En gammal lärarinna berättar 90-2
En gammal lärarinna berättar
"Till flydda tideråtergå min tanke än så gärna." Så skriver Runeberg i Fänrik Ståls sängner, och de orden kan jag göra till mina. Uppväxt i en skola, med mor som lärarinna och med alla skolbarnen som lekkamrater, är det mest ljusa minnen, som dröjt kvar. Granne med Munkedals gård med hästar och kor, lekar med kuskens och rättarns barn, samvaron med Mor Anna, som kardade ull och kusken August, som kunde berätta. Allt bidrog till en ljus och lycklig barndom. Jag minns sensationen när vi tände den första elektris- ka lampan, troligen 1917 men också allvaret, när det gamla brygghuset blev militärförläggning under första världskriget. Jag minns den besvärliga ranso- neringen, hur vi plockade ekollon till kaffesurrogat. Jag tror, att det var på ekollon, som såldes till den s k Kristidsnämnden, jag förtjänade min första krona.
Tiden gick Det blev fred, och hoppet återvände. Själv fick jag min utbild-
ning vid Skara Seminarium och kunde efter några års tjänstgöring i Lagman- sered i Västergötland få plats vid Jerrnunneröds skola i Munkedal 1934. Denna skola, som varit varannandagsläsande blev då omorganiserad till B- skola, vilket innebar vardagsläsning med undervisning på både lag- och mel- lanstadiet och med intagning i första klass vartannat år. Det var en besvärlig skolform, men intressant och disciplinära problem var helt uteslutna. Den förutvarande lärarinnan bodde då kvar i skolan, och det var ej odelat ange- nämt att veta, att hon från sin plats på andra sidan väggen avlyssnade rnina lektionen Särskilt minns jag, hur hon efter en matematiklektion gav rådet: "Skall det läras bråk, blir det att hålla sig till Georg" (Georg = Georg i Jer- munneröd, senare vaktmästare i nya Bruksskolan)
1939 hade jag glädjen att få plats i min gamla "hemskola", dvs Brukssko-
Ian, där också min mor då tjänstgjorde I minnets sken tar sig platsen for denna skola idyllisk, men vem skulle i våra dagar godkänna ett läge for en skola med en kanal på ena sidan, en älv på den andra och trafik rätt over skolgården! Men visst hade det sin tjusning for de elver, som passade på an ta eft dopp på rasten under en varm dag eller åka skidor på vintern i alla tiders backe! Frestande kunde det också vara att ta en titt på innehållet i rät- tarns mjärde! �
1939 var ju också lyörjan på andra världskriget. Oron satte väl i viss mån
sin prägel också på skolarbetet. Många pappor blev inkallade till militär- tjänst, beredskapen stärktes, ransoneringarna var hårda, men sköttes betyd- ligt bättre an under det första kriget.
Men allting har en ände! Hur väl minns jag ej slöjdlektionen en majdag
1945! Allas vår Ida Foss, som då bodde i skolan och skötte städningen, kom ner till klassmmrnet med det glada budskapet, som radian förmedlat: "Kriget är slut" Då fick stnunpstickorn vila! Ut och hissa flaggan!
Åren gick. Den gamla Bruksskolan hade sett sina bästa dagar och 1959
kunde den nuvarande skolan tas i anspråk. Visst var det roligt att få flytta in i nya, fräscha lokaler, men for min del var det med ett visst vemod, jag lämna- de den gamla skolan. Och än sorgligare var det, när den jämnades med mar- ken 1987. En epok var slut!
Så till sist några ord om de olika skolformerna i gamla tiders folkskola.
Skolor av A- och B-form var vardagsläsande. I de förra undervisade varje lärare en klass, som han (eller hon) följde genom åren (klass 3-6), i B-for- men undervisades två eller flera klasser samtidigt av samma lärare. Lågstadi- et, den s k småskolan sköttes av kvinnlig lärare. C-skolorna var varannan- dagsläsande for eleverna, men givetvis ej for läraren.
Kurser och uppfattning om skolans mål och medel har vadat. Läraren har
väl ej längre den auktoritära ställningen som tidigare. Dock måste han alltid tänka på att även om en elev kan verka trög och tråkig, den andre men pigg men bråkig, förståelse behöver båda två.
Birgit Lönn qvist