Sohlbergs - några tankar från min barndom.
Sohlbergs - några tankar från min barndom.
Vi får i denna artikel följa Axel Sohlbergs son Uno när han så spännande berättar om tiden hos familjen Sohlberg under perioden 1928 till 1932
Blocktillverkning.
Min pappa Axel Sohlberg (född 1879) hade några år varit i Danmark under sin ungdom och där hade han sett tillverkring av betonghålblock. När han blev egen företagare var det dylika block som han lät tillverka. Jag minns hur två av hans anställda Kalle Pontus och Viktor Slaktare blandade betong bruk genom att först hälla en skottkärra med sand på golvet och sedan en säck cement. Först blandade de sand och cement till en torrbetong och det innebar att de med var sin skyffel öste blandningen från en sida av högen till den andra. Detta skedde tre gånger. Därefter gjorde man ett litet dike i blandningen och hällde på vatten. Därefter blandades betongen ytterligare några gånger. Blocken formades i en form som utgjorde en del aven enkel maskin. Med en spak kunde man föra två stålstänger in i formen. Formen fylldes med betong massa och skrapades av. Stålstängerna drogs tillbaka ur formen och det färdigformade betongblocket placerades på en träbricka och ställdes åt sidan för att härda. Den proceduren tog ungefär tre dygn.
Kalle och Viktor hade ett mycket slitsamt arbete och särskilt sommartid fick de ofta svalka sig med en klunk vatten för de svettades rikligt. Jag sprang ofta över till cementgjuteriet för att se dem arbeta och jag tror de var stolta över sitt arbete och trivdes med det.
Det fanns ett sandtag vid Lilla Foss, i närheten av Foss kyrka. Därifrån hämtades den grova sanden till betongen. I Åboland vid Hästeskedet fanns ett sandtag med mycket fin sand. Den användes framför allt för putsning och en speciell betongblandning med denna sand användes för att få en yta som efterliknade natursten. Dessa block kallades ornamentblock. De användes ovanför marken för att få en vackrare utsida.
Sågverket.
En annan verksamhet som min pappa Axel startade var ett sågverk. Det var en cirkelsåg som sågade remsor ur stockar och på så sätt tillverkades plank och bräder. Kraftkällan var under några år en ångmaskin, men sedan installerades en stor elmotor och en maskinhyvel installerades för tillverkning av hyvlade brädor och listverk. Från elmotorn överfördes kraften med remdrift och under taket fanns det flera remhjul som överförde energin. Sågverket utökades med en ramsåg. Det var flera sågblad med mellanrum, så att flera bräder samtidigt kunde sågas ur en stock.
Snickarverkstaden.
En person, som jag mycket ofta besökte, var Gustav ”Snickare” i snickarverkstaden. Han tillverkade bland annat fönster och dörrar rent hantverksmässigt och det var först på senare tid som han fick elektriska maskiner som underlättade arbetet. Det blev spillklossar av trä och jag hade alltid med mig en påse med sådana klossar när jag gick ifrån honom för att själv kunna använda dem till att bygga små enkla bilar eller andra leksaker. Jag sa till Gustav att när jag blir stor så ska jag bli snickare. Han skrattade och sa: - "Det tror du bara men det blir nog något annat".
Biografen.
Den första biografen i Munkedal var kanske den lokal som pappa lät bygga. Jag minns inte att det visades någon film, den perioden var nog ganska kort. Jag vill minnas att det fanns en skylt där det stod Munkedals biografteater. Lokalen användes för förvaring av hyvlade bräder och färdiga snickerier och den kallades hela tiden av oss alla för "biografen". .
Det fanns en skylt med svarta bokstäver på vit botten där jag vill minnas det stod "Firma Axel Sohlberg försäljning av Hyflade och Ohyflade Bräder i Parti och Minut. Firman grundad 1903". Den stora vita biografduken fanns fortfarande kvar med en bred svart ram runt om.
Utrymmet för filmprojektorn fanns också kvar och som kuriosa hade man kvarlämnat en svart biografstol med fällbar sits.
Staben.
Vårt hem var inrymt i en trevåningsbyggnad som kallades "staben". Namnet kommer troligen från den tid under första världskriget då en militärstab hade huserat där.
Konsumentföreningen
I bottenvåningen var affärslokal och Munkedals första Konsumentförening hade sin verksamhet där. Det var diversehandel för både livsmedel och diversevaror. Till en lång disk, som gick i vinkel, kom kunderna och innanför disken var affärsbiträdena.
Det fanns inga färdigförpackade varor utan allt fick vägas upp i påsar t.ex. socker och mjöl. På väggen bakom disken, fanns ett stort antal trälådor med handtag, där olika torra varor förvarades. Bitsocker fanns inte men däremot fanns det sockertoppar och för att få ut småbitar ur sockertoppen användes en speciell sockertång. I en tunna fanns det saltat sill som spred sin doft i lokalen. Biträdena hade alltid en anilinpenna fästad vid högra örat och när varorna skulle räknas samman så tog de en remsa papper och skrev ner priserna som sen adderades. Någon räknemaskin fanns naturligtvis inte utan uträkningen skedde för hand med huvudräkning. Efter ett antal år lät Konsumentföreningen bygga en egen affärslokal i det som sedermera kallades centrum.
Firma Axel Sohlberg.
