Spionen i fabriken 92-1

Spionen i fabriken

En  dag någon  gång  omkring sekelskiftet kom en man ned till vaktkuren vid träbron, som  ledde  över älven in på  fabriksområdet. Han  var klädd i nya mollskinnsbyxor   och en ny blåblus. På fötterna hade han ett par slitna kängor. Han frågade vaktmannen  efter driftingenjören och om   vaktmannen visste om pappersbruket hade  behov av arbetskraft.

    Jaså, ni söker arbete? Är ni härifrån trakten?

   - Jo, jag behöver arbete. Jag kommer  uppifrån landet. Det är dåligt med arbetstillfällen nu och har varit i flera år.

   - Jag vet inte, men jag tror allt att ingenjören tar in folk. För närvarande är han inne i fabriken  men jag skulle tro att han snart är här. Har ni arbetat i pappersbruk förut?

    Ja, men det är ett bra tag sedan. Det var ett mindre bruk, som bara gjorde  tidningspapper. Det här bruket har ord om sig att gå framåt och göra flera slags papper.

   - Det är riktigt. Men nu kommer  ingenjören hitåt. Det är bäst att ni passar på, för han brukar ha bråttom och vara kortfattad.

   Ingenjören spände sina   ögon i mannen  och  såg på hans  underliga klädsel.

   - Vad gör ni här? Söker Ni arbete?

   - ja, det gör jag.

   - Har ni arbetat tidigare i fabrik? jag ser att ni inte är härifrån trakten.

   - Jag är från Västergötland och har arbetat i ett pappersbruk, som lagts ner.

   - Ni kan anmäla er i kväll hos skiftmästare Dahlström, klockan sju.

   Ingenjören gick utan att säga adjö.

   - Det lyckades, sa vakten.

   - Ja, det gjorde det. Men finns det• någonstans i närheten att få hyra ett rum? Mat kan jag laga själv. Det fick jag lära av min mamma.

   - De  som bor där rakt upp  under berget tror jag hyr ut rum, om där inte är fullt. Där är bra utsikt över pappersbruket och trevligt i övrigt. Såvitt jag vet är det trevliga människor som  bor där.   Mannen arbetar i fabriken här som maskinförare.  Hälsa från vakten, de känner mig!

   Nykomlingen  fick hyra ett ganska stort rum på andra våningen. Där fanns ett stort bord, en bra säng och  två garderober, den ena  låsbar. Värdparet undrade varför han inte. hade  någon anmärkning mot  hyran,  som de ökat på något  efter en föregående hyresgäst, som  flyttat till en billigare bostad. Det kanske  var en dyrare  plats han kom  ifrån. Vid första avlöningen efter två veckor gick nykomlingen   ut och köpte ett par mollskinnsbyxor  och en blåblus samt ett par tofflor. Tidigare hade han inte haft något ombyte av arbetsdräkt.

Den nye hyresgästen hade en sliten resväska. Ur den packade han  upp en snygg    söndagskostym av mörkblå cheviot, ett par snygga kängor, en vit skjorta, blå strumpor och en slips, som inte var någon knut  på. Underst i väskan  låg en läderportfölj. Han låste den med en liten nyckel och lade in den  i sina söndagskläder. Vid nästa avlöning köpte han en ljusblå skjorta och  en passande slips. Finkläderna och portföljen sade han sig visserligen inte ha någon nytta av, åtminstone inte som det såg ut nu, då han kallades till arbete i fabriken varje helg. Men någon söndag ska han väl få ledigt, så att han kan åka in till Uddevalla och se hur den stan ser ut.

  Prick klockan sju var  nykomlingen i pannrummet   på   söndagsmorgonen. Han hette Svenberg, sa han. Kompisen namngav sig som Lycke. De  lade samtidigt bort titlarna. Båda titlarna var arbetare.

   — Det blir visst en varm och sotig dag, sa Lycke. Du måste krypa in under pannan  och skyffla fram sot och slagg till den här luckan. Utanför står jag och  kör bort eländet i den här skottkärran. Men jag avlöser dej om en halvtimme.  Medan  du svalkar dej får du köra bort sot. Har du något att dricka med  dej?

     Nej, det har jag inte. Här finns väl vatten?

   — Jo, vatten finns det gott om. När vi tar oss en smörgås, ska jag se till att vi får oss en sup, eljest får vi inte ner ett dugg. Kom ihåg det till nästa gång!

   — Jag skall inte glömma. Var så säker!

   Lycke  hade rätt. Det var den hetaste och svartaste dag Svenberg varit med om.  LyckeS brännvinskvarter gick åt. Om fyra veckor träffades kompanjonerna igen. Svenberg hade med  sig en halvliter trestjärnig konjak.

