Kyrkskolan - mitt barndomshem 93-1
Kyrkskolan - mitt barndomshem
För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna och stenstolparna vid "Kyrkskolan". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott bar i skolhuset under mina första år. Och då förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat med min barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.
Nog var det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska I handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har ag langt hart mn minne en liten förnim-
melse av händelsen. Alltså stod jag (151' riled min väska i den ena handen och
lär ha sagt: "Resa Törnsta" och pekade med den andra handen åt något håll.
Mina första år i världen hade jag min lays elf_eier runt omkring mig. Det var
säkert spännande, frärns: för eleverna i skolan. Det var ju så på den tiden, att
skoleleverna hade ett annat socialt liv i förhalande till "magistern". Det var
ofta som min mor också ställde upp med saft och bulle i gröngräset nedanför
skolhuset Lika spännande kan det vara än idag. inte för så länge sedan kom
en äldre dam fram till mej och frågade, om jag rnöjligrvis kunde vs ra "magis-
ter' Karlssons äldste son Gunnar. Hon berättade da vem hon var och att hon
passat mej som liten. Jag föddes 1931, sa att ihrs gamla clever från Kyrkskolan,
börjar bli till åren nu. Hon berättade, att jag hade långt ljust hår och med
mycket lockar.
Grindarna — vid deng stod, vill jag minnas, en äd vid vägen mot präst-gården. Alldeles intill den ena grindstolpen. Kas.ar4eträd vill jag minnas att det
Vat Det var stort och långa grenar och rikligt ucc blommor hängde sommar-
tid över mig.
Pet började rulla en och annan bil på väg mot Torreby och "Foss-kroken".
Det var ju bönderna annars, med sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafi-
ken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som
hade hästar. Då kom de järnringar, som än idag Pons kvar i kyrkogårdsmuren
väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda
bönderna hade fina kärror och ninon Vintertid kom de med tjusiga slädar med
olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.'
Visst kommer jag ihåg den bistre "klockaren", som då och då tog sig till
samhället eller skulle till kyrkan med häst och kärra. Jag var lite rädd för
"kläckarn". Han var lite ilsk ibland och jag tror att listen också var ilsk. Mest
rädd var jag, når han gick förbi.
Som läsaren kanske har förstått, så var min, far lärare i Kyrkskolan i Foss, Det
14
innebar att vi även bodde i samma hus, son' skolsalen var inrymd. Så var det
på den tiden.
Min mor tyckte inte så bra om, att vi bodde så nära en kyrkogård. Hon trindL
de nog ibland, att allt som var förknippat med död och gravar skulle påverka
även en liten gosse. jag ,tror inte, hon tyckte så bra om det själv. Det var ju
inte alltid glädjens hus precis.
Det var en del annat, som inte var glädje. Det var alla råttor och möss, som
fanns i skolhuset, Naturligtvis tassade dessa små palsklädda djur omkring lite
varstans. Det berättades för mej, hur de vaknade av mössens framfart i min
säng och på mitt ansikte. Det var kanske inte så bra. Min far fick arbeta hårt
och metodiskt för alt skapa bot mot invasionen alf mössen. Gips inhandlades
och han krossade glas, blandade .detta. Han kaöp sedan omkring i husets alla
vrår och fyllde alla skryrnslen, där de kunde tänkas ta sig in. Det lyckades till
sist något så när, sades det.
1935-1936 flyttade vi från skolhuset till ert nybyggt hus. Huset var det första
Boro-huset i halvfabrikat, som byggts i Munkedal. Del kom på järnväg och vir-
ket kördes med häst och vagn från järnvägen till byggplatsen. Det är mycket
som förändrats under dessa c:a 58 år. Enligt anteckningar så kostade det här
huset totalt 12 348:—. Bland annat grävdes grunden för hand av två karlar med
hjälp av häst och kärra. Jag tror att kärran kunde lasta 1 kbm.
Mycket av det jag nu skriver om, har naturligtvis berättats för mej. Det är
dessa berättelser plus albums fotografier och egna minnen, som blandats till
minne av en händelserik och lycklig barndom.
