Spionen i fabriken 92-1

Spionen i fabriken

En  dag någon  gång  omkring sekelskiftet kom en man ned till vaktkuren vid träbron, som  ledde  över älven in på  fabriksområdet. Han  var klädd i nya mollskinnsbyxor   och en ny blåblus. På fötterna hade han ett par slitna kängor. Han frågade vaktmannen  efter driftingenjören och om   vaktmannen visste om pappersbruket hade  behov av arbetskraft.

    Jaså, ni söker arbete? Är ni härifrån trakten?

   - Jo, jag behöver arbete. Jag kommer  uppifrån landet. Det är dåligt med arbetstillfällen nu och har varit i flera år.

   - Jag vet inte, men jag tror allt att ingenjören tar in folk. För närvarande är han inne i fabriken  men jag skulle tro att han snart är här. Har ni arbetat i pappersbruk förut?

    Ja, men det är ett bra tag sedan. Det var ett mindre bruk, som bara gjorde  tidningspapper. Det här bruket har ord om sig att gå framåt och göra flera slags papper.

   - Det är riktigt. Men nu kommer  ingenjören hitåt. Det är bäst att ni passar på, för han brukar ha bråttom och vara kortfattad.

   Ingenjören spände sina   ögon i mannen  och  såg på hans  underliga klädsel.

   - Vad gör ni här? Söker Ni arbete?

   - ja, det gör jag.

   - Har ni arbetat tidigare i fabrik? jag ser att ni inte är härifrån trakten.

   - Jag är från Västergötland och har arbetat i ett pappersbruk, som lagts ner.

   - Ni kan anmäla er i kväll hos skiftmästare Dahlström, klockan sju.

   Ingenjören gick utan att säga adjö.

   - Det lyckades, sa vakten.

   - Ja, det gjorde det. Men finns det• någonstans i närheten att få hyra ett rum? Mat kan jag laga själv. Det fick jag lära av min mamma.

   - De  som bor där rakt upp  under berget tror jag hyr ut rum, om där inte är fullt. Där är bra utsikt över pappersbruket och trevligt i övrigt. Såvitt jag vet är det trevliga människor som  bor där.   Mannen arbetar i fabriken här som maskinförare.  Hälsa från vakten, de känner mig!

   Nykomlingen  fick hyra ett ganska stort rum på andra våningen. Där fanns ett stort bord, en bra säng och  två garderober, den ena  låsbar. Värdparet undrade varför han inte. hade  någon anmärkning mot  hyran,  som de ökat på något  efter en föregående hyresgäst, som  flyttat till en billigare bostad. Det kanske  var en dyrare  plats han kom  ifrån. Vid första avlöningen efter två veckor gick nykomlingen   ut och köpte ett par mollskinnsbyxor  och en blåblus samt ett par tofflor. Tidigare hade han inte haft något ombyte av arbetsdräkt.

Den nye hyresgästen hade en sliten resväska. Ur den packade han  upp en snygg    söndagskostym av mörkblå cheviot, ett par snygga kängor, en vit skjorta, blå strumpor och en slips, som inte var någon knut  på. Underst i väskan  låg en läderportfölj. Han låste den med en liten nyckel och lade in den  i sina söndagskläder. Vid nästa avlöning köpte han en ljusblå skjorta och  en passande slips. Finkläderna och portföljen sade han sig visserligen inte ha någon nytta av, åtminstone inte som det såg ut nu, då han kallades till arbete i fabriken varje helg. Men någon söndag ska han väl få ledigt, så att han kan åka in till Uddevalla och se hur den stan ser ut.

  Prick klockan sju var  nykomlingen i pannrummet   på   söndagsmorgonen. Han hette Svenberg, sa han. Kompisen namngav sig som Lycke. De  lade samtidigt bort titlarna. Båda titlarna var arbetare.

   — Det blir visst en varm och sotig dag, sa Lycke. Du måste krypa in under pannan  och skyffla fram sot och slagg till den här luckan. Utanför står jag och  kör bort eländet i den här skottkärran. Men jag avlöser dej om en halvtimme.  Medan  du svalkar dej får du köra bort sot. Har du något att dricka med  dej?

     Nej, det har jag inte. Här finns väl vatten?

   — Jo, vatten finns det gott om. När vi tar oss en smörgås, ska jag se till att vi får oss en sup, eljest får vi inte ner ett dugg. Kom ihåg det till nästa gång!

   — Jag skall inte glömma. Var så säker!

