Saltkällans badplats i Munkedal
Saltkällans badplats i Munkedal 1933-1953
För 75 år sedan invigdes Saltkällans badplats i dåvarande Foss kommun. I denna artikel följer vi med Håkan Grundberg när han letar i gamla handlingar och intervjuar personer som vet något om händelsen, som samlade mer än tusen personer.
En dag i somras när jag läste Bohusläningen såg jag en notis som jag inte kunde sluta att tänka på. Den stod under rubriken ”För 75 år sedan” och den handlade om invigningen av Saltkällans badplats i dåvarande Foss kommun.
I notisen kunde man läsa att badplatsen invigdes av Badplatsstyrelsens ordförande herr R. Löfgren. Vid invigningen deltog, hör och häpna, mer än ett par tusen personer, som lögade sig i fjordens ljumma böljor. Munkedalsdamerna skall, enligt notisen, ha strålat i sina allra bästa strandpyjamas och ungherrarna exponerade i brokiga baddräkter sin solbrända lekamen. Badplatsstyrelsens ordförande höll tal, musikkapell spelade, sångare sjöng och flaggorna på de lånade flaggstängerna vajade. Jag undrar hur många evenemang, på senare tid, som lyckats locka så många munkedalsbor ut ur sina hus?
Vad var det då som kunde samla så många människor till en invigning av en badplats, förhållandevis långt från samhället och som saknade riktig väg. För att få reda på lite mer om bakgrunden till badplatsen har jag sökt i gamla kommunala handlingar. Av dessa kan utläsas att det redan i slutet av tjugotalet fanns en ”badplats” vid stranden vid Saltkällan. Den första badplatsen, som inte var kommunal, användes till största delen av personer som var bosatta i området och i Foss. Det lär till och med ha funnits en privat servering i området som sålde kaffe med dopp, läskedrycker, etc.
För att förstå Foss kommuns önskemål om att förvärva mark för en kommunal badplats måste vi veta lite om det ökade intresset för friluftsbaden i Sverige. I och med att man fick kännedom om nyttan av renlighet och bad, blev fler och fler människor orädda för vatten och vågade löga sig i det kalla havsvattnet. Under 1800-talet var det få som kunde simma i Sverige och det upplevdes som farligt att kasta sig i djupare vatten på grund av drunkningsrisken. 1807 års skolförordning förespråkar författarna att ungdomar bör lära sig att umgås med vatten i ett tidigt skede och övas i simundervisning. Inte förrän under 1930-talet skulle simidrotten på allvar slå igenom i Sverige och 1935, samtidigt med att Saltkällans badplats invigdes, bildades det som senare skulle komma att bli Simfrämjandet, med en målsättning att alla svenskar skulle klara att simma tvåhundra meter i öppet vatten. Kampanjen vände sig främst till barn och ungdomar. Ungefär vid denna tid instiftades det succéartade simborgarmärket av idrottsledaren David Jonasson.
När det gäller själva badplatsens tillkomst så påbörjades detta arbete redan 1933 av en kommitté som fått Foss kommuns uppdrag att förhandla med markägaren (Saltkällans säteri) genom Västra Sveriges Egnahems AB:s direktör, Ragnar Flygt. Kommittén bestod av herrarna Rudolf Löfgren (kommunalfullmäktiges ordförande), Albin Bjurström och nämndeman Ernst Th. Johansson. Dessa tre herrar diskuterade, kan man förstå, vid ett otal tillfällen både lämpligt pris, samt taktiken för att kunna förvärva mark till en passande kommunal badplats. Ett antal brev med olika synpunkter på köpeskillingen skickades mellan de båda parterna innan man, i juni 1935, kom överens om köpesumman på ca 4 000 kr och kunde påteckna kontraktet.
Eftersom det inte fanns en riktig väg till badplatsen beslöt Foss kommunalfullmäktige redan i oktober 1934 (innan man köpt marken) att utanordna 5 500 kr till förbättring och nyanläggning av väg till badplatsen. Kommittén skulle försöka få rättigheter att anlägga en väg till badplatsen under järnvägens viadukt vid Saltkällan, förbi säteriets trädgård och utefter sjöstranden till torpet Övre Sanden för att därifrån fortsätta på förut beslutade nybyggd väg. Kommittén fick vidare i uppdrag att be Arbetslöshetskommittén om hjälp att bygga vägen.
