Krans-Axel än en gång

Artikeln om Axel  Olofsson, som  vi hade inne i förra numret  av  Munkedalsbygden, har väckt mycket intresse. Sedan dess har vi fått in ytterligare upplysningar  om  denne  kände  man från Tungenäset.  Dessa vill vi inte undanhålla läsekretsen.

Det handlar framför alit om  de perioder i Axels liv då han var  sjöman. Det började med  skutan  Rapid från Lysekil, den  mönstrade han  på 1890 och det blev inledningen till ett långt och händelserikt liv på sjön. Kapten på skutan, som  gick  med trälast, var skeppar Wäster  från Häggvall.

Krans-Axels  lön var elva kronor i månaden. Första färden blev emellertid inte så lång. Rapid förliste vid en svår höststorm utanför Gotlands kust. Besättningen tog sig oskadd i land men skutan blev "kondem", som Axel uttryckte det. Det vill säga: Rapid blev vrak. Efter denna prolog började sjömanslivet på allvar. Vid en vistelse i Norge mönstrade Axel på som lättmatros. Först kom han till England. Under de närmaste åren arbetade han på olika fartyg; barkar, skonare och fullriggare. Fartyg som gick på Holland, USA och  Canada. Han  hade nu kommit  upp i en månadslön  på 45 kronor.

Med barken Akvilla kom  han till Florida. Men väl framme rymde han för han trivdes inte med förhållandena ombord. Han gömde  sig i skogen tills han visste att Akvilla seglat ut. I ett högt träd satt Krans-Axel uppklättrad och  kunde  osedd spana ut över hamnområdet. När han  förvissat sig om att Akvilla seglat iväg kunde han ostört mönstra på ett annat fartyg, denna  gång  en  amerikanare. Under nio års tid seglade  han med amerikanska  skepp. De gick på Karibien, Turkön och Columbia och  i övrigt hela den amerikanska kusten.

1903 kom han av en tillfällighet med en dansk båt till England. Därefter kom han med en kolbåt till Trelleborg. Efter en avstickare till Köpenhamn anlände han så småningom till Helsingborg. Nu var han tillbaka i Sverige igen och tänkte ta sig hem till Foss och Tungenäset. Helt utblottad, utan ett öre på fickan, började han luffa landsvägen norrut. I Höganäs träffade han på ett lag arbetare som var snälla och gav honom mat och dessutom dryck av, som det hette, "den rätta starka sorten".

Nästa anhalt blev Halmstadstrakten. Han fick ett tillfälligt jobb på en lantgård. Usla förhållanden, sa han, slitsamt, fick ligga på lagårdsrännet o s v. Axel trivdes inte där och efter en ganska kort tid lämnade han platsen. Inne i stan blev han genast tagen av polisen. Han hade förväxlats med  en efterlyst finne. När misstaget väl klarats upp blev han utvisad från Halmstad  och sattes på ett tåg som gick till Kungsbacka. Därifrån luffade han till Göteborg där han fick en båtlägenhet till Ljungskile, varifrån han luffade hem till kära gamla Foss.

1903-1915 arbetade han i hemtrakten som byggnadssnickare men det sistnämnda året tyckte han att det räckte med livet på landbacken för den här gången. Återigen gav han sig iväg till Norge där han denna gång mönstrade på en valbåt med kokeriet beläget i England. Följande resa blev till Montevideo. Men nu var det krigsår och de fartyg Axel var med på blev vid flera tillfallen både prejade och beskjutna. Med amerikanare gick han på Peru och Chile. Med en norrman gick han på Australien.

Han kom också till Japan där han bevittnade följderna av den stora jordbävningen. I japansk hamn fann han också ett svenskt fartyg liggande. Det hette Kanton och  hade som närmaste destination Shanghai. Axel följde med dit och sedan till Rangoon i Burma. Nya skepp, nya trader: Franska Sällskapsöarna, sedan Sydamerika. Åter i Chile tog han hyra på en lastbåt med salpeter till England. Från Hull drog han över Köpenhamn till Malmö. Men här blev han lurad på pengar. Hans sparkapital hade sänts från Hull men av Svenska handelsbanken fick han bara ut 200 kronor. Året var 1923 och Axel mönstrade av för gott.

Hemma i Fosskroken  tog  han åter upp sin profession som snickare. Dessutom gjorde han sig känd som skicklig fiskare och enekorgsmakare. Upplysningarna om denne bohuslänske äventyrares sjömansliv har förmedlats av Inger Fredriksson på Oxelvagen 1 Munkedal, vars far Henning "Småland" Stranding var en nära bekant Axel. Stranding samlade också tidningsurklipp, bl a ett ur Kuriren 1949. Det var en artikel av signaturen Br och det år från den vi hämtat fakta om Axels sjöäventyr.

Ann-Marie Meyer minns Axel från sin barndom. Gubben kom cyklande med en fisklåda på pakethållaren. Sålde torsk och spätta. Det var alltid någon av hennes föräldrar som gick ut och talade med Krans. Ann-Marie uppfattade honom som någon sorts luffare. Hon minns att han alltid bar hatt.

Donald  Söreklint berättar: Axel Olofsson var en välsatt, snyggt växt, bredaxlad man av medellängd. Han var gemytlig och trivsam sällskapsmänniska, ärlig och givmild när han var nykter och ännu mer "när han var i tagena". Då riktigt han smög sig fram. Han gick omkring i skogen och skuggboxades. Gustav Johansson i Ödsby,  Donalds far, hade  en gång bjudit honom några supar. När Axel kom  ut var han lätt i fisken. Han grep cykelstyret, stod och hoppade upp och ned och rätt som det var  hoppade han som en stor katt upp på cykeln.

Men  han kunde också ha sina mörka stunder. Under sina år på sjön hade han ådragit sig malariafrossa. Det kanske hade betydelse även för hans psyke. Ibland led  han nämligen  av  något  som  närmast liknade förföljelsemani. Som exempel kan vi nämna en gång han var hos Gustav Johansson och snickrade. Taket på manbyggningen skulle höjas.  Axel började på med arbetet men helt plötsligt slutade han. Han gick till några grannar och berättade att Gustav gillrat en fålla för honom. Man sade att han  "surrade".

Men, som sagt, när han var frisk var Krans-Axel gladlynt och trevlig. När han var tillräckligt gammal och skröplig ville man ta in honom på ålderdomshemmet  Kampstorp. Distriktssköterskan syster Svea och hyrverkarn Erling Sahlsten sökte upp honom och förmådde den gamle att följa med genom skogen. De gick till fots för Sahlsten kunde inte köra ända fram med bilen. Men när de hunnit ungefär halvvägs slog Axel stopp.

- Det känns inte så, sade han. Nu går jag tillbaka igen.

Därmed fick syster Svea låta sig nöjas. Men nästa gång Axel lämnade sin stuga var det med ambulans. Ja, de fick väl bära honom genom skogen. Efter hans  död brann stugan ned, passande nog i  samband  med  ett häftigt åskväder. Någon hade  sagt: "Det skall då ingen fara illa i den stugan mer." Dess grund ligger numera på Kronans mark.