Herrgårdarna i Munkedal 24-1
Förr i tiden levde de allra flesta människorna i Sverige på landet. Man hade som regel sin egen lilla gård, där familjen, kanske tillsammans med mor- eller farföräldrarna och möjligen en dräng eller piga bodde och arbetade.
Hade man ingen egen gård så kunde man bli torpare och bo i ett litet torp i utkanterna av jordbruksmarken. Torpet tillhörde någon större gård i närheten och man betalade sin hyra genom att torparfamiljen arbetade på ägargården när det behövdes.
Rikt folk från städerna kunde köpa upp flera gårdar som låg nära varandra och slå ihop dem till vad som kom att kallas en herrgård. Herrgårdarna kunde också komma att byggas där det fanns möjligheter att anlägga sådan verksamhet som det gick att tjäna pengar på. Till exempel närheten till älvar med rinnande vatten som gav energi. Vid Torps herrgård och Örekilsälven låg Borgmästarbruket med sågverk och kvarnar och vid Munkedals herrgård och Munkedalsälven låg vad som nu kallas Gamla Bruket med kvarnar, sågverk och smedjor med mera vid fallet. Närheten till fjorden gjorde det möjligt att frakta med fartyg och underlättade handel med spannmål (säd), järn från bruken och timmer och virke från sågverken. De som hade pengar kunde alltså tjäna ännu mer och kunde bygga stort och fint. Det finns alltså ovanligt många herrgårdar inom vårt område, delar av nuvarande Munkedals kommun och runtikring.
En herrgård hade som regel en stor huvudbyggnad med två våningar, där herrskapet, dvs ägaren med familj bodde. Huset innehöll många stora salar och flera rum som matsal, musikrum, sällskapsrum, flera sängkammare, kök, jungfrukammare, skafferi. Ägarens fru var den som bestämde över personalen i hemmet. Den kunde bestå av kokerskan, hushållerskan, jungfrur, betjänter, kusk (under 1900-talet chaufför) och kanske fler.
Vid sidan av den stora gårdsplan framför huvudbyggnaden kunde det finnas en eller två flygelbyggnader. Där kunde en del av personalen bo. Där kunde även finnas plats för verksamheter till hushållet som bagarstuga, tvättstuga, mangelbod, brygghus, snickarbod, och förråd som vedbod med mera. Ofta hörde en fin trädgård eller park till herrgården. Den ansvarade trädgårdsmästaren för. Dessutom fanns en fruktträdgård och en större köksträdgård, där man odlade grönsaker.
Ett stycke från huvudbyggnaden, mangårdsbyggnaden, låg själva »gårdens« hus med arbetarbostäder, ladugård, stall, svin- får- och hönshus, loge för höet, vagnslider för vagnar och slädar, smedja för tillverkning och reparationer av gårdens metallföremål.
En av de anställda på herrgården var rättaren. Han ansvarade för allt som hörde till jordbruket. Under sig hade han flera arbetare med olika kunskaper för alla sysslor på gården.
Flera mindre och större herrgårdar kom att byggas i vårt område.
Torreby[redigera | redigera wikitext]
Torreby finns nämnt i historien redan under medeltiden, för 700 år sedan (!) Herrgårdsbyggnaden är från någon gång i slutet av 1600- och början av 1700-talet. Gården bytte under århundradena ägare mellan flera olika släkter, en del adliga. En av de ägare, som kom att innebära störst förändring på Torreby var Niels Sörensen, som under slutet av 1800-talet lät bygga en sommarvilla, Torreby slott, för sig och familjen. Under ett par månader per år var det lyxliv där. Varje sommar lämnade familjen Sörensen sitt palats i Stockholm och kom med allt tjänstefolk och packning för hela sommaren. Eftersom järnvägen genom Bohuslän ännu inte fanns så gick sista delen av resan gick med ångbåt till »Bukten«, där ångbåtskajen låg.
En mängd helt nya arbetarbostäder i norsk stil byggdes och likaså en väldig ladugård och stall. Ladan var kolossal och där förvarades vinterfodret till de speciella importerade jerseykorna, vars feta mjölk kördes till mejeriet ett par hundra meter bort. Där gjorde man smör och ost, som kunde säljas. Det fanns en fruktträdgård med tusentals äppelträd och frukten såldes bland annat till Stockholm. Alla lantarbetarbarn kunde gå i en skola som hörde till Torreby.
