Ett klappträ berättar
Vid ett besök hos en vän och kusin till mig träffade jag av en slump på ett föremål som man sällan ser idag, det var nämligen ett så kallat klappträ. För den som händelsevis inte vet vad ett klappträ är kan jag berätta att det är ett verktyg som användes förr i tiden till att klappa eller banka ur vatten och eventuell smuts från kläder när man tvättade. Klappträn har använts under många århundranden tillbaka i tiden, man har hittat klappträn från tidig medeltid och de förekom förmodligen ännu tidigare i vår historia till långt in på nittonhundratalet. När jag höll klappträt i min hand kände jag att det var ganska tungt så träslaget var nog ek. Jag frågade min kusin hur denna ovanliga tingest hade hamnat hos honom och fick till svar att vår gemensamme Morfar hade tillverkat den och skänkt den till en av sina döttrar vilken var min kusins Mor. Och mycket riktigt så var hennes initialer omsorgsfullt inristad på ovansidan av klappträt. Det var också vanligt att män gav bort egenhändigt tillverkade klappträn som förlovningspresent till sin tilltänkta hustru, men då brukade de vara utsmyckade med målade blommor och vackra ornamenteringar, kanske för att imponera på sin blivande fru samtidigt som det var ett varsel om vad som förväntades av en husmor på den tiden. Kvinnorna i gamla tider fick dra ett tungt lass med alla hushållsgöromål där allt fick göras för hand, med på sin höjd ett hemmagjort och ofta ganska primitivt redskap. Att tvätta, eller byka som man sade, alla kläderna till en stor familj var nog det slitsammaste och tyngsta av dem alla. Det var många moment före klappträt kom till användning, först skulle smutstvätten blötläggas i vatten med tillsats av lut eller soda, aska från vedspisen var ett bra tvättmedel. Därefter gnuggades den, ibland använde man tvättbräda och sedan kokades tvätten i en tvättgryta ofta utomhus, det var långtifrån alla som hade tvättstuga. Efter att detta var gjort sköljde man i något öppet vattendrag eller vid den egna gårdsbrunnen. Sedan skulle tvätten” vridas ur ”det vill säga man vred tygstycket för att få bort så mycket vatten som möjligt. Det var efter alla dessa moment som klappträt kom till användning. Man lade tvätten mot en lutande bräda eller brygga och bankade med klappträt, och slutligen skulle tvätten torkas. Till att börja med lade man ut den rena tvätten på marken eller över buskar för att slutligen hängas på lina. Givetvis var man beroende av lämpligt väder under alla dessa moment, framför allt när tvätten skulle torkas. Under dessa rådande förhållanden kan man förstå att man försökte begränsa byket till ett par gånger om året, som regel vår och höst, men det förekom även att man tvättade efter tidig isläggning och sen islossning under våren. Min Mor brukade säja, när värken i hennes knän satte in, att ”det är inte så konstigt att man har ont när jag har stått på knä på isen och sköljt tvätt så mycket.” Den kände professorn i internationell hälsa Hans Rosling brukade i sina föredrag framhålla att när tvättmaskinen blev vanlig i de svenska hemmen så var det en så stor förändring till det bättre, för framför allt kvinnorna, att man kunde jämföra det med en smärre revolution i de svenska hemmen. Rosling menade att när tvättmaskinen kom till hans barndomshem bidrog den förmodligen till att han blev professor, i och med att hans Mor fick tid över till att ta med sig sin son till biblioteket för att låna böcker, som i sin tur väckte och stimulerade den blivande professorns nyfikenhet och läslust.
För de som var anställda på pappersbruket, och bodde i närheten, blev det en stor avlastning när man fick använda det nyuppförda tvätt och badhuset år 1947. Det fanns även en liten mindre tvättstuga vid västra sidan av älven där de som bodde i de så kallade bruksbostäderna kunde tvätta, även norr om gamla stenbron invid Munkedalsälven låg det ett gammalt hus där sadelmakaren på Munkedals herrgård hade verkstad i ena halvan av huset och anställda på herrgården och närboende kunde använda tvättstugan som låg i den andra halvan.
Att många statyer och minnesmonument över gamla kungar, som har tagit död på varandra, är uppförda lite varstans i vårt avlånga land är välkänt, men sällan eller aldrig har någon uppskattning visats de mäniskor, framför allt kvinnorna, som i många generationer bakåt i tiden har kämpat med att hålla sina män och barn med bland annat rena kläder. Därför låter jag dessa skrivna rader bli en hyllning till alla namnlösa kvinnor som genom århundraden av hårt arbete och försakelse byggt upp det vi idag kallar det svenska välfärdssamhället.