Speedwayförare i mästarklass – Hjalmar Sohlberg 22-2
Glimtar från svunna tider i Hjalmar Sohlbergs Speedwaykarriär.
Speedway vet nog alla vad det är eftersom det på vissa ställen i Sverige är mycket populärt. Nytt för många munkedalsbor är att här fanns Hjalmar Sohlberg en för sin tid mycket känd speedwayförare som vann många lopp, framför allt i Sverige men också i Norge, Danmark och Österrike. Detta skedde på 1930-talet. 1952 skrev Hjalmar ner en del av sina tävlingsminnen och dessa tillsammans med klippböcker och fotografier finns kvar än i dag. Låt oss följa med i Hjalmars egen berättelse.
För nutidens munkedalsbor är Hjalmar Sohlberg mest känd som ägare till Axel Sohlberg AB med sonen Hans som drev företaget vidare efter sin far och som sedan i sin tur efterträddes av sonen Andreas Sohlberg. Numera drivs bygghandeln vidare av Karl Hedin. Företaget grundandes av Hjalmars far, Axel. Hjalmar började att tävla i slutet av 1920-talet och höll på fram till 1937. Karriären slutade med att han i ett träningsheat körde rakt på en lastbil som befann sig ute på TT-banan. Det blev en våldsam krock i 180 km /tim. Hjalmar klarade sig mirakulöst nog med en avbruten pekfinger som hängde löst i bara skinnet. Olyckan hände på Saxtorps Grand Prix i Skåne.
Hjalmar körde det som fram till 1940-talet hette jordbanetävlingar. Det döptes om till Speedway. Hjalmars träning i Munkedal skedde bl.a. på kolstybben runt Munkedals idrottsplats.
Så till Hjalmars berättelse.
Söndagen den 4 maj anno 1930 körde jag min första tävling i den av motorsportens tjusning välkända Tysslandabacken och blev ytterligare gripen av motorsportens tjusning. Till denna tävling hade jag fått en splitter ny 350 cc Raleigh, katalogförd T.T. replica. Vi voro ett 20-tal förare, som ställde upp i 350 katalogklassen, och efter första omgången ledde jag klart min klass. Den bästa tiden efter samtliga lopp blev 23,2 sek. vilket gott och väl räckte till seger i klassen, 2:a blev Olle Andersson, Halmstad, på Rex med tiden 23,7 sek. Inom parentes sagt var denna Rex utrustad med en exakt lika motor som i min Raleigh, nämligen en engelsk Stursey Archer. Vidare tävlade Evald Carlsten, vanligen lydande smeknamnet »Bobben«, äkta trollhättegrabb och en av vår klubbs stöttepelare.
Han körde den svenskbyggda Suecia med engelskbyggda Blackburnmotor. Den gode »Bobben« hade egenhändigt trimmat sitt åk och kom ej så långt efter oss på tiden 24,7 sek. Mitt åk väckte tydligt en smula sensation, ty efter maskinbesiktningen inlades protest under påståendet, att min maskin ej kunde hänföras till katalogklass. Trots att maskinen var en vanlig katalogförd maskin som kördes på vanlig bentyl, blev jag på grund av att avgasröret var för kort uppklassad i racer. Efter denna tävling byggde jag helt om denna maskin, bantade ner den c:a 15 á 20 kg och trimmade om motorn för metanolbränsle. I fortsättningen tävlade jag alltid sedan detta tillfälle i racerklassen, och min debut i denna klass skedde i Hällingssjöbacken den 18 maj ovannämnda år, och lyckades där placera mig som 3:a. I Tysslandatävlingen vid ovannämnda tillfälle deltog en av dåtidens allra främsta förare, Gunnar Karlén. Han blev snabbaste man på den verkligt goda tiden av 19,5 sek.
Ett par andra förare av hög klass, nämligen Ivar Skeppstedt på FN och Allan Blomqvist på Douglas hade tiden närmast med 20,2 sek. Därefter kom tre förare på lika tid. Det var Olle Virgin på Sarola, 350 racer, Gunnar Ljungholm, Suecia 500 cc racer och Gösta Andersson på Norton 500 cc racer, vilka alla hade tiden 12,2 sek. I katalogklassen för större maskiner blev Torsten Andersson på Norton snabbast på tiden 21,5 sek. och min gode vän Eric Philqvist, Sarola, 21,6 sek. En av den verkligt äkta gamla stammens förare och min färdkamrat till en mångfald tävlingar, gamle oförbrännelige »Bögebacken«, Johan Fredriksson från Hunnebostrand på Matchless hade tiden 23 sek. blankt.
I sidovagnsklassen segrade »Skepparn« på den goda tiden 23,6 sek. Som man finner var det verkligt förnämt förargarde efter dåtida klass som ställde upp i denna tävling. Påfallande var också vilka goda tider, som uppnåddes med vanliga katalogmaskiner. Som vanligt hade denna tävling samlat ett stort antal intresserade motorentusiaster från när och fjärran som åskådare.