   Lycke  hade rätt. Det var den hetaste och svartaste dag Svenberg varit med om.  LyckeS brännvinskvarter gick åt. Om fyra veckor träffades kompanjonerna igen. Svenberg hade med  sig en halvliter trestjärnig konjak.

   — Du var mej  en f...n till att vara spendersam. Men du har ju inte käring och  ungar hemma. Men vi får inte låta någon se flaskan, varken åttondelsbasen  eller skiftmästarn! Och då rakt inte ingenjörn, om han kommer! För då tar det hus i he...ke! Var  försiktig! Det är en annan sak med Davidsson, som  du talat om att du ska vara med på reparationer. Davidsson är en bussig gubbe!  Han springer inte med sladder. Men det finns andra som kan få ont i magen.  Tro mej!

   Nästa lördag och söndag  fick Svenberg förfrågan av skiftmästaren om han ville vara med i verkstaden på söndag. Det var så, att det skulle dras nya rör under  en bänk i laboratoriet. Natten mellan lördag och söndag hade det inte varit något arbete med rören. Men hela söndagen skulle nog gå åt och kvällen  också. Skiftesersättare natten till måndag är bäst att beordra in i stället.

     Ja, det gör inget för min del hur det ordnas med arbete och arbetstider: Kan  jag vara till någon nytta, det är huvudsaken.

     Jodå, en van montör svarar for arbetet och ger anvisningar.

   Montören, en  medelålders kurre, var en livad fyr som gärna ville berätta och  höra historier. När Svenberg och han träffades en söndagsmorgon  vid verkstaden  tog de med sej lämpliga verktyg och passande rörmaterial. Montören  kröp in under bänken med   tumstock och vissa andra mätinstrument.

Han  blev under   bänken  en bra stund  och gick sedan in. under en   annan bänk där han   dröjde minst lika länge. När montören kröp  under  bänkarna, passade Svenberg  på att ta upp en minikamera  ur  en innerficka i kläderna. Han  fotograferade etiketterade flaskor, retortrar och rumsinteriörer. Då och då böjde han sej ner och frågade montören  om det var något  han behövde.

   — Ropa bara, så står jag genast till tjänst. Är det besvärligt och kan jag hjälpa ,till på något sätt?

   — Nej, inte ännu! Det tar en stund för alla mått måste vara ytterst noggranna. När jag  kommer fram  ska vi ta oss en kopp kaffe.

   Svenberg hann ta flera bilder, av vilka flera var närbilder på etiketter. I en liten anteckningsbok skrev han flitigt in det han fotograferat.    Småningom   hade   montören tagit de fiesta behövliga mått. Han bjöd Svenberg på ljummet kaffe ur en antagligen    hemmagjord flaska, med vilken följde två öronlösa tekoppar. Kaffet smakade   brännvin, och Svenberg försäkrade att det inte var ofta han fick så gott kaffe.

   — Nja, Du förstår att det är bra att vara knepig. Några pixtabletter är alltid bra att ha med  mot dammet  och sotet. Sehär, ta några! Självaste ingenjörn sa en gång att det är klokt att ha sådana tabletter med. Nog kan även de lärde lura sej på lukten — ha, ha!

   Under en   halvtimmes rast, vilken de två männen  hade  rätt till, lade sig montören  på  golvet och  kavajen  och  händerna under  huvudet.   Svenberg däremot tyckte  det var intressant att ta en titt på. närliggande avdelningar. Där hade han inte varit förut. Det kunde 'vara bra att försöka lära sig hitta in och ut i fabrikslokalerna. Det är ju så många lokaler här i fabriken.

   När montören   och Svenberg arbetat ett par timmar efter rasten, tog Svenberg montören  under  armen  och drog honom   med sig till ett hörn, som var belamrat med  några konstiga höga lämmar.   Där drog han upp ett tunt läderfodral, gömt innanför blåblusen. I fodralet låg en tunn flaska och på dennes hals satt två små bägare. Något sådant hade montören inte sett tidigare.

   — Du är kanske en  hyvens man,  tänkte jag när jag gick hemifrån! Det var rätt. Du är en fin arbetskompis. Nu tar vi oss ett par whisky, det har du väl inget emot! Men säj inte något till någon! Vi får kanske tillfälle att arbeta tillsammans  fler gånger. Här får Du en tablett, som är mycket bättre än den där pixen  eller vad du kallade den. Denna tabletten gör dej absolut säker.

Montören  blev så glad att han tog Svenberg om halsen. Vi ska träffas ibland, lita på det!