Ungefär hundra år senare, i mitten på 1900-talet, var slottet förfallet och användes som militärt förråd, mejeriet var tomt, stall och lagårdar öde och fruktträden nedhuggna. Snart kom återigen en väldig förändring. Tegelbruket Bohustegel tog sin råvara, lera, från en del av åkrarna och sysselsatte mycket folk under ungefär 30 år. 1960 bestämde Torrebys nye ägare, Stig Widell att gården skulle göras om till golfbana och den anlades och utvecklades från en liten sådan till den fullstora bana den nu är. Slottet är ju nu golfklubbens och den gamla herrgårdsbyggnaden är privatbostad.
Bergs gård[redigera | redigera wikitext]
På vägen ut mot Torreby, inte så långt från Pilegård vägskäl ligger Bergs gård. Även den har funnits sedan medeltiden. En allé från landsvägen leder upp till gården. Mangårdsbyggnaden är från slutet av 1700-talet
Lilla Foss[redigera | redigera wikitext]
En av de herrgårdsbyggnader, som finns kvar är Lilla Foss herrgård, som byggdes i början på 1800-talet. Gården har funnits åtminstone så länge som Bohuslän har varit svenskt och säkerligen längre tillbaka under den norska tiden. Mitt inne i Munkedals samhälle ligger den omgiven av villor och gator. Till Lilla Foss herrgård hörde stora marker och en mängd byggnader. Innan den första traktorn kom hade man 17 (!) arbetshästar på Lilla Foss. När samhället Munkedal började växa köptes markerna efter vart upp och där det hade varit öppen jordbruksmark, växte Munkedals centrum upp. Folk kommer fortfarande ihåg när man slog hö där torget i Munkedal nu ligger. Så sent som på 1980-talet lades jordbruket ner och nu är det bara Lilla Foss kvarn (Munkedals Kvarn) och åkrarna som fortfarande brukas nedanför Munkedals brandstation, som finns kvar av jordbruksverksamheten på gårdens marker. Huvudbyggnaden på Lilla Foss herrgård är numera Förskola och Fritids.
Saltkällans säteri[redigera | redigera wikitext]
När man är på väg till Saltkällans badplats söder om Munkedal, passerar man Trafikverkets stora rastplats, där stressade bilister kan sträcka på benen en stund. Just där låg den vackra huvudbyggnaden till Saltkällans herrgård eller säteri. Även här handlar det om en gård, som funnits flera hundra år. Den stora vackra herrgården kunde man se från landsvägen och även från järnvägen när den hade byggts på 1900-talet. Bakom herrgården ner mot fjorden var en park och stora trädgårdsodlingar. Man sålde grönsaker, som inte behövdes på gården. En annan allé ner mot småbåtshamnen passerar fina stenmurar, där man kan förstå att parken och trädgårdarna låg. Den gamla hamnen och alla husgrunder där visar var den första marknadsplatsen var.
Men vad hände då med herrgården? I mitten av 1900-talet köpte ett stort svenskt industribolag alltihop. Och knappt hade de väl gjort det, förrän de rev allt! Lång efteråt fick man reda på att bolaget hade planer på att bygga en stor kemisk fabrik för att tillverka svavelsyra, som sedan skulle forslas iväg på järnväg från Saltkällan. Av de stora planerna blev ingenting, och det ska vi nog bland annat för fjordens skull vara tacksamma för.
Numera kan man inte se många spår av vad som en gång fanns. Ovanför gamla E6 går resterna av gamla Kungsvägen, grusvägen från Göteborg till Strömstad. Vid landsvägen började den långa stora allé som gick ner mot gamla E6, som då inte fanns. Sedan korsar allén järnvägen, som heller inte fanns, och går vidare i riktning mot den stora herrgård, som nu är borta.
