En vårdag på 1950-talet

Det var en vårdag i slutet av femtiotalet, eller kanske i brytningstiden tiden mellan vår och försommar, för jag kan minnas att de anspråkslösa gammeldags pingstliljorna hade slagit ut i full blom. De stod och vajade lite lojt för den ljumma vinden. i blomsterlandet utanför köksfönstret där jag satt. Jag hade nyss kommit hem från skolan och var ensam hemma. Jag hade brett några smörgåsar av Mammas nybakade kakor, kokat kaffe och kände mig ganska väl till mods. Det efterlängtade sommarlovet, som stod inför dörren, hjälpte nog fram vårkänslorna. Som extra krydda till måltiden hade jag knäppt på radion i förhoppningen om att det kanske, trots att det var sällsynt, skulle spelas någon rivig rocklåt eller musik, som åtminstone var besläktad med rock and roll.

Min önskan blev faktiskt nästan uppfylld. Låten som spelades började med ett trumpetsolo och följdes upp av en mycket speciell sångstämma. Det var Louis Armstrongs hesa och skrovliga röst som rullade ut ur radiohögtalaren. Louis Armstrong (1901-1971) var en världsberömd jasstrumpetare från USA, som vid detta tillfälle framförde en gammal gospellåt nämligen" When the saints go marching in" och det dög gott för mig, rockmusiken har ju sitt ursprung i både jass och gospelmusiken. Armstrongs skrovliga stämma var något nytt för oss här i Sverige, särskilt bland folk ur de äldre generationerna. "Han kan ju inte sjunga, det liknar ju ingenting" var en av många negativa kommentarer. Det vore en överdrift att påstå att rösten var klar och ren, men den hade något annat i sig, det fanns inlevelse rytm och timing i sången som var medryckande på ett alldeles speciellt vis. Många av oss minns säkert "What a wonderfull world" som var Armstrongs sista stora hit. När de sista tonerna hade avslutats på låten kände jag mig så inspirerad att jag började sjunga samma låt som Louis nyss hade framfört, ja jag försökte till och med imitera den unika rösten. Jag slöt ögonen och försökte pressa fram de unikt skrovliga tonerna som bara Armstrong kan, och efter en stund tyckte jag att det lät riktigt bra. Nu befann jag mig i drömmarnas värd, jag hade både kör och full orkester bakom mig så jag sjöng bara på, fortfarande med slutna ögon och skrovlig röst. Men plötsligt fick jag en känsla av att jag inte var ensam längre. Jag öppnade sakta. ögonen och fick en smärre chock, för utanför köksfönstret stod Mamma med vidöppen mun och stirrande ögon. "Vad '1 herrans namn håller du på med pojk" skrek hon och sen försvann hon som blixten runt stugknuten. Inom två sekunder stod hon inne på köksgolvet, fortfarande med samma upprörda ansiktsuttryck. "Du har väl inte tappat förståndet, eller vad håller du på med." Ja... Jag försöker att härma Louis Armstrong", försökte jag säga på ett sätt som skulle övertyga henne om att jag inte hade blivit tokig." Louis Armstrong vem är det" svarade hon med ett tveksamt leende på läpparna. Efter en lång förklaring verkade det som hon hade lugnat ner sig och vardagen kunde återgå till det normala, men Mamma fick lova att inte berätta det för någon, och jag lovade att bara imitera Louis Armstrong i badrummet.

Text: Åke Lindström.