Utedassets historia 15-1

Utedassets historia

Håkan Grundberg, 2014-05-14

”Det svenska dasset – inte bara en skitsak”, heter en bok av docent Kalle Bäck, Stockholms universitet. Boken beskriver dassets utformning, dess sociala historia och hur dassbesöken gick till och vad man samtalade om. Denna bok ligger också till grund för denna korta betraktelse över det svenska dassets historia.

Svenskarnas förhållande till toalettbesök är, mycket frigjort, även om vi idag är långt mindre frigjorda än tidigare. När sydeuropeén med ”behov”, försynt  försvinner från ett sällskap, gör de det för att de ex.vis. måste ”pudra näsan”. Svensken, däremot, reser sig och proklamerar ljudligt att han måste gå på toaletten.

I det gamla bondesamhället var avträdet (dasset) ofta integrerat med ladugården för att underlätta utgödslingen direkt till gödselstacken. I de medeltida städerna byggdes avträden ibland in i husen av sten och avfallet samlades, i bästa fall, upp i latrinkammare under byggnaderna. Vanligast var det att latrinen bara slängdes, från ett fönster och rakt ut på gatan. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet fanns det i städerna rader med avträden på innergårdarna, men i samband med industrialiseringen ersattes avträden i nyare fastigheter av vattenklosetter. I många gamla byggnader byggde man om garderober och skrubbar till utrymmen för vattentoaletter. Men ända in på 1990-talet fanns det, i svenska städer, kvar ett och annat hushåll som saknade vattentoalett. Ett sådant exempel är bland annat Visby gamla stad, innanför ringmuren.

Utedassen är fortfarande vanliga i anslutning till sommarstugor och enklare anläggningar utanför stadsplanerat område, exempelvis i anslutning till vandringsleder, enskilt belägna byggnader, etc. Dessa moderna utedass anläggs vanligen som fristående byggnader, men kan ibland vara sammanbyggda med vedbod eller övriga uthus. Moderna dass luktar vanligtvis mycket mindre än äldre tiders, bland annat för att man numera begagnar torvströ eller annat torrt material dugligt till kompostering och även försöker skilja urin och avföring åt. Bra ventilation hjälper också bra mot dålig lukt och underlättar komposteringen.

I början på 1800-talet var de flesta svenskar mycket trångbodda. Ofta bodde en hel familj med drängar och pigor i ett rum. Detta bidrog, enligt Kalle Bäck, till att utedasset fick en social status, det vill säga, man möttes på dasset för att utbyta förtroenden. Samtalsparterna kan bestå av många olika kombinationer, ex vis husbonde dräng, mor dotter, etc. Av denna anledning brukade utedassen vara försedda med minst två, men ofta fler anpassade hål, från ”barnhål” till ”vuxenhål”.

Dassbesökens längd

Dassbesökens längd varierade ofta med ”dagens gång”. Det innebar att morgonbesöken var snabbt avklarade och att besöken tog längre tid ju längre dagen led. Under middagsrasten mellan 12-tiden fram till omkring klockan två, märktes en tydlig skillnad mellan männens och kvinnornas vanor. Kvinnornas besök var snabbt avklarade och liknade i stora drag ”morgonrutinen”. För kvinnornas del var middagsrasten ingen avkoppling. Mängder av sysslor skulle utföras. Allt från eftermiddagskaffe och kvällsmat, iordningställande och diskning efter middagen, till kvällsmjölkningen. Det var männen som hade möjlighet att ägna dassbesöken något längre tid. Man brukar tala om en kvart till tjugo minuter. De riktigt långa dassbesöken var koncentrerade till kvällstid, framför allt efter kvällsmjölkningen och kvällsmaten. Då kunde man inte heller se någon större skillnad mellan män och kvinnor. Möjligen kan man skönja en tendens till att ungdomar förlade sina dassbesök senare på kvällen än övriga i hushållet. Dassbesökens längd var imponerande. Det var inte helt ovanligt med att man ”satt på dass bortåt en timme”. Eller åtminstone mellan en halvtimme och en timme. Av förstålig anledning gick dassbesöken fortast på vintern, men skillnaden mot sommarens dassbesök är inte så stor, som man skulle kunna tro. Många personer berättar om att det kunde vara ordentligt kallt på vintern, men det glömdes bort när samtalen kom igång. Det som beskrivits ovan tyder på att dasset fungerat som en social mötesplats, framför allt på kvällstid. För männen kunde detta också, ibland, gälla för middagsrastens dassbesök. Förutsättningen var dock förstås att man var minst två vid dassbesöken.