Å som jag erfarit, Tysslandatävlingarna inom kort kommer att uppstå i förnyad gestalt, skall det bliva synnerligen intressant att se vilka tider som kan uppnås så många år senare.Det maskinmaterial, som idag är tillgängligt, är ju som bekant av helt annan klass än vad dåtida förare hade att röra sig med. Därför är det väl bara naturligt att bättre tider kommer att uppnås. Teleskopgaffel, bakhjulsfjädring och flera andra finesser, som nu är vanliga på maskinerna voro på den tiden okända begrepp. Dessutom är de moderna maskinerna betydligt lättare och snabbare än vad våra voro. Men vårt intresse för motortävlingar var utomordentligt, kamp- och kamratandan grabbarna emellan var stark och god, kort sagt, vi trivdes med sporten, med varandra och med våra kära maskiner. Vad kunde vi då mera begära?
Då jag av S.M.K:s Trollhätteavdelning blivit ombedd att skriva några rader om vad som hände på tävlingsbanorna i slutet av 20-talet och början av 30-talet, skall jag givetvis som gammal klubbmedlem göra mitt bästa, men då jag samtidigt blivit uppmanad att fatta mig så kort som möjligt, har jag endast möjlighet hålla mig till ett fåtal mc-tävlingar jag själv deltagit i.
Först vill jag då tala om att det var en härlig och spännande tid. Att vi oftast hade det både arbetsamt och besvärligt glömdes snart bort. Maskinmaterialet som fanns att tillgå på den tiden kan inte på långa håll jämföras med vad nutidens tävlingsförare har att röra sig med. Nu finns praktiskt taget alla slag av tävlingsmaskiner att köpa i öppna marknaden passande praktiskt taget vilken tävlingsgren som helst, dessa förnäma skapelser skulle kommit en dåtida förare att blir grön av avund. Den dåvarande tävlingsentusiasten fick som utgångspunkt en efter dåtida förhållande snabb sportmaskin att trimma och göra om efter eget recept och på speciellt rundbanorna och de på den tiden så populära backtävlingarna, kunde man få skåda många märkliga skapelser.
På löparbanan till en idrottsplats vilka voro de mest vanliga tävlingsbanorna på den tiden, kunde man oftast få se ett otympligt landsväglokomotiv på 2–300 kg vräka genom kurvorna och där behövdes säkert starka armar.
En arbetsam sak som väl ännu har sina bekymmer var resorna till och från tävlingarna. En dåtida tävlingsförare fick naturligtvis inte vara för länge från sitt arbete, och då resebidrag knappast förekom gällde det att hålla nere kostnaderna.
Skulle t.ex. några skåningar deltaga i en tävling i Trollhättan så fingo de för egna slantar hyra lastbil och ge sig av på lördag e.m. för att nå målet någon gång på natten till söndagen, vila så gott det gick före tävlingen, deltaga och sedan skaka hem igen för att vara på sitt arbete på måndagsmorgonen. Då allt gick på egen bekostnad kan var och en förstå att varken resa eller logi blev bekvämt eller elegant, och kanske hela resan gjorts för att misslyckas i tävlingen, och komma hem med defekt maskin. Men kanske låg i kofferten, väl inpackad i bomull bland störthjälm och tröja, en vacker buckla, kanske ett förstapris som förgyllde upp en trist och sömnig måndag och sporrade den envise kämpen till nya friska tag. Depåarbetet var under denna kanske mera påfrestande än vad nu är fallet. Materialet i de hemmatrimmade maskinerna var inte alltid så gott, men kamratandan var god och man hjälpte varandra med lån av delar och dyligt. Särskilt minns jag en tävling i Vänersborg där striden stod hetast mellan Skepparn och Berggren den senare ledde efter första omgången men lånade Skepparn ett bakhjul med bättre däck, vilket denne tackade för med att vinna tävlingen.
Min första tävling körde jag 19 år gammal i februari 1929 på isbana med en 350 cc B.S.A. och kom till tävlingen med maskinen som den var. Den gången fick jag nog av rakbanan trots endast 82 km/tim. Fjorton dagar senare då jag åter var med i leken hade farten ökat till 112 km, men då var också maskinen nedbantad betydligt och däcken försedda med nabbar. 9 tävlingar hann jag med detta år. Påföljande år förfogade jag över 2 maskiner, varav den ene omändrats till backåkning vilken gren jag mest körde detta år. Jag kommer ihåg en backtävling en sensommardag i strålande väder och stor publik. I första försöket kom jag upp i halva backen, sen var det stopp. Ja, så var det bara att riva sönder motorn och plocka in nya delar för att ha maskin klar strax före tävlingen skulle avslutas. Mitt nya försök resulterade i nytt backrekord och dagens bästa tid oavsett klass. Under detta år hann jag med 17 tävlingar och nästa år 29, varav 12 första pris och 10 andra.
