Sjukvård 1855
Vi klagar ofta på sjukvården. Var det bättre förr? Jag har läst en provinsial-läkares årsrapport för 1855 till Kongliga Sundhets-Collegium. Läkaren hette O R Åhlström. I rapporten beskrev han först vädret. Året började med kyla och flera gånger snöyra men inte tillräckligt för slädföre. Under februari ”herskade oafbrutet sträng köld” med flera snöfall och stormar. Mars och april var kalla och havsisen bröt upp först 21 april ”å härvarande hafsvik”. Maj bjöd på värme men slutade med svår nattfrost. Sommaren var varm. Första nattfrost kom 5 september. Oktober gav lite nederbörd men svåra stormar. December började med snö och kyla. Snön låg kvar till den 28. Under juldagarna skedde omslag till regn och sydostliga vindar. Skörden blev riklig och av bra kvalitet så den inverkade inte på hälsotillståndet.
Så börjar beskrivningen av sjukdomar: Endemiska, epidemiska, sporadiska, syphilis och chroniska hudsjukdomar, sinnessjukdomar och epizootier.
Av magsyra och bleksot förekom ett betydande antal medan rheumatismerna avtagit något. Kikhosta grasserade under årets första hälft. Lunginflammation var så vanligt att Åhlström nästan ville föra den till epidemiernas tal. Botemed-let var i första hand åderlåtning men det användes också Reptunigördlar, kopp-ningar och invärtes antimonpreparat och Atherol. Dödligheten hos äldre var stor. Frossan drabbade många och värst på våren. Denna sjukdom hade ökat bland allmogen. Rödsot förekom mest i Skredsviks socken och då i trakten runt Gullmarsbergs gods.
Under sommaren och hösten minskade sjukligheten men under december var sjukligheten betydlig med rödsot, catarrher, rheumatismer (i fjälltrakterna och ej vid kusten), halsfluss, några fall av strypsjuka, peritonitis, pneumonia, pleursier, mässling, ansigtsros, kikhosta, vattenkoppor och gastrisk feber. Det förekom ovanligt mycket bölder å alla kroppens delar och fyra fall av Delirium tremens förekom också.
Syfilispatienter sändes till lazarettet. Hudsjukdomarna tycks minska ”sannolikt till följd av stigande välstånd och härigenom äfven ökadt intresse för snygg-het”.En man med fallandesot och religiös oro hade fått läkarvård utan att förbättras. Åhlström skriver: ”med undantag af sinnessjukdomar förorsakade af religiösa bekymmer, dessa sjukdomars antal här i orten är ganska ringa, likasom idioter och döfstumma ytterst sällan påträffas”. Svåra djursjukdomar rapporteras inte men många hästar störtade förmodligen på grund av ”inflammatorisk affection af luftstrupens slemhinna”. Kvarkan härjade svårt och i Thorsby pastorat befarades två fall av vattuskräck (Rabies Canina) då två barn blev bitna av en hund.
Klockare Nilsson i Krokstad hade medikamenter för allmänt bruk och i Lysekil fanns apotek som förestods av en Pharmaceut, som egentligen var handlande.
Åhlström rapporterar om ambulerande skolor där barnen trängs ihop i någon bondstuga som var illa upplyst och saknade all luftväxling. Han var också be-kymrad över att man döpte barn som var några dagar gamla och därmed ut-satte dem för vistelse i kalla kyrkor, vilket kunde åsamka dem sjukdom och död.
Som provinsialläkare hade Åhlström till uppgift att visitera de privilegierade apoteken i Uddevalla, Kungälv och Marstrand. Han ville visitera i Marstrand på sommaren för överfarten hade året innan varit ”svår och vådlig, samt afbruten af tjocka” och hans överresa till fastlandet hade fördröjts med två dygn. Han skulle också mönstra beväringar.
I Foss pastorat fanns en barnmorska som hette M Haglund. Hon var examine-rad i instrumenters bruk och utförde 1855 en tångförlossning med lycklig ut-gång för både mor och barn. Haglund tjänstgjorde i Foss, Håby, Tose och Svarteborg.
Åhlström utförde en obduktion på flickan Anna Christina Andreasdotter på Lilla Alnevik under Skree i Foss. Hon dog 22 september ”genom följd af hufvudets bakåtböjning och ett ovanligt stort tandutskotts tryckning på Medula oblongata” (förlängda märgen). Han obducerade också ett upphittat spädbarns-lik, ett par ihjälfrusna, en drunknad och en ihjälhängd.
Det fanns inte så många läkare 1855. Uddevalla hade fyra, Kungälv en och Marstrand en slotts- och garnisonsläkare. I Foss bodde den före detta sjukhus-läkaren Theodor Herrman men han var 77 år och nästan orkeslös. Vaccinatörer fanns men Åhlström visste inte hur de avlönades. Kvacksalvare fanns en hel hop. En bonde i Solberga kunde kurera benbrott och klockaren Nilsson an-litades för de flesta krämpor.
En händelse Åhlström rapporterar under rubriken märkliga sjukdomshändel-ser, var en äldre kvinna som fick ”hjernaffection” i ”följd af en strumpstickas inkörande genom trumhinnan”.
Läkarbristen gjorde att Sotenäs och Stångenäs härader inlämnade en under-dånig petition för att få statsanslag för att kunna anställa en läkare. De var inte ense om läkarens placering men Åhlström förordade en stationering i närheten av kyrkorna i Håby eller Svarteborg så att denne även kunde betjäna allmän-heten i Kville, Bullaren, Sörbygden och Tunge härader. De två sistnämnda tillsammans med Stångenäs hade blivit lagda till Uddevalla distrikt utan att Åhlström hade fått officiell underrättelse om det och hela distriktet omfattade nu 65 000 personer. (Så småningom hamnade en läkare på Sandklev i Håby socken)
O R Åhlström skrev sin rapport i Uddevalla d. 24 Maij 1856.
Uppgifterna är sammanställda och nedskrivna av Lilli-Anne Sihlberg.