Erik Karlsson 1900 - 1977 89-2
En av centralfigurerna inom Munkedals musikliv under flera årtionden hette Erik Karlsson, mer känd som Spel-Erik.
Han var en man som efter en inspirerande barndom målmedvetet gick in för att lära sig musikens grunder ordentligt och därefter med stor skicklighet använde sin musikalitet till allmänhetens fromma.
Att vara född på Kaserna i Foss förpliktigar. I samma stuga som filosofen och skalden Pontus Wikner växte upp, tillbringade Spel-Erik sina barndoms- och ungdomsår. Eftersom hans mor dog, när han var åtta år, togs han om hand av hennes mor och syskon. Mormodern härstammade från Torps socken på andra sidan dalslandsgränsen och morfadern från Foss. I likhet med morbröderna arbetade Erik tidigt (vid tretton års ålder) som flottare men hamnade rätt snart och för resten av sitt aktiva liv i limkokeriet vid pappersbruket. Han gifte sig 1921 med Gerda Holm och fick tre barn. Familjen bodde på Stale, där två hus byggdes: 1923 Eriksdal på nuvarande Baldersvägen och 1928 Dalhem på Syrenvägen. Erik gick bort i september 1977.
Redan under barndomen var Erik omgiven av musik, vilket medförde, att han redan som fyraåring lärde sig spela durspel. Alla sex morbröderna spelade. Dem han lyssnade mest på var Johan ( = Johan på Stenarne) och Rudolf ( = Rudolf på Vassängen). Den senare var oerhört skicklig på durspel och lärde gärna ut allt han kunde. Rudolfs sju söner ägnade sig sedermera också åt musik och bildade egen orkester. Flera av dem ar fortfarande glada musikanter. Till höjdpunkterna under Eriks ungdom från tioårsåldern och framåt hörde danskvällarna på Stale dansbana, där någon av morbröderna och Erik svarade för musiken. Efter hand fick han ensam ta över ansvaret. Andra dansbanor låg vid syrdammen på bruket och Skansen vid idrottsplatsen. Ibland sopade man Pumpbron och dansade där.
Efter att från början ha spelat på en- eller tvåradiga oliktoniga dragspel skaffade Erik sig större liktoniga spel. När erbjudandena om engagemang blev fler och publik och inkomster växte, kunde han köpa allt bättre instrument. Ändå var han inte riktigt nöjd. Hittills hade han spelat efter gehör utan notkunskaper; nu ville han lära sig mer. Av en musiklärarinna, Barbro Fridefält, och per korrespondens lärde han sig inte bara grundläggande notkunskaper utan också harmonilära. Tack vare detta kunde han sätta ihop arrangemang för flera instrument.
Spel-Eriks kapell hade olika sammansättning under åren. Beroende på omständigheterna varierade antalet musiker mellan tre och sju. I slutet av trettiotalet var orkestern som populärast, och då fanns också blåsare med Tage Andersson, i vanliga fall fiolist, lärde sig spela trumpet, och Erik själv trakterade saxofon. Eftersom det var ont om pianister i Munkedal, lånades sådana från Uddevalla. I en sjusitsig personbil for hela orkestern med instrument och allt runt i Bohuslän, Dalsland och Västergötland. Samtliga arrangemang gjorde Erik under lediga stunder.
Många är de musikanter som någon gång spelat ihop med Erik. Andra dragspelare som Adolf Nilsson, Einar Johansson, Arvid Johansson (kusin till Eriks mor), Erik Karlsson i Åkersdal, Harry Lundin och Albert Lindbom är bland de mera kända i bygden. Maja Sohlberg, Munkedals enda riksspelman, har berättat om hur Erik erbjöd henne plats i trion, när hennes make gått bort.
En annan sida av Eriks verksamhet hade mera med underhållning än dans att göra. Med sin goda sångröst blev han medlem i både arbetarkören och manskören, vilka båda han också tidvis var dirigent för. Hembygdsföreningens sånggrupp ledde han i ett antal år. Vid hur många kalas och andra privata tillställningar han bidrog till underhållningen är det ingen som vet. I många år ackompanjerade han Calle Foss vid otaliga framträdanden inom och utom Munkedal. Mindre känt är att han alltid gjorde arrangemangen till CaIles kupletter och revynummer, ett mycket tidsödande arbete i det tysta.
Han hade ibland elever på dragspel och kvällskurser i musik på läroverket i Uddevalla. Det är att märka, att denna omfattande verksamhet inom musiken utfördes vid sidan av det ordinarie arbetet i fabriken. Några fritidsbekymmer hade Spel-Erik sannerligen inte! Hans outtröttliga kulturarbete belönades aldrig med diplom eller medaljer. Trots alla evergreens och egna kompositioner var den finaste musiken, har han själv sagt, de enkla låtar han lärde sig på Kaserna. Genom att han hjälpt till att bevara och förmedla denna låtskatt från bygden åt eftervärlden, har han gjort en ovärderlig insats för folkmusiken i Bohuslän. Därmed kommer också namnet Spel-Erik att sent glömmas.
Lars Ahlberg