   Det  var midnatt innan arbetet blev klart. Då var kaffet och smörgåsarna som montören   haft  med sig slut. Innehållet i Svenbergs flaska var också slut..

   — Det var en katten så dryg flaska du har, Svenberg! En sådan skulle man ha ibland! Montören märkte inte, att när han gick ut for att låta sitt vatten, hade Svenberg  möjlighet till påfyllning.

--- Sida 19 saknas---

entusiastiska inför Svenbergs tanke. Så inom  kort skulle han och  Svenberg lägga  om rörsystmet. En skiss var redan framställd på ritkontoret. Nu skulle de  två få arbeta  samman igen en  lördag  och söndag och  kanske få  några kronor extra.

   Det blev sent  innan de pratat färdigt och  punschen hade gått åt för att smörja munlädren,  som Svenberg uttryckte det.

   Svenberg fick sedan vara  med,  när pappersmaskiner krånglat. Inte för att han  begrep ett dugg av  hur en  sådan maskin reparerades, men   han  kunde hjälpa till så gott han kunde. han arbetade träget och tycktes ha mycket lätt för att fatta. Det var mer än som kunde sägas om  någon av andra hjälparbetare. Ibland kom  han  med förslag, som visade sig vara bra,  när man  tittat närmare  på dem.  Driftingenjören, som råkade   komma en gång då ett förslag diskuterade, undrade   om Svenberg  arbetat någon  gång vid en   pappersmaskin, eftersom han  kunde   komma   med giltiga förslag. Svenberg svarade att han arbetat vid ett tidningspappersbruk en  kort tid för längesedan, men då bara skickades hit och dit och utfört allt slags skräparbete. Några reparationer hade han aldrig  fått delta i. En gång hade han fått vara med om att köra fram något  slags filt, som han hört kallas viran och köra bort utsliten sådan.

Det var det närmaste  han varit en pappersmaskin.

   — Men  Svenberg tycks ha lätt för att iaktta och komma med uppslag!

   — Ja, det vet jag inte, men det är roligt att ingenjörn har den Uppfattningen. Det hör väl till slavandan att bli glad ibland.

    —Känner Sig Svenberg  som slav här?

   — Nej, nej förlåt! Här är en mycket brå. arbetsplats. Jag trivs utmärkt här. Men  vi arbetare har det väl som arv att känna oss som slavar någon gång.

     Jaså, pa det viset. Jag har arbetat och arbetar alltjämt, men en sådan känsla har jag aldrig haft. Det var en underlig upplysning. Tror Svenberg att alla arbetare har en sådan känsla ibland?

   —ja, det beror väl närmast på hur  de kommenderas,   om  det sker bryskt eller någorlunda vänligt. Men jag tycker att förmän av alla grader har rätt att använda  en bestämd  ton. Här tycker jag alla är så vänliga. Jag har inte hört en  enda anmärka  något i det avseendet

   —Var har Svenberg lärt den ibland nästan fina ton Svenberg använder?

   — Den har jag väl lärt av mamma.  Hon var alltid vänlig mot alla. Och hon bad oss att alltid vara förstående och vänliga. Eftersom jag höll mycket av min  mor och gör  alltjämt, fast hon är borta, följer jag hennes råd så gott jag kan.

   — Det är fint, mycket fint, Svenberg!

   —Varmt tack,  ingenjörn! jag känner mej så glad.

   Svenberg arbetade  tre månader  i pappersbruket. Det var ett fåtal lördagar och  söndagar  under den tiden han inte utförde extra arbete på olika avdelningar. Många  undrade varför ljuset brann i hans lya de fiesta nätter han var ledig. En skiftmästare frågade honom en gång om han inte sover om nätterna.

   Jag  somnar så  snart jag lagt mej, och sedan får väckarklockan se till att jag vaknar. Mestadels  somnar jag från ljuset, vilket naturligtvis inte är bra. Men för säkerhets skull star lampan på en rätt stor plåt. Och så har jag en plåtbit runt om.

    Gör   Svenberg naturteckningar? frågade  en gång  en  bolagstjänsteman. Jag har sett Svenberg vara uppe på höjderna runt bruket med ritblock!

   — Det är riktigt. Fast jag är en förfärligt dålig tecknare. Jag har aldrig fått lära att rita av det endaste föremål. Men jag tycker att naturen runt bruket är mycket vacker och storslagen. En  lärd  man skulle väl kalla den unik, eller vad det heter. Tänk, vad en riktig konstnär skulle kunna  göra av den!  Har aldrig någon konstnär prövat? Det jag ritar liknar ingenting och hamnar därför i kakelugnen när jag kommer   hem.