Lärarbostaden var nog ganska mysig och ombonad. Kanske berodde det på
att far tillverkade alla möblerna själv. Jag vet, an en hel del av möblernå hade
de måtten, så att de passade precis i de mm de var aysedda för. Det var riktiga
möbler av riktigt virke. Gira, zinka, limma — allt var välgjort. Jag kan än idag
inte riktigt begripa var och hur han kunde få ihop allt detta med så enkla
medel. Verktyg som fanns var; stämjärn, hyvel, rubank, hammare, strykmått,
vinkelhake och en enkel hyvelbänk, limtvingar och kniv. Far var utbildad fin-
möbelsnickare.
Under tiden i skolhuset lär följande lilla episod ha hänt. Jag satt i sanden på
skolgården framför verandan och grävde en grop i sanden. Jag hade plockat •
maskrosor och låtsades prata i telefon. "Vem skall dödas idag?" Det berodde
naturligtvis på, an jag hört kyrkvaktmästare Alfredsson tala om någon, som
skulle begravas. Jag var mycket inne hos paret Alfredsson. "Tant Alfredsson"
var mycket snäll och hon hade en katt som hette Suite. Den var mycket gam-
mal.
Åren gick och nu bodde vi ju i ett nytt hus. Vid sju års ålder började jag sko-
Ian. Och just i den skolan, vilken vi bodde i fornt. Där gjorde jag och mina
klasskamrater våra två första skolan Vår "fröken" hette Klara Nyqvist. Hon var
snäll och en bra lärare och hon kunde säga ifrån, men det var mycket sällan
hon behövde "ta i". Min "bokstavslåda" har jag kvar än idag.
Jag gick den kortaste vägen till skolan. Stigen jag använde, var förbi den
gamla Korskällan: Det var. brunnen med plåttaket, som höll hela stationsområ-
det med vatten på den tiden. Det var en liten vacker dal med nyponbuskar,
vildaplar, en liten bäck och alträd (Korskälledalen). Det var ju inte många
hundra meter upp till kyrkogården och sko/huset, men vi hade blivit uppma-
nade av fröken och våra föräldrar, an gå så tyst som möjligt över kyrkogården.
Vi skulle visa vördnad för de döda. Onekligen var det lite kusligt, at gå där
ibland.
I det lilla omIdädningsrumsnet, precis intill skoisalen, fanns väggfasta bänkar
och en liten koppartank hängde på väggen. Den skulle innehålla färskt dricks-'
vatten. Vattnet hämtades vid brunnen med pump bakom skolhuset. En liten
kran på tanken och vattnet rann i en tunn stråle ned i en emaljerad mugg.
Några krokar i väggen att hänga kläderna pd. En karnin som eldades med ved
Under kalla vintermånader. I det här rummet hängde vi kläderna, åt de med-
havda smörgåsarna och den unkna mjölken vi hade med oss hemifrån. Någon
kyl hade vi inte hört talas om. Ibland fanns det loppor också med till skolan.
Det var inte trevligt. Många gånger måste far lägga en lakan på golvet och mej
på detta, fönatt kunna plocka bort lopporna.
Minnena _fit själva kyrkobesöken är diffuå. I sjuårsåldern har jag några
minnen. Prästen eller kyrkoherden var en stor man. Jag kommer ihåg att han
alltid var klädd i svan. "Gubbarna" som satt i kyrkbänkarna och åt bröstkara-
meller och så småningom somnade där. Det där lär jag ha undrat över, varför
de satt i kyrkan och sov. Det fick knappast vi barn göra. Nog var det lite kne-
pig med vuxenvärlden även på den tiden.
16
Jag fick ju växa upp i en trygg familj de där åren. Det var många av mina
skolkamrater, som inte hade det så bra, som jag. Många barn, fick efter många
om och men ett par skor eller kängor och kläder av "Fattigvardsnämnden7,
som det hette då. Ofta gick det inte så värst rättvist till.
Ytterligare en liten händelse. "Fröken" försökte Med lite gymnastik, när bän-
karna flyttades åt sidan. Vi hoppade och viftade lite med armar och ben och vi
kastade en boll till varandra. Efter dessa övningar skulle vi åka buss till Kung-
liga I 17:s regemente i Uddevalla. Jag blev sjuk i öroninflammation och var
således inte med. Klassen åkte och fick av fröken en 2-öres kola för de hade
varit så duktiga. 117 bjöd på en slät bulle och varm choklad. Många hade inte
tidigare åkt buss.
Så kunde det gå till på 1930-talet.
Hå.Ge. Karlsson