Jätten i Rönäsberget SHBF 2023

Bidrag inforda i Bohus Posten från och med år 1911 av Oscar Johansson, Hult, Hede socken

Jätten i Rönäsberget

Folksägen från Krokstad

Jätten som enligt folktron har bott i Rönäsberget å Kynnefjäll, hade i all­mänhet varit ett fredligt troll. Ingen kunde precis säga att han gick någon för när. Visserligen kunde det ju ibland hända att grannarnas kreatur, som gingo på bete, blefvo intagna i berget och mjölkade, men sådant fick man ju ej räkna så noga med. Och i mörka höstnätter, när jätten tutade i sitt horn, så att det hördes vida omkring, var det ju visserligen lite kusligt, men man vänjer sig ju vid allt. Emellertid fick man noga akta sig att ej passera förbi berget efter mörkrets inbrott, för då kunde man lätt råka illa ut. Rik var jät­ ten, som troll brukade vara, och sina skatter hade han förvarade i en håla i bergets innandömen. Mången förbipasserande hade hört honom hamra sitt guld i arla morgonstund. Befann sig någon av hans grannar i tillfällig pen­ningförlägenhet var det inte så omöjligt att erhålla ett litet lån om jätten an­ nars var vid gott lynne. Lånet blef emellertid sällan till fullo betaldt, emedan jätten nämligen inte kunde räkna penningar.

Gamle bonden Per i Sörvik begav sig en gång till jätten och bad så bevekande om ett lån å tjugu mark silfver. "Räkna penningar kan jag inte, men gå hem efter en liten bytta, så ska jag ösa den full". Gamle Per fick vid sin återkomst byttan full med pengar och blefmäkta glad. När lånet skulle återbetalas var bonden emellertid en filur. Han stjälpte upp och ned på byttan, så att botten kom upp. På denna lade han nu en liten hög med pengar och begaf sig till jätten. Denne, som inte märkte bondens list, tog byttan och tömde pengarne i sin skattkammare, vharunder han yttrade att Per vore en reel karl, som en annan gång också skulle blifva hulpen.

Allt som allt räknadt: Jätten i Rönäsberget hörde visst inte till de värsta trol­ len, men blef han retad, var han ingalunda att leka med. Det fick drängen i Nybygget erfara. Denne hade flera gånger öfvermodigt yttrat att han en gång skulle skrämma jätten, så att han skulle minnas det, Trots upprepade varningar, beslöt han en söndag, när husbondefolket var i kyrkan, att sätta sitt beslut i verkställighet. Om söndagen brukade jätten hålla sig inne, eme­ dan han ej kunde fördraga kyrkklockornas klang, och detta visste drängen. Han begaf sig alltså till jättens bostad och vid framkomsten slungade han några stora stenar våldsamt mot berget under det han ropade: "Kom ut , du leda troll, så skall du få se på annat". Plötsligt blef han av en osynlig hand slungad högt upp i luften och när han ändtligen kom ner på marken, upptäckte han till sin obeskrifliga fasa att hans hufvud var vridit bak. Alla för­ sök att vrida det rätt igen misslyckades. I sin förtviflade belägenhet vågade han ej återvända till sin husbonde. Istället beslöt han efter en kort tvekan att vända sig till presten i församlingen för att af denne få råd och hjälp. Presten gav honom en allvarlig förmaning att för framtiden akta sig för dy­ lika elaka upptåg och för övfrigt bemöda sig om en bättre vandel, så skulle nog hans hufvud vridas rätt igen. Drängen bedyrade under tårar att han aldrig skulle ofreda hvarken jätten eller någon annan. Då ynglingens ånger var uppriktig, blef hans hufvud efter några dagar vridit rätt igen. Efter den betan vågade ingen mera ofreda jätten i Rönäsberget.