   En  lördag reste brukets verkställande direktör och två ingenjörer  samt driftsingenjören till Göteborg för att besöka en industrimässa. En skiftmästare, just den dom  längst varit Svenbergs närmaste chef, var med. Han visste att Svenberg sagt upp  sig och passade  därför på att under fredagen  tacka Svenberg för  att han alltid varit villig att utföra extra arbete och alltid var glad och vänlig. Det var synd, sa han, att Bruket inte fick behålla en så duktig arbetare alltid. Han tackade Svenberg varmt och gav honom ett fotografi av bruket i en  pampig ram. Det undslapp skiftmästaren  att Svenberg  med tiden blivit befordrad till förman för dagarbetare och sålunda sluppit nattarbete. Måtte Svenberg nu få det bra uppe i Bergslagen, trivas och skaffa sig hustru och barn!

   Svenberg tackade  med ett illfundigt leende och önskade skiftmästarna och Bruket  en god framtid. De tog varandra i hand, när de skildes. Allt var något alldeles nytt i umgänget. Den som slutade  vid bruket hade  bara att gå utan varken tack eller handskakning. Men Ove  Svenberg fick ta med sig några ark av de papperssorter, som bruket tillverkade som minne.

   — Hälsa vakten från mej om han  undrar, vad Svenne  för med sej! Jag kan nämna .att de fiesta arbetarna och övriga anställda bär med sej utskottspapper i Matkorgen eller under kavajen, när de går hem.  Är det inte mycket, så brukar inte vakten eller någon annan heller bry sej om det.

   — jag har ännu en gång  anledning att tacka skiftmästaren för all vänlighet och gott samarbete, för, samarbeta för Brukets bästa tycker jag att vi har gjort.

Det är inte utan att det känns i hjärtat, när jag nu lämnar detta fina pappersbruk och de många   goda   människor  jag träffat här. Tänk om jag om någon tid söker mej hit igen!

— Jag kan försäkra, att Svenberg är hjärtligt välkommen. Senast jag talade med driftingenjörn  beklagade han att Svenberg slutar. jag kan också  nämna att självaste verkställande direktören haft ögonen riktade på Svenberg.

   — Nej nu förstår jag att det är bäst att jag ger mej iväg.

Vid niotiden på lördagen, då brukets herrar satt på tåget till Göteborg gick Svenberg  ner till portvakten med en gammal arbetsrock över axlarna och ett par gamla byxor  och blev insläppt till verkstaden. Han fick se sin gode vän montören  och vinkade  åt honom att komma   ut. De  ställde sig, osynliga för någon, bakom   en vägg.   Montören höll på att fullständigt tappa hakan, när Svenberg  knäppte upp den illa medfarna arbetsrocken.

  — Va  i all världen är detta? Hur ser du ut, Svenberg? Klädd i en elegant mörkblå  kostym  med guldklockkedja bort i västfickan, vit skjorta och en finfin slips, som såg ut att vara av siden, vilket den verkligen var! Och vilken ring du har på fingret.

  — Håll tyst, vad du än gör! Du är den ende som  ser mej i den här sviten!

Ringen är en ingenjörsring! Jag är civilingenjör! Jag ska nu till ett utländskt universitet och kreeras till doktor i matematik. Jag kan inte gå närmare in på detta. Jag ska meddela dej, när  ordet blir fritt. Släpp inte ut ett knäpp till någon själ! Det  kan- bli besvärligt för dej själv. Du är den ende som  vet något, och detta därför att jag har förtroende för dej och hjärtlig sympati.

Skulle ett enda ord   komma ut, skulle bolagsledningen föranstalta om polisundersökning, och då blir du den förste de vänder sej till. Då får du stå till svars för att du inte meddelade  bolagsledningen, vad  du visste, genast den kom  hem.  För  din  egen skull var försiktig! Var förvissad om att jag ska komma  ihåg din  tystlåtenhet!

  I fortsättningen ska du komma  ihåg  att du är värd mycket bättre öde  än att gå här söm en "kastkäpp!" Du är ovanligt skicklig, och du skulle ha kunnat bli en utmärkt ingenjör, om du fått rätt skolning. Blir det tal om mej, säj bara att det var en konstig människa, som inte ens sa adjö innan han gav sej iväg. Sedan du  fått ett visst meddelande från mej, kan du säja vad du vill, bara att du aldrig misstänkte att han visste mer än han alltid sade sej veta! Ha det nu bra, käre vän! Här får du en lapp  av mej.  På den står några ställen angivna. Dit ska du aldrig gå, i varje fall inte ensam och utföra reparationer.