Den 18 juni 1935 utsågs den första badplatsstyrelsen i Foss kommun. Styrelsen bestod av följande tre, tidigare nämnda herrar: G. R. Löfgren, Ernst Th. Johansson och A. Bjurström. Den 2 juli konstituerade sig styrelsen enligt följande: Ordförande och kassaförvaltare, R. Löfgren, ledamöter, Ernst Th. Johansson och A. Bjurström. Ett av de första arbetena för den nya styrelsen var att låta de arbetslösa utföra grundläggning för avträde samt att dika ut en stor vattensamling inom området. Avträdet skulle placeras i ”backsluttningen mot berget”. För att bygga avträdet antogs det enda anbud som kom in. Det inlämnades av snickare Johansson och löd på totalt 450 kr, exklusive klosettkärl.
Nu var det bråttom för styrelsen att ordna med badplatsens invigning, som skulle ske med pompa och ståt den 15 juli 1935! Albin Bjurström fick styrelsens uppdrag att så fort som möjligt försöka engagera sångare och musikkapell – gratis - och eventuellt även anskaffa transport för sångarna och musikerna, samt att låna ett par flaggstänger inklusive två svenska flaggor. Direktör Bildt skänkte, i samband med invigningen, en flaggstång till Saltkällans badplats. Vidare skulle herr Bjurström införskaffa klosettkärl och tunnor för pappersskräp. Styrelsen skulle också försöka anskaffa frivillig arbetskraft för rengöring och städning av badplatsen innan invigningen.
I området fanns redan tidigare en kiosk som ägdes av en fru Norén, boende på Saltkällan. Styrelsen beslöt i juli 1935 att utarrendera försäljning av kaffe, mm. till fru Norén för en summa av 75 kr, som skulle betalas till badplatsstyrelsen senast den 1 augusti 1935. Man gav också tillstånd till Henry Jansson och Karl Hedin att sälja glace, konfektyr och läskedrycker på Badplatsen Saltkällan. Att få arrendera försäljningsrättigheterna vid badplatsen var tydligen relativt eftertraktat och flera arrendatorer fanns under de första 20 åren. Bland arrendatorerna kan, förutom fru Norén, även nämnas Ivar Andersson, Gästis, Kviström, Eva Johansson, Anneberg, Saltkällan, fru Ester Andersson, Gästis, Kviström, med flera. I maj 1936 ombads fru Norén att ta bort sin kiosk från det kommunägda badområdet och att återställa området i ursprungligt skick.
Fru Ester Andersson, Kviström, angav, i en av sina ansökningar om att få arrendera försäljnings- och serveringsrättigheterna vid Saltkällans badplats, de varor som hon i huvudsak sålde. De var: bröd, småkakor, kex, smörgåsar, vetebröd, wienerbröd, frukt, choklad, karameller, tabletter, rökverk, läskedrycker, skattefritt, sololja, film, vykort, tidningar, postpapper, frimärken.
Under en period fanns t.o.m. en konsumkiosk i området. I maj 1939 begärde Munkedals Konsumtionsförening om tillstånd att ”å den kommunala badplatsen vid Saltkällan upprätta en s.k. kioskbutik för tillhandahållandet av diverse förnödenheter åt allmänheten. Som motiv för denna vår anhållan få vi anföra: Under de närmast föregående åren har från såväl turister som inom kommunen bosatta personer till oss framförts önskemål om ordnandet av varudistribution inom badområdet i likhet med vad som är fallet vid så gott som samtliga i landet upprättade bad och turistplatser. I betraktande av den alltmer ökade turisttrafiken och betydelsen av att såväl gästande främlingar, som ortsbefolkningen blir på bästa sätt betjänade under sin vistelse vid bad och friluftsplatsen har styrelsen (under förutsättning att denna anhållan beviljas) preliminärt beslutat uppföra sådan butik i storlek ca 6 x 4 mtr. utv. mått, höjd ca 2,5 mtr. inv. mått samt att där tillhandahålla företrädesvis matvaror och andra förnödenheter i förpackningar till i orten gällande butikspriser, under månaderna juni, juli augusti och september. I förhoppning om att denna vår anhållan beviljas tecknar Munkedal som ovan Munkedals Konsumtionsförening, Styrelsen”.