Torps herrgård[redigera | redigera wikitext]
Även herrgården Torp vid södra änden av Kärnsjön har tillhört Dragsmarks kloster och därefter Kronan, dvs kungen, staten. Personer från Uddevalla med gott om pengar köpte gården några år efter att Bohuslän blivit svenskt, dvs i slutet av 1600-talet. Då anlades också vid älven det stora sågverket och kvarnen, som kom att kallas Borgmästarbruket, då Uddevallas borgmästare var en av ägarna. Munkedals AB köpte så småningom in även denna storgård.
Huvudbyggnaden kom till i mitten av 1800-talet och ligger pampigt på en höjd med utsikt över Kärnsjön.
Vågsäters herrgård[redigera | redigera wikitext]
Vågsäter är den ena av två herrgårdar som ligger eller låg i den sydöstra delen av vår kommun. Gården har åtminstone funnits sedan Gustav Wasas tid. Vågsäter ligger i Valbo-Ryr. Huvudbyggnaden var relativt liten för att vara en herrgårdsbyggnad. Den byggdes i början av 1800-talet och revs i mitten av 1900-talet. På 1700-talet låg det ett litet järnbruk på Vågsäter.
Åtorps herrgård[redigera | redigera wikitext]
Längs Örekilsälven mellan Saltkällan och Kviström ligger Åtorps herrgård. Herrgården ligger på en höjd med sluttning ner mot älven. Huvudbyggnaden uppfördes på 1850-talet och finns kvar än ni dag med om- och tillbyggnader. På platsen har det funnits både lastageplats och sågverksindustri liksom cementgjuteri. Åtorps fösta ägare är Gustav Schiller. Därefter bor kapten Gustav von Hauswolf och hustrun Matria Colliander på går�den. 1890 flyttar A.L. Holmberg in och han efterföljs av Dir Meyer. År 1915 köper Axel Sohlberg gården.
Munkedals herrgård[redigera | redigera wikitext]
Gården Munkedal, vid den branta älvdalgången med samma namn, fick sitt namn eftersom den på medeltiden tillhörde munkklostret i Dragsmark några mil härifrån. När Bohuslän blev svenskt 1658 kom gården snart att under en tid tillhöra Kronan, dvs kungen eller staten. Senare ägdes gården av olika personer, som satsade pengar på olika lönande verksamheter. Älvens och vattenfallens energi kunde man utnyttja genom flera vattenhjul, som drev olika maskiner. Flera granngårdar köptes upp och kom att ingå i den växande herrgårdens marker.
Herrgårdsbyggnaden, lång och relativt låg, restes under tidigt 1800-tal. Den var länge bostad till ägaren av de tidiga industrierna vid älven. Därefter var den chefsbostad till Munkedals AB, pappersbruket. Huset används numera för konferenser och som restaurang. I närheten av herrgården byggdes efter vart alla de olika hus som behövdes för den stora gården. De flesta finns kvar, men används nu till annat.
Hensbacka herrgård[redigera | redigera wikitext]
Hensbacka är i historien mest känd för att arkeologerna hittat stenverktyg från äldre stenåldern. Och är en av Sveriges äldsta stenåldersboplatser. Nuvarande herrgårdsbyggnad och det finns uppgifter att den byggdes 1736 och en annan 1782. Exakt årtal går inte fastställa. Gården var en skattegård, ägd av bönder, och pantsattes hos Margareta Huitfeldt. Omkring 1790–1811 ägdes gården av kronofogde Magnus Norenberg. Därefter kom And Oterdal som ägare och omkring 1841–1868 stod kapten Gustav Åke Belfrage som ägare efter det att han flyttat från Munkedals herrgård där han deltat bostad med sin broder. Därefter ägdes gården av A. M. Ödman 1867–1889 och C. M. Åhlund 1890–1896.Sedan följer en rad av ägare J. E. Johansson, Ida Lundbom Martin Larsson. År 1936 köptes gården av godsägare Carl Johan Adlerkreutz 1936. Hensbacka var privatbostad fram till att Skogsvårdsstyrelsen köpte gården av Adlerkreutz år 1946. Gården ägdes sedan av Hensbackastiftelse och flera olika privata ägare efter det. Därefter blev Hensbacka en Skogsbruksskola. Gården hålls i mycket gott skick och har ett stort kulturhistoriskt värde.