De  är livsfarliga, förstår du! Där kan ske olyckor en dag! Fråga någon skiftmästare vid tillfälle om han tror att det eller det kan vara farligt! Men du är sjuk eller har annat giltigt förfall, om du blir kommenderad dit! Förstår du!!! Farväl nu, käre vän!  Här får du en liter god whisky att umgås med  ibland. Jag går härifrån på en annan väg än förbi vakten. Här lämnar jag nu arbetsbyxorna  tillsammans  med arbetsrocken. Det första du hör från mej efter en tid är några allmänna fel i fabriken. Den kan du ha nytta av, kanske leda till befordran. Stället jag sticker ut på känner ingen själ i fabriken. Hej!

  Jaså, det var en sådan karl! Har jag inte tyckt hela tiden att han ibland var rätt så dum i arbetet och ibland omåttligt kunnig. Jojo, så kan man låta lura sej. Jag funderade litet första söndagen vi arbetade samman, när han  tog fram  en liten flaska ur ett läderfodral med en dryck, som  jag aldrig känt maken  till varken förr eller senare. Har någon hört på  maken! Han  skulle fara utomlands, vart sa han inte, och bli doktor i matematik! Han kunde inte lägga ihop tre, nio och elva utan fick det till nitton! Nåja, det angår inte mej längre! Han  var en hedervärd  arbetskamrat, som inte  sparade sej i arbetet.

Ibland tyckte jag att han tog i mer än han kunde ha gott av. Det  skall bli intressant att höra av honom i fortsättningen, om han menade allvar med sitt löfte. Fast nog kommer  det att dröja, kan jag tänka mej.

   På måndagen   träffades driftingenjören utanför verkstaden.

   - Ja, nu  är han borta den där  Svenberg. Det var en  något konstig man, eller har inte du samma uppfattning? Rätteligen kunde  han mer än  han låtsades  om.  Det var kanske dumt  att vi inte gjorde honom till någon slags förman,  så hade vi nog fått behålla honom. Han var ovanligt villig att arbeta.

   — Underlig tycktes han vara ibland, men arbeta kunde han och noga var han  med  vad han gjorde. Men  räkna   kunde han inte, såvitt jag förstår. Han var en duktig arbetare, alltid villig att hugga i och aldrig sur. Aldrig ett klandrande ord   om någon eller något. Det är vad jag kan säja.

   En   vecka senare var montören i blekeriet för att avsluta ett arbete, som han  och Svenberg hållit på med ett par söndagar. Blekeriet var inom parentes förfärligt för de flesta som skickades dit. Efter ett par år blev de sjuka och måste förflyttas. De repade sig inte. En och annan  som var "bröstsjuk" blev däremot "frisk". Lukten i lokalen var hemsk. Montören kände sig dålig var gång  han arbetade där. Svenberg hade aldrig låtit undfalla sig någon anmärkning  mot lukten. Nu bar det sig så illa att montören, sedan arbetet fullbordats, föll när han lämnade blekeriet och bröt ena lårbenshalsen.  Han måste läggas in  på sjukhuset i Uddevalla och opererades.  Det tog lång tid innan han  var tillbaka i arbetet i verkstaden.

   Strax efter kom Svenbergs  hyresvärd —   Svenberg hette egentligen något annat, vad visste ingen — med   tre överkorsade  och hopknycklade ritningsblad. Det ena åskådliggjorde  Brukets pappersmaskiner, det andra holländeriet och utflödet därifrån. Det tredje visade syradammen och trärännan mellan fabriken  och dammen. På  området var tecknade  avlövade och torkade träd.

Den   enkla   dansbanan var ritad  nära syradammen, och  naturen ovanför denna  tecknad   som en provisorisk amfiteater. Väderstreckspilar fanns inte, och inget blad  var signerat. Men bladet, som upptog syradammen,  var försett med   texten: "Stackars arma människor!"

   Det var antagligen Svenberg  som gjort ritningarna. Sicken filur! Han måste ha varit ute för något företag eller för att skaffa sig insikt och erfarenhet från ett  modernt pappersbruk? Nu,  när industrin i Sverige börjat gå framåt med accelererad fart, kunde det väl inte vara så att han var företagsspion? Ute i världen  gick industrin raskare fram, i vissa länder mycket snabbt. Det var kanske bäst att se efter, vad det var för folk som anställdes.

                                                         Henning    Wingård