Historien om Kalle Lusken 89-2
Långt uppe på Kynnefjäll bodde en ung man som de kallade för Kalle Lusken. Om honom sades det att "han var häftig i mat och dryck men arbetet stod som stode det i berget". Han var alltså ingen särskilt arbetsam person.
Men mat tyckte han om. Och dricka, de få gånger sådant stod till bjuds. Och att vara ute och roa sig på baler och liknande tillställningar. Och det var därifrån hans smeknamn härrörde sig. Min Kalle dansar och luskar något så förskönt, sa hans mor vid ett tillfälle. Och det var efter det han fick heta "Lusken".
Modern, som var änka, hade ofta svårigheter med att sköta det lilla jordbruk hon rådde om. Kalle kunde hon inte räkna med. Han hade sitt att tänka på. Dansa och luska osv. Men grannarna kom ibland och hjälpte henne.
En gång var de där och hjälpte henne med höskörden. De kom med sina liar och slog gräsängarna. Själv stannade hon inne för att laga mat. Hon kokade risgrynsgröt. Det var något hon kunde med. Det skulle bli bra att ha och bjuda slåtterkarlarna på.
Belåten slog hon upp den färdigkokade gröten i ett stenfat som efter det gamla måttet rymde tre kannor. Det skulle nog räcka, tänkte hon. Väl klar med detta kunde hon gå ut till andra sysslor.
Men hon hade inte tänkt på att sonen hennes var kvar inne i huset. Kalle Lusken! Den gossen kom fram. Naturligtvis fick han se grötfatet. Vid det slog han sig ned och tog den stora träsleven i hand.
Och det var så gott! Kalle Lusken hyvlade i sig. Efter en kort stund hade han gjort slut på alltihop. Eftersom en kanna motsvarar 2,617 liter betyder det att han satt i sig nära åtta liter gröt. Han lutade sig grymtande tillbaka i stolen, knäppte händerna över sin rundade mage och läste för maten.
"Nu ska de ha tack för mat och mätta. Nu har jag ätit opp en hel skäppa. Men hade jag mer fått så hade det mer i mej gått."
Knappt hade han läst färdigt förrän han hörde modern komma. Kalle lämnade hastigt sin utsatta plats och sökte sig till räddning uppe på loftet. Där barrikaderade han sig. Han var rädd för mor sin och svidande efterräkningar.
Och det var allt i sista stund han gömde sig. Gumman kom in. Översiggiven såg hon vad pojken ställt till med. Ååå, sa hon, nu har Kalle ätit upp all gröten och nu har jag ingenting att bjuda slåtterkarlarna på. Hon jämrade sig högljutt.
Och i detsamma kom karlarna tillbaka från sitt slitsamma arbete. De var både sultna och törstiga. Förtvivlad steg gumman ut på kökstrappan och tog emot dem.
Ååå, sa hon och jämrade sig. Kalle har ätit upp all gröten, sa hon, och nu har jag ingenting att bjuda er på.
Karlarna blinkade. Men de tog det från den lättsamma sidan. Det är väl ingen fara med oss. Vi kan ju gå hem och äta, sa de. Vi klarar oss nog. Men det blir nog värre för Kalle, sa de.
Det blev ock.
Just som de stod där och resonerade kom gossen utspringande. Buken stod blå och utspänd på honom. Han skrek som ett jagat djur. Tarmarna hade svällt av all gröt och magen var nära att spricka. Kalle hade förfärliga plågor.
Tömmar! ropade karlarna. De måste ha tag i tömmar för att reva Kalle. Reva! ropade de om varandra. Det var det bästa sättet att rädda en som förätit sig. Att reva honom med kraftiga rep för att hindra att han sprack. Rulla! kommenderades. Efter att den ankomne var väl inrevad skulle han rullas fram och tillbaka på marken. Det fördelade och lindrade smärtorna.
Det blev tumult. Alla försökte hjälpa till. Man slet i Kalle Lusk från alla håll. Några ville gräva ned honom. Gräv ned honom i svart kall myrjord, sa de. Få ned honom i en grop och skotta jord över tills bara huvudet sticker upp! Bär upp honom på sädesmagasinet och lägg ned honom i en rågbinge!
Tryck ned honom tills bara mustascherna sticker upp ur rågen! Men det var för tidigt på sommaren, sädesmagasinen var ännu ofyllda. Och det där med att gräva i jorden hade de inte stor lust med. Så det slutade med au de bar in Kalle på logen och där fick han — hårt bunden och lindad — ligga över natten och långt in på nästa förmiddag. Först när solen stod högt var tiden inne att lösgöra honom. Det visade sig då att han klarat sig från äventyret utan större men.
Sven Liguster
Ur Munkedalsbygden 1989