Dassbesökarnas antal

Morgonbesöken på dass var oftast enskilda. ”Man fick springa iväg, när tillfälle gavs”. Middagsbesöken gjorde man vanligtvis tillsammans, men enskilda besök förekom i ganska stor utsträckning. Kvinnorna gick lika ofta som män i sällskap med någon, trots deras mycket kortare besök. Kvällsbesöken för både män och kvinnor gjordes nästan alltid tillsammans med någon. Vanligast var att man gick två och två. Därefter kommer ”trepersonerssällskapet”.  Bland ungdomar och sent på kvällarna var tre till fyra personer mest förekommande. Detta betydde inte att samtliga i sällskapet behövde ”gå på dass” utan tydde snarare på att sällskapsbehovet var lika stort som naturbehovet. Det var vanligt med frågor som: ”Hänger du med på dass”? Eller ”Ska vi gå på hemlighuset”? Det som förvånar dagens människor är att man så ogenerat besökte dassen tillsammans för att uträtta sina behov. I det här avseendet var tidigare generationers svenskar mycket frigjorda. På dasset valde man ju sitt sällskap. Tidigare var man mycket mer indiskret. Det inbyggda dasset var en nymodighet som spreds under 1700- och 1800-talen. Tidigare hade man, i bästa fall, fått hålla tillgodo med en stång placerad i någon husvägg. Det fanns inget skydd för insyn från utomstående. Finkänslighet i samband med toalettbesök är en modern uppfinning.

Besökskombinationer

Den mest förekommande kombinationen vid dassbesök var två eller tre ungdomar av samma kön, som följdes åt på dass. Detta var en mycket vanlig ”ungdomsföreteelse”, eller ännu hellre, utan tvivel det vanligaste inslaget. För övrigt brukade män gå med män på dass och kvinnor med kvinnor. Efter ”ungdomskombinationen” var mor/dotter och far/son den vanligaste, dock med den marginella skillnaden att mor/dotterkombinationen eventuellt var litet vanligare än far/son- kombinationen. Därefter kom personer av samma kön, som inte var släkt, exempelvis lantbrukarhustrun och hennes piga eller bonden och drängen. Andra förekommande kombinationer var hustrun tillsammans med en hemmavarande, yngre syster, eller mannen och hans ogifte bror. Ibland kunde lantbrukarparet gå med någon ur den äldre generationen av samma kön, ex.vis mor, far, svärmor eller svärfar. En kombination bröt dock könsmönstret. Det var det gifta paret, som inte dagligen, men kanske ibland besökte dasset tillsammans.

