Historier från bygda 17-1
I förra avsnittet började jag min vandring utefter Bruksvägen och hann ner till det hus där familjerna Wärme, Hansson och Eliasson bodde. Det var ett ganska stort hus och låg alldeles bakom den sk Springbrunnen ovanför brukstorget.
Men jag vill backa lite då jag har en del att berätta om Mässen. Huset var en stor vacker träbyggnad som byggdes som brukshotell i slutet på 1880-talet. där bodde förutom gäster på bruket, ogifta tjänstemän. Där serverades också god husmanskost i matsalen av fröken Danielsson med personal, både till gäster, tjänstemän och arbetare. Utanför huset låg också en tennisplan. Jag kom aldrig in i huset, vilket jag kan ångra då det framstod som en spännande värld för en liten gosse. En episod som belyser skilda världar inträffade en dag då Gilbert Bäckström arbetade i trädgården hos familjen Lindeberg. Fru Lindeberg öppnade köksfönstret och ropade till Gilbert: Kan Gilbert gå bort till tennisbanan vid Mässen och meddela fröken Lindeberg att lunchen serveras snart. Gilbert lommade bort till Mässen och ställde sig vid staketet till tennisbanan och ropade: ho ska komma och eda no.
Jag minns än idag när Mässens saga blev all. Det var den 12 december 1962. Min mamma, syster och jag satt i köket hemma på Hedeholm och åt kvällsmat. Min pappa var inte hemma och vi trodde att han arbetade övertid på bruket den kvällen. Det var vad han sade att han skulle göra när han gick hemifrån efter fyrakaffet på eftermiddagen. När jag tittade ut genom fönstret fick jag se ett stort eldsken vid bruket och snart fick vi höra att fabriksvisslan blåste för full hals. Pappa, tänkte jag. Sedan fick vi höra spring i trappan utanför lägenheten. Det var någon som hämtade Ernst Brink som bodde granne med oss. Han blev hämtad till tjänstgöring i brukets brandkår. Eftersom han inte hade telefon blev han hämtad med bud. Jag tog snabbt på mig vinterkläder och sprang i snö och kyla upp till bruket. När jag kom fram till torget såg jag att det var Mässen som brann. Kvällen blev lång då det var mycket intressant att titta på. Det var brandbilar med manskap, både från bruket och kommunens borgarbrandkår. Det rådde fullt kaos och folk sprang som ett visst djur brukar springa när det inte råder ordning. Rätt snart kom spekulationer igång om brandorsaken. Det har aldrig blivit klarlagt men det finns olika teorier om hur branden uppstod. Klart är dock att Daniel Blomqvist med hjälp rev resterna av byggnaden, sommaren därpå.
Sedan påbörjades byggandet av den nya maskinhall som kom att rymma den nya pappersmaskinen PM8. Med detta inleddes också en total förändring av det gamla brukssamhället. Den som åker utmed bruket idag kan inte göra sig en föreställning om hur brukssamhället såg ut vid torget med affär och kiosk, arbetarbostäder, tjänstemannabostäder, tvättstuga, Mässen, sjukstuga, telegraf osv.
Men åter till ordningen. Detta ganska stora hus låg bakom den sk springbrunnen där det alltid rann friskt vatten. Pumpen som kallades springbrunnen försåg många av de omkringliggande husen med vatten. Det var inte alla bostäder som hade vatten indraget. Det kom också folk utifrån och hämtade vatten vid ”springet” som många sade.
Huset som rymde fyra lägenheter beboddes på femtiotalet av Ragnar och Elsie Wärme med familj, Heribert och Ellen Wärme, Algot och Alma Eliasson samt syskonen Hansson. Syskonen Hansson bestod av Axel, Anna och Torsten.
Heribert Wärme var pensionerad lokförare på bruksjärnvägen. Honom minns jag mest då han skulle gå och fiska, medförande metspö och en kruka med självfångade ”alekulor” som han skulle ha till bete. Heribert var också en skicklig slöjdare. Han hade bl a byggt en modell i älgben av sitt gamla ånglok, Motalaloket nr1. Flera av hans alster finns idag bevarade hos barnbarn.
I en annan av lägenheterna bodde bodde paret Eliasson. Alma Eliasson var föreståndare för brukets tvättstuga som låg nere vid älven, nedanför Mässen. Jag gick ofta med min mamma till Alma för att beställa tvättid i tvättstugan. Var inte Alma hemma hade hon lagt ut beställningsboken på en bänk i hallen. Jag skall berätta mer om tvättstugan när jag kommer över på andra sidan Bruksvägen. Men det tar vi i nästa avsnitt.
Så vill jag då berätta om syskonen Hansson som bodde i den fjärde lägenheten. Det fanns fler syskon i familjen. Brodern Albert hade dött före min tid så honom minns jag inte. Den andre brodern, Anders, gift med Greta och med sonen Stig kommer jag väl ihåg. De bodde vid den tiden i gamla bruket. Albert hade som sagt dött tidigare, men jag minns att hans musikinstrument hängde på väggen i syskonens hem. Han hade varit musiklärare och tagit emot elever i hemmet. Den som spelade när jag var liten det var Torsten. Han spelade dragspel, vilket var vanligt bland bruksbefolkningen. Torsten talade ibland om att det var han som hade komponerat den sk ”Munkedalsvalsen”. Hur många som har haft den valsen till upphovsman är oklart men många vill göra anspråk på det. Torsten var väldigt populär bland oss barn. Han var alltid på gott humör och tyckte om att skämta med oss om allt möjligt. Torsten arbetade bl a på Hedeplan vid virkesmagasinet och soptippen, men även vid det gamla virkesförrådet vid Grindtången, där den gamla timmeruppfordringsanordningen ”Keratten” låg. Det var ett speciellt nöje för oss pojkar att sitta i hans sk kur och höra hans historier. Axel hade varir bas vid Grindtången med ansvar för virkestransporterna med ”lille tåget” till bruket. Det berättas en historia om Axel då han sparkade ner en tjänstemannafru från järnvägen. Axel skulle växla tomma timmervagnar från bruket till Grindtången. Han hade kopplat ihop några vagnar och stod på den främsta med visselpipa i munnen. Vagnarna rullade med god fart och vid Hedeholm fick han se fru Tora Göhtlin gående på banvallen. Då hon inte hörde Axels varningssignal körde han upp jämsides och sparkade ner henne på Bruksvägen som gick jämsides med järnvägen. Efter pensioneringen gick han varje måndag ner till Grindtången för att läsa av vattenmätaren vid Keratten. Han var alltid klädd i sin gamla ”tjänstedräkt”. Den bestod av mörka byxor, väst, svart ”satängrock” och den svarta skärmmössa som järnvägspersonalen alltid hade. Axel var precis som Torsten skämtsam med oss barn men det var Torsten som var favoriten. Systern Anna har jag inga speciella minnen av då hon arbetat som sortererska på bruket viket inte gav samma kontakt.
Nästa gång skall jag bege mig över Bruksvägen, och då tänkte jag berätta mer om bl a tvättstugan och Bracka.