde, sedan fick jag fundera en stund. Undrade om han hade hjul även med 80 respektive 100 kuggar, det hade han och se då passade det ihop och det blev samma utväxlingsförhållande.

Och så var det det här med PM IV (PM4).

Pappersmaskinen hade efter 50 års tjänst gjort sitt vid Munkedals AB och skulle rivas. Men den skulle inte skrotas direkt utan eventuellt säljas, kanske till någonstans i Fjärran östern.

Knut Ö. och jag från Mekaniska verkstaden och två man från Byggnadsavdelningen, som jag inte minns namnet på, skulle göra rivningsarbetet. Det gjordes ett ackord, jag tror att de tre skulle få en summa pengar att dela på i stället för ordinarie lönen för den tid de jobbade med rivningen. Hur skulle man göra med mig då, som var praktikant? Jo, det bestämdes att jag skulle få samma procentuella påslag på min lön, som de andra lyckades få på sin om de jobbade snabbt.

Vi utrustades med pensel och en burk med färg för att märka de lossplockade delarna och från Tekniska kontoret fick vi en blåkopia av en sammanställningsritning över maskinen, där vi skulle notera hur vi märkt respektive del. Sedan körde vi igång!

Maskinen var av så kallad Yankee-typ, torkpartiet bestod av endast en stor (Yankee-)cylinder. Vi skulle riva allt utom den stora cylindern med dess stativ, dessa lyfte man sedan ut under en helg när jag inte jobbade. Man hade litet svårt att beräkna vikten på den stora cylindern, som kunde innehålla mycket vatten, och jag kunde inte vara någon hjälp där även om jag fick frågan. Den var nog litet tyngre än beräknat eftersom på en av de två mobilkranar, som skulle lyfta cylindern ur stativen, hade en broms släppt så att lyftarmen slagit upp och demolerat en travers i taket.

Vi från "mek." fick springa ifrån ibland till akutjobb på annat håll och jag märkte ganska snabbt att tidsskrivningen inte kunde hänga med i hur vi jobbade. Jag började därför göra privata noteringar för hur mycket var och en jobbade med rivningen. När allt var klart summerade jag alla arbetade timmar och räknade ut hur mycket var och en skulle ha betalt.

Jag berättade för verkmästaren Kihlstedt hur det blivit och vad jag hade gjort. "Vad bra!" sa han och lämnade mitt papper till tidsskrivaren: "Så här skall det vara!" Tidsskrivaren såg inte glad ut, men det var bara att gilla läget, fast det visste man inte på den tiden att det heter så, och göra som chefen sa.

Efteråt kom "gubbarna" till mig och tackade för att jag ordnat så att de fick så mycket i lön. Men det var ju inte min förtjänst, de hade fått till ett bra avtal, och jag såg bara till att allt blev rätt enligt avtalet. För övrigt var avtalet inte så dåligt för mig heller.

Intill PM4 stod PM2. Det var en gammal säker maskin från 1920-talet, som bara gick och gick. Man startade på måndag morgon och sedan lufsade den på i treskift till söndag morgon då man stängde av för helgvila.

En dag när vi jobbade med "fyran" fick vi se att det blev banbrott någonstans mellan torkcylindrarna. Men det blev ingen aktivitet runt detta, så vi började titta efter maskinens besättning, som skulle vara fyra man. Till slut hittade vi en, han satt vid virapartiet och sov. När vi väckt honom, fick han springa runt i hela fabriken och leta reda på sina kollegor, sedan kunde man ta itu med banbrottet. Oj vilka mängder med pappersskrot det blev, som man fick städa undan. Denna maskin gick ändå bara med en hastighet av 60 m/min.

"Femman", som stod för den stora delen av produktionen innan PM8 kom igång, hade vid denna tiden en hastighet av 250 m/min tror jag, senare byggde man nog om vissa delar av den och ökade hastigheten till kanske 300 m/min. Men den var känsligare än "tvåan", det blev många banbrott på den och då oftast mellan virapartiet och första pressen. Därför hade man installerat en sinnrik anordning, som larmade vid banbrott där. Det låg en planka under banan och den var förbunden av ett snöre med en ventil till en ångvissla. När det blöta papperet la sig tungt på plankan drog denna i handtaget till ventilen via snöret. Ingen kunde missa ett sådant banbrott!

Per "i Konsum"