Samtalens innehåll

Vad var då samtalsämnet på dass? De gifta paren vars gemensamma besök på dasset inte skedde så ofta, talade ofta om viktiga saker, som ibland var framtidsavgörande. I första hand talade man om ekonomiska frågor, som om hur amorteringar skulle betalas, etc. Vidare kunde man diskutera om man skulle våga förvärva torpet, eller arrendera ytterligare fem år. Stora investeringar, som inköp av mjölkmaskin, indragning av vatten till ladugården, eller nytt eternittak i stället för det gamla spåntaket, diskuterades också. Många samtal präglades av bekymmer och rynkade pannor. På dasset, tillsammans med hustrun diskuterade mannen stora, strategiska beslut, som hade stor betydelse för familjens framtid. Resultaten i utredningen visar, att fler viktiga beslut om det svenska jordbrukets utveckling under första halvan av 1900-talet, har fattats på dass, än vid de stora matsalsborden. Att dessa viktiga diskussioner fördes på dasset berodde på att det var en plats där man kunde få vara i fred. Man var utom hörhåll för barn, pigor eller den äldre generationen. Samtalen var förtroliga. Och man diskuterade problemen i lugn och ro innan de blev kända för andra. En annan stor anledning för äkta par att söka sig till dasset var för att gräla på varandra eller att reda upp oenigheter. Den helt dominerande orsaken till oenighet makar emellan var förhållandet till den äldre generationen på gården eller torpet. Konflikter mellan generationerna var snarare en regel än undantag och där fungerade dasset som en säkerhetsventil, en privat sfär, där unga makar åtminstone kunde lufta sina känslor utom hörhåll för andra. Samtalen mellan far och son, mor och dotter rörde sig om arbete i vid mening. Man talade om vad som gjorts och vad som måste göras. Dasset var en plats där kritik framfördes och förhållningsorder gavs. En man berättade att hans far aldrig sade något om hans krokiga plogfåror, när drängen eller modern var i närheten. Det var på dasset han fick sin avhyvling. Mödrar och döttrar talade om ”sån´t som flickor bör veta”. Det var framför allt två dominerande frågor som togs upp. Menstruationen och därmed förknippade spörsmål, samt förhållandet till pojkar. I den sistnämnda frågan framgick tydliga förmaningar om vikten av att ”hålla på sig”. De budskap mödrarna förmedlade till sina döttrar var ofta mycket tydliga.

RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen berättar i sina memoarer om vilken enastående betydelse dasset hade för henne, då hon gav personlig rådgivning till enskilda kvinnor i barnbegränsningsfrågor. Det var den enda platsen där det gick att få tala i fred. Elise-Ottesen Jensen fick av ett läkarpar en stor bil, Lincoln Zephyr, för att hon skulle kunna ha mottagning i den och slippa de dragiga dassen runt om i Sverige.

Ett mycket vanligt samtalsämne mellan fäder och söner var förhållandet till brännvin. Den gemensamma nämnaren var fädernas strävan att försöka förmå sönerna ”att sköta sig”. På dasset diskuterade far och son ofta om pengar. Äldre ungdomar hade ofta regelbundna utgifter, som lördagskvällens nöjen, köpa av brännvin, snus och tobak samt dansbiljetter. Många fäder var häpnadsväckande snåla mot sina söner, även de som hade ”bättre ställt“. För en veckas idogt arbete kunde sönerna i bästa fall, kanske, förhandla till sig några ören till lördagskvällens nöjen.

Som tidigare nämnts var ungdomarna de som mest frekvent gick på dass tillsammans. Det vanligaste samtalsämnet ungdomar emellan var naturligtvis det motsatta könet. För dagens ungdomar har utseendet en stor betydelse. För ”gårdagens” ungdomar var det naturligtvis bra om ”hon var grann”, eller att ”han var stilig som Harry Persson”. Det var ändå andra kvalifikationer som främst penetrerades på dassen. Omdömen som dryftades var ”hon kan arbeta, hon” eller ”hon kan lyfta som en karl” eller ”han sparar och super inte”. Den ekonomiska sidan hade också en viss betydelse, ”hon är grann, men har inte mycket att föra till ett hem”.

Avslutning

Det vanligaste smeknamnet på dasset var Hemlighuset. Hemlighus syftar inte bara på de ”hemliga” naturliga behoven, utan väl så mycket på vad som avhandlades där. På 1950-talet slog inomhustoaletten igenom. Det var på den tiden ett ganska litet, trångt och spartanskt utrymme. Efter hand har golvytan vuxit. Toaletten har blivit till badrum, som idag kallas hygienrum och i anslutning till detta finns ofta dusch och bastu. Detta gör att vi i dagens hygienutrymme kan trivas och umgås med våra närmaste. Våra tiders hygienutrymme håller på att återta det gamla dasset funktion i fråga om social kontakt, gemenskap och umgänge. Men det finns bara en toalettstol. Det är inte den verksamheten, som är tänkt att bedrivas i kollektiv form i de nya hygienrummen eftersom vår tids svenskar är alltför pryda.

Litteratur:”Det svenska dasset – inte bara en skitsak”, bok av docent Kalle Bäck, Stockholms universitet.

Poesi och bilder: Internet

Om du måste kasta vatten

sikta då rakt ner i tratten.

Har du inte rätta snitsen

sätt dig då helt lugnt på sitsen