Ledare 19-2

Berätta farfar - berätta mera                       

När  jag träffar mina barnbarn händer  det ofta att speciellt en av dem kommer  och kryper upp  i stolen eller soffan där jag sitter och ber mig berätta och när jag har berättat kommer nästa uppmaning: Berätta, berätta  mera   farfar. Underbart, tycker jag. Barnen lyssnar och kommer ihåg speciellt om det är en lite mera spännande  berättelse.                                         

                                                               

Några  skolklasser besökte vårt museum i Munkedal tidigare i höst. Väl inne i museet placerade de sig runt det stora bordet. Vi var flera från Hembygdsföreningen som hjälpte till för att de senare skulle kunna gå runt och få svar på sina frågor. Vi berättade om Önnebacka skola där museet finns men också lite om Munkedals historia och om saker som finns i museet.  Barnen började nästan genast räcka upp en  hand och  hade massor av funderingar och frågor. Det var mycket stimulerande  för oss vuxna och det var det tydligen också för barnen.

Det muntliga berättandet är  viktigt. När vi växte upp fanns ju inte TV och då fanns det ofta tid att sitta och prata. Berättande var då en naturlig del av umgänget och jag hoppas det kan bli det nu också.

Nyligen hade Västra   Götalandsregionen bjudit in kulturarvsföreningar till ett dialogmöte som går under benämningen PRISMA.  Där slog man  ett slag för berättandet som kan  ske på många olika sätt. Man berättade om  barn  som hade  fått göra små videofilmer för att berätta något. Vi fick höra  exempel från Sagomuseet nere  i Ljungby om hur  man där  speciellt vårdar berättarkonsten och att man faktiskt kan lära sig hur en bra berättelse kan läggas upp. På deras   hemsida  www.sagobygden.se läser vi; For första gången har Sveriges regering nominerat ett arbete för att trygga det immateriella kulturarvet till Unescos register över goda metodiska exempel. Berättandet är lite i fokus nu och Hembygdsföreningen kommer   kanske till våren att ordna en resa till detta museum.

Nyligen hade vi en berättarkväll med Stefan Edman som du kan läsa mera om på annan plats i tidningen. Vi fick höra om Bohuslän  från Öckerö till Strömstad ackompanjerat av vackra bilder. Det har ett särskilt värde att höra någon berätta live, annars kan man ju läsa eller se på TV, men det är inte alls samma sak. I vår förening har vi många duktiga berät-  tare och det berättas både skrönor och intressanta mer eller mindre sanna berättelser med fakta som ibland har fått lite extra knorr. Man vet inte alltid vad som är sant och inte sant men  det gör inget. Lite fantasi får man ju ha själv. Ibland får vi höra dem vid berättarkvällarna.

Jag tror det är bra att försöka associera till barnens egen värld när man berättar för barn. När skolklasserna var på museet  fick de höra om hur vi fick ha med oss frukostmat själva till skolan. Ofta bestod den av varm kakao, mjölk eller saft samt smörgåsar. När barnen sedan fick skriva ner en ut- värdering av besöket tycktes alla komma ihåg just detta och det var ju något de hade lättare att förstå än när vi talade t.ex. om munkarna  från Dragsmark. De  hade egna referensramar när det gällde mat i skolan.

En av våra bekanta tar gärna med sina barnbarn ut på en biltur och åker till platser där deras förfäder har bott. Detta uppskattas av barnbarnen.

När jag själv vari tonåren träffade jag ofta Håkan Grund- bergs morfar som hade seglat på de sju haven. Han  kunde berätta han. Vi lyssnade med fladdrande  öron och ibland gjorde vi ett försök att spela in hans berättelse, men han upptäckte snart mikrofonen i blomvasen och då blev det tyst en stund. Jag minns fortfarande när han berättade att en av besättningsmedlemmarna   hade fåt se den flygande holländare, och det var nog sant...

Det är givetvis inte alla som vill lyssna men berätta för de som vill, de är trots allt ganska många. Här har vi i Hem-bygdsföreningen en viktig uppgift.  

Berätta! Berätta mera!

Text: Sverker Balksten