År 1932 den 14–15–16 maj kördes majtävlingen och till denna hade jag fått en 350 cc Raleigh sportmaskin. Dagen före tävlingen skulle börja körde jag sönder växellådan, men denna reparerades och maskinen var körklar till tävlingens start som skedde utanför Heden i Göteborg. När jag hade kört några minuter och växlat några gånger fungerade inte växlingen hur jag än slet och bände var endast högsta växeln funktionsduglig. Det var ju snopet att bryta tävlingen innan den knappast börjat så jag fortsatte alltså. Första och andra dagens etapper fullföljdes trots att jag fick springa bredvid maskinen uppför de brantaste backarna och sämsta passagerna.
Humöret lindrades dock av att efter andra dagen endast hälften av deltagarna voro kvar. Tredje dagen, maskinen fick givetvis inte röras under uppehållen, var kopplingen helt ur funktion och jag beslöt då att inte ha bekymmer om orientering och tid utan endast köra och tog därför sällskap med Gustav Hägglund och tänkte hänga med i hans kölvatten, men vid ett tillfälle körde han fel och vi kom in på en oländig skogsväg som tog slut nere vid en sjö. Hägglund som hade en fungerande växellåda hade krafter nog att fortsätta men min motor hade slocknat och jag fick gå till närmaste ställe och vila ut. Efter saft, kakor och en timmas sömn så bar det av igen och till målet kom jag också så småningom och hade då fullföljt en 100-milatävling på eländiga vägar och endast en växel.
År 1933 under träningskörning för Nordiska Mästerskapen på Bjärkebanan i Oslo körde jag sönder min maskin till oigenkännlighet, och måste köra till Oslo runt för att försöka få tag på något att åka med. Jag lyckades få låna en maskin mot en lånesumma av 100 lit. Metanol ett bränsle som knappast gick att uppbringa i Norge just då. Lyckades även placera mig som 3:a i klassen. I november gjorde jag en biltur till England där jag inköpte en rundbanemaskin med vilken 1934 års tävlingsdebut skulle ske, detta år blev ett av mina bästa tävlingsår med 12 första och 6 andra placeringar /efter Sjöberg /32 tävlingar hanns med. Konkurrensen hade nu hårdnat betydligt, en hel del specialbanor för dirt-track och jordbanetävlingar som speedway hette på den tiden började se dagens ljus, utbyte mellan utländska förare förekom allt mer och mer och kampen mellan de inhemska förarna blev hårdare och hårdare allteftersom nya maskiner anskaffades.
År 1935 hade de hemtrimmade maskinerna mer och mer försvunnit. Resekostnader och penningpriser förekom allt oftare och tävlingsarrangörerna bjödo över varandra när det gällde att skaffa elitförare. Tävlingar kördes också på åtskilliga platser inom lander på samma dag. Detta år körde jag i par med Torsten Sjöberg på märket Suecia-Jap. Av årets tävlingar kommer jag särskilt ihåg en i Orkanger i närheten av Trondheim. På lördagen åkte jag backtävling vilket jag inte gjort sen 33. Jag blev trots allt 2:a på min rundbanemaskin.
Backan var flera kilometer lång och både uppför och nedförslut innan man nådde backens krön. Utsikten var dock värt allt besvär och alla vedermödor i samband med den långa resan, den var helt enkelt hänförande. Dagen efteråt kördes jordbanan och där hade jag inte någon större svårighet att sänka det gamla rekordet med 11 sekunder.
År 1936 hade jag gått över till Matchles-Jap igen och hann detta år med 10 Norgevisiter med segrar i de flesta. Ja, så kommer jag då till mitt sista tävlingsår på mc 1937 och vill jag här blott nämna ett besök i Österrike. Blev inbjuden till tre internationella motorcykellopp, varav 2 på 1000 meters rundbana. Ett av denna gick av stapeln i Badenstrasse utanför Wien. Resan dit företogs i bil tävlingarna som hade lockat stora mängder åskådare gick av stapeln i brännande hetta och därtill skulle 10 varv köras. En av tävlingarna gick i Litz och denna tävling kördes på en mycket smal bana 500 meter i omkrets. Åtta förare startade samtidigt och i första kurvan blev det en häxdans utan like, armar, ben och maskiner i en enda röra. Som tur var att jag hade tagit det försiktigt i början, när det 10:de varvet var avverkat var jag först i mål. Övriga resultat blev ett 2:a och ett 3:dje pris. Dessa tre tävlingar har särskilt etsat sig in i mitt minne, roligt var det att hålla dessa hetlevrade sydlänningar stången, och därtill på deras hemmaplan.
Det skulle vara mycket, mycket mera att berätta om dessa år av framgångar och segrar men också av slit, svikna förhoppningar och motgångar, men den som ger sig med i leken får tåla både med och motgångar, men många gånger måste tur, framåtanda och energi till för att nå goda resultat.
Motorsporten är tjusig, den fordrar hårda tag och starka nävar och som skapar kampanda och goda sportsmän som både kan vinna och förlora som gentlemän.
Text: Hjalmar Sohlberg
Sammanställning och ingress: Sverker Balksten med uppgifter från Hans Sohlberg
Foto: från Hans Sohlberg