   — Du var mej  en f...n till att vara spendersam. Men du har ju inte käring och  ungar hemma. Men vi får inte låta någon se flaskan, varken åttondelsbasen  eller skiftmästarn! Och då rakt inte ingenjörn, om han kommer! För då tar det hus i he...ke! Var  försiktig! Det är en annan sak med Davidsson, som  du talat om att du ska vara med på reparationer. Davidsson är en bussig gubbe!  Han springer inte med sladder. Men det finns andra som kan få ont i magen.  Tro mej!

   Nästa lördag och söndag  fick Svenberg förfrågan av skiftmästaren om han ville vara med i verkstaden på söndag. Det var så, att det skulle dras nya rör under  en bänk i laboratoriet. Natten mellan lördag och söndag hade det inte varit något arbete med rören. Men hela söndagen skulle nog gå åt och kvällen  också. Skiftesersättare natten till måndag är bäst att beordra in i stället.

     Ja, det gör inget för min del hur det ordnas med arbete och arbetstider: Kan  jag vara till någon nytta, det är huvudsaken.

     Jodå, en van montör svarar for arbetet och ger anvisningar.

   Montören, en  medelålders kurre, var en livad fyr som gärna ville berätta och  höra historier. När Svenberg och han träffades en söndagsmorgon  vid verkstaden  tog de med sej lämpliga verktyg och passande rörmaterial. Montören  kröp in under bänken med   tumstock och vissa andra mätinstrument.

Han  blev under   bänken  en bra stund  och gick sedan in. under en   annan bänk där han   dröjde minst lika länge. När montören kröp  under  bänkarna, passade Svenberg  på att ta upp en minikamera  ur  en innerficka i kläderna. Han  fotograferade etiketterade flaskor, retortrar och rumsinteriörer. Då och då böjde han sej ner och frågade montören  om det var något  han behövde.

   — Ropa bara, så står jag genast till tjänst. Är det besvärligt och kan jag hjälpa ,till på något sätt?

   — Nej, inte ännu! Det tar en stund för alla mått måste vara ytterst noggranna. När jag  kommer fram  ska vi ta oss en kopp kaffe.

   Svenberg hann ta flera bilder, av vilka flera var närbilder på etiketter. I en liten anteckningsbok skrev han flitigt in det han fotograferat.    Småningom   hade   montören tagit de fiesta behövliga mått. Han bjöd Svenberg på ljummet kaffe ur en antagligen    hemmagjord flaska, med vilken följde två öronlösa tekoppar. Kaffet smakade   brännvin, och Svenberg försäkrade att det inte var ofta han fick så gott kaffe.

   — Nja, Du förstår att det är bra att vara knepig. Några pixtabletter är alltid bra att ha med  mot dammet  och sotet. Sehär, ta några! Självaste ingenjörn sa en gång att det är klokt att ha sådana tabletter med. Nog kan även de lärde lura sej på lukten — ha, ha!

   Under en   halvtimmes rast, vilken de två männen  hade  rätt till, lade sig montören  på  golvet och  kavajen  och  händerna under  huvudet.   Svenberg däremot tyckte  det var intressant att ta en titt på. närliggande avdelningar. Där hade han inte varit förut. Det kunde 'vara bra att försöka lära sig hitta in och ut i fabrikslokalerna. Det är ju så många lokaler här i fabriken.

   När montören   och Svenberg arbetat ett par timmar efter rasten, tog Svenberg montören  under  armen  och drog honom   med sig till ett hörn, som var belamrat med  några konstiga höga lämmar.   Där drog han upp ett tunt läderfodral, gömt innanför blåblusen. I fodralet låg en tunn flaska och på dennes hals satt två små bägare. Något sådant hade montören inte sett tidigare.

   — Du är kanske en  hyvens man,  tänkte jag när jag gick hemifrån! Det var rätt. Du är en fin arbetskompis. Nu tar vi oss ett par whisky, det har du väl inget emot! Men säj inte något till någon! Vi får kanske tillfälle att arbeta tillsammans  fler gånger. Här får Du en tablett, som är mycket bättre än den där pixen  eller vad du kallade den. Denna tabletten gör dej absolut säker.

Montören  blev så glad att han tog Svenberg om halsen. Vi ska träffas ibland, lita på det!

   Det  var midnatt innan arbetet blev klart. Då var kaffet och smörgåsarna som montören   haft  med sig slut. Innehållet i Svenbergs flaska var också slut..

   — Det var en katten så dryg flaska du har, Svenberg! En sådan skulle man ha ibland! Montören märkte inte, att när han gick ut for att låta sitt vatten, hade Svenberg  möjlighet till påfyllning.