Efter det att Konsum flyttat ut tog vår firma över lokalerna och där såldes beslag till dörrar och fönster och dessutom spik och skruv. Spiken levererades i trälådor med kanske tusen spik i varje låda och en av mina uppgifter var att väga upp hundra stycken spik och slå in dem i papper till en liten förpackning. Storkunderna köpte hela lådor men de här papperspaketen var för småkunderna. Jag lärde mig att göra riktigt fina paket där två spikar sparades för att användas till förslutning. En balansvåg användes och på den ena vågskålen placerades hundra stycken spik som "vikt" och på den andra vågskålen lades spikar tills det vägde jämnt.
Bostaden
Andra våningen inrymde vår bostad med ett stort kök och en lång diskbänk av förzinkad plåt. En modernitet var ,ett hemsnickrat torkställ som var monterat på väggen bakom diskbänken. I samma våning fanns också ett kontorsrum för affärsverksamheten. Detta rum hade egen utgång med en rak ganska brant trappa ner till markplan. På tredje våningen hade vi våra sovrum och det var naturligtvis inte tal om att ha egna rum, utan syskonen fick dela rum. Mamma berättade, att den tredje våningen hade byggts till, när familjen blivit större. De nya takstolarna placerades på plats under en enda dag och de förbipasserande munkedalsborna blev förvånade, när de på eftermiddagen fick se en helt annan silhuett, än de hade sett på morgonen.
Tvätt- och bakstugan
Det fanns en tvättstuga i en separat byggnad. Där fanns en inmurad tvättgryta av järn med egen eldstad, där man kunde värma tvättvatten. Flera stora tvättkar av delade trätunnor, var fyllda med sodalösning, som framför allt användes för blötläggning av kläder. Kläderna tvättades med grönsåpa och man använde ett tvättbräde, där man skrubbade kläderna. Det fanns också en enkel vridmaskin med två gummivalsar, som kunde pressa ut vatten från de rensköljda kläderna. I tvättstugan fanns också en murad bakugn och mamma förberedde gräddningen genom att flera timmar i förväg värma upp ugnen med vedträn som hon tände eld på. Det var en stor matbrödsdeg som kavlades ut till runda kakor med hål i mitten. Jag fick ofta hjälpa till att springa ner från köket till tvättstugan, där kakorna skulle gräddas. Det nybakade brödet spred en underbar doft och det smakade särskilt gott den allra första dagen. Ett bak skulle räcka under en till två veckor. Pappa var väldigt förtjust i hembakt knäckebröd och vid varje bak tog mamma undan ett stycke deg för att kavla ut till tunna kakor. Då användes en naggad kruskavel och kakorna var så tunna att naggarna delvis gjorde hål i dem. Dessa kakor blev väldigt spröda och inte bara pappa älskade dem utan även några av oss syskon tyckte mycket om dem.
Hushållsgrisen
På våren skaffade vi alltid en liten griskulting som sedan skulle bli vår hushållsgris som slaktades till jul. Grisen utfordrades med bland annat matavfall från köket, men också med något som vi kallade "sörpa". Det var grovmalet mjöl som blandades med vatten och detta var grisen mycket förtjust i. Ett par veckor före jul kom det en slaktare till oss och själva slakten utfördes i vår tvättstuga. Det var strängt förbjudet för oss barn att ens gå i närheten av tvättstugan under själva slakten, men när den väl var flådd och upphängd i en krok i taket fick vi se den. På julaftonen kokade vi grishuvudet, som placerades mitt på julbordet. Vi åt av huvudet, vi skar skivor och åt dessa med senap. Grishuvudet var istället för den julskinka som man nuförtiden har på bordet. Tungan kokades för sig och var en delikatess som smörgåspålägg. Resten av grisköttet saltades ner, för att det skulle hålla sig. Det var ett sätt att förvara kött en längre tid.
Höns
Vi hade ett litet hönshus med ett mindre antal höns och en tupp. De värpte inte året runt utan det var under den ljusare årstiden som hönsen värpte. För att ha ägg även vintertid så konserverades äggen genom att de lades i en natriumsilikatlösning s.k. "vattenglas", som sedan stelnade till en geleartad konsistens. Nu för tiden har man elektrisk belysning i hönshusen och då får man hönsen att värpa året runt.
Häst och vagn
Innan firman hade lastbilar så utfördes transporterna med häst och vagn. I ett av uthusen fanns ett stall med plats för några hästar. Vi hade också en åksläde och jag minns, att jag en gång när jag var i tonåren fick låna häst och släde för att köra till julottan. Det var en mycket liten släde och jag som kusk satt baktill på en träsadel. Släden rymde bara en eller högst två personer och som skydd mot kylan användes en skinnfäll som passageraren satt på och en annan skinnfäll som skyddade benen.
Bilarna
Den första personbilen, som jag har sett på kort, var en öppen bil med sufflett som kunde fällas ned vid vackert väder. Jag finns med på ett kort, där vi hade åkt till Gårvik för att bada med just den bilen. ( red anm. Se artikel i nr 1 2006). Vi hade då en sommarstuga, byggd på en klippavsats, men jag minns inte något om den tiden för jag var alltför liten.
Efter några år blev det varutransport med lastbil och jag minns att chauffören som var ung. Karl fick äta med oss i det stora köket. I den byggnad som inrymde bland annat tvättstugan var en vindsvåning med en utvändig trappa. Den vindsvåningen inreddes till en lägenhet där chauffören fick bo. En gång när jag skulle gå dit upp hade tydligen chauffören sett mig komma och när jag skulle öppna dörren så hörde jag att han flera gånger stötte en käpp i golvet. Jag blev mycket rädd, men snart öppnade han dörren och jag förstod att han bara skojade.
Den här berättelsen handlar om tidsperioden 1928 till 1932. Det senare årtalet var då vi flyttade till Åtorp.
Text: Uno Sohlberg