Av de gamla protokollen kan förstås att Munkedals simförening redan var etablerad så tidigt som året efter invigningen. Föreningen hade lämnat en skrivelse till styrelsen med förslag om att anställa en simlärare under sommaren 1936. Vidare hade föreningen önskemål om att få tillstånd att bygga ett hopptorn. Under årens lopp har ett antal simlärare passerat av vilka kan nämnas Stig Blomberg och skolläraren Tage Andersson, med flera.
1935 beslutades att man skulle låta gräva efter vatten och att en brunn för dricksvatten skulle anordnas. Den första vattenbrunnen byggdes av brunnsborrare Hultner år 1936. En ny brunn och vattenanläggning iordningställdes 1949 av brunnsborrare Petri.
Under årens lopp har också ett antal personer haft sommaruppdrag som vaktmästare vid badplatsen. Den förste vaktmästaren anställdes 1937 och hans namn var herr J. Ohlsén. Hans arvode var 25 % på influtna campingavgifter, samt 3 kronor per gång som latrinerna tömdes. Under 1938 uppstod en schism mellan Jacob T. Ohlsén och badplatsstyrelsen som slutade med att Ohlsén avsade sig alla framtida uppdrag för styrelsen. (Några år senare blev misshälligheterna mellan styrelsen och herr J Ohlsén så allvarliga så att de drogs in för rättslig prövning. Detta är dock en historia som inte är intressant att beskriva i denna artikel)
Enligt ett tidigare styrelsebeslut var campingavgiften femtio öre per dygn och 2,50 kr vid längre vistelse. För att kunna kontrollera campingen och influtna medel beställdes under 1937 ett ”kvittensblock” från Schewenius tryckeri. Till vaktmästare vid badplatsen för sommaren 1938 antogs herr C. Pettersson, Lerhålan, mot ett arvode ”i ett för allt” av 20% på influtna campingavgifter under sommaren. Övriga som innehaft vaktmästaresysslan är G. Åström, Saltkällan och Gunnar Andersson, Kviström.
Omkring 1937 kom också den första kommunala badbryggan till stånd. Det var en stenbrygga som ledde ut till 2 meters djupt vatten. Denna brygga kostade ca 3 600 kr. Munkedals simförening fick detta år att anslag på 50 kr för hjälp till att bygga en brygga för simundervisning. Under många år användes stenbryggan, som sommartid kompletterades med diverse träbryggor. Först 1946 beslutades att bryggan skulle förlängas med hela 16 meter samt att en ”tvärbrygga” på 20 meter skulle anläggas längst ut. Axel Sohlbergs Eftr. skulle förtillverka planklandgångarna samt anordna behövliga stolpar och tillverka en trappa. Enligt det gamla protokollet skall: ”lämmarna vara 4 meter långa och 1 meter breda och tillverkas av 2 x 5 tums plank med en tvärregel i mitten, samt en tvärregel vid vardera änden på ett avstånd från densamma av 6 cm. Nio stycken lämmar skall tillverkas. En trappa på 3 meters längd och 70 cm bredd skall förtillverkas. Dessutom skall 24 st stolpar av rundvirke på 2½ meters längd samt 10 st på 1½ meters längd anskaffas. Likaså 15 st djupvattenspålar på 2 x4 tums grovlek och 3 meter långa. Lämmarna och djupvattenspålarna skall vara hyvlade på en sida. Dessutom skall 30 meter träreglar på 2 x 4 tums grovlek inköpas”.
1949 fick sekreteraren i uppdrag att infordra anbud och skiss över en ny badbrygga vid Saltkällan. Till att utföra arbetet med ritning och kostnadsberäkning skulle ingenjör Börjesson anlitas. Kostnaden för detta fick inte överstiga 100:- kr. Bryggan skulle vara 1,25 bred, 1,5 djup och ca 100 Enligt denna kostnadsbedömning skulle en ny brygga enligt specifikationen ovan kosta ca 8 000 kr.
Text och bilder: Håkan Grundberg