Fiskelycka och andra naturupplevelser
Det sägs att munkarna från Dragsmark på Bokenäset, som för snart tusen år sedan kom till det vi idag kallar Munkedal, hade upptäckt den goda tillgången på lax i Örekilsälven och därför slog ner sina bopålar här. Detta stämmer säkert men munkarna fick en hel del annat på köpet, så att säga. Fiskrika insjöar och vattendrag, skogar med vilt och inte minst Gullmarens salta vatten, med alla havets läckerheter, som omger vår vackra bygd. Att växa upp i en miljö med dessa förutsättningar var det nästan omöjligt att inte prova på någon aktivitet som hade med natur och friluftsliv att göra, t.ex. fiske. Laxfisket i Örekilsälven var förbehållet Munkedals bruk och dess ägare så det var så gott som omöjligt för både allmänhet och anställda att prova fiskelyckan där, om man inte ville prova på tjuvfiske förstås, och visst cirkulerar det många historier om denna konst, men det är en annan historia. I pojkåldern när man hade fått tillgång till cykel, som oftast var för hög i ramen eftersom man fick "ärva den" efter något äldre syskon, kunde man utvidga perspektivet och ta sig lite längre bort än kraftkanalen, som var ett populärt fiskeställe för många. Forsen nedanför dammluckorna vid Kaserna var ett bra fiskeställe och även sjön Vassbotten ovanför dessa. Ett problem var att flottarleden, som vattensystemet kallas, ofta var fyllt med massaved och då kunde det vara lite knepigt att få ner kroken mellan de tätt liggande stockarna. Men ibland, om man hade tur, så kunde det finnas ett öppet område mellan allt timret, och om det var långt ifrån land brukade vi "låna" flottarnas flatbottnade pråmar för att komma närmare fritt vatten. På vårarna var pråmarna som regel nytjärade och jag kan med ett visst nostalgiskt välbehag minnas blanddoften av solvarm tjära och de råa timmerstockarna. I de tidiga tonåren hade jag lyckats spara ihop några kronor genom att dela ut morgontidningar, och en dröm gick i uppfyllelse, jag kunde köpa mig en alldeles egen moped, för egna pengar. Visserligen var mopeden ordentligt begagnad men jag slapp att sno brorsans gamla cykel med Viktoria påhängsmotor i fortsättningen. Även om mitt nyanskaffade åkdon, en Crescent med SACHS motor, skulle visa sig vara det närmaste en skrothög man kunde komma, så gick den ju framåt i alla fall, utom när drivkedjan hoppade av, och det gjorde den stup i kvarten. Orsaken till kedjeproblemet fick jag av en slump förklarat för mig efter att den första snön lagt sig, det blev nämligen två hjulspår i snön bakom mig trots att jag höll kursen rakt fram, mopeden var med andra ord kraftigt skev i ramen, så det gällde att vara utrustad med diverse verktyg när man gav sig ut på en tur.
Nu kunde jag med mopedens hjälp utvidga mitt fiskerevir till platser som Viksjön och Trästickeln till exempel. I sjön Trästickeln hade min äldre bror tillsammans med några kompisar lagt en egenhändigt hopsnickrad båt, och den var mycket spännande att "låna" ibland. Båten som var av typen " flatbottnad eka", hade sin hemmahamn i Vågsäterbäcken, som avvattnar sjön trästickeln och dess vackra omgivningar. På den slingriga och smala skogsvägen som leder till Vågsäterbäcken passerar man en bokskog, som för övrigt lär vara Sveriges nordligaste. Med sina grova och släta stammar och de täta bladrika kronorna får man en känsla av att befinna sig i en tempelliknande stor sal, där marken är likt ett golv, täckt med rödbruna fjolårsblad. Vågsäter bokskog är numera naturreservat och omnämns redan 1859 i L.M. Larssons "Flora öfver Vermland och Dal." Larsson skriver där: ”Detta ställe är bokens nordligase station i Sverige.
Brorsan och en kamrat till honom hade inköpt en gammal bil tillsammans, som de skulle andvända bland annat till sina fiskeutflykter. Bilen var av märket Morris Minor, en liten s.k. skåpbil som var ovanlig på det viset att den hade breda trälister utvändigt på bakdelen av karossen. Jag hade hört att brorsan, som var tio år äldre än mig, och hans kompisar planerade en fisketur till Vågsäter med sin gamla Morris, och efter mycket tjat fick jag på nåder följa med. Om min moped hade nära väg till skrothandlaren så var inte den gamla Morrisen så långt efter, men efter en del startproblem kom vi så småningom iväg, för övrigt så slutade morrisen sin aktiva tid som bil och blev reservdelsobjekt bara några månader efter inköpet. Höstmörkret hade redan börjat att lägga sig över skogen när vi på den krokiga grusvägen kom fram till Vågsäterbäcken, nedströms sjön Trästickeln. Nog hade jag funderingar på varför man skulle fiska när solen för länge sen hade gått ner och det var bäcksvart och kallt runt om oss, men jag fick snart svar på den frågan. Den ene av brorsans kompisar plockade fram en apparat jag aldrig hade sett, varken förr eller senare, nämligen en fotogenlampa av märket Primus som var utrustad med en s.k. glödstrumpa och efter en stunds pillande så flammade det till i lampan och ett mycket starkt ljussken spred sig runt omkring bäcken och en hel del av den intilliggande skogen. Gunnar, som lampmannen hette, hängde sedan lampan på en pinne och höll ut den över bäcken och plötsligt började det röra sig nere i det klara vattnet. Det var ålar, mängder av ålar som kom som från ingenstans, och nu började resten av fiskekamraterna bli aktiva. De plockade fram sina medhavda åltänger och så var fisket i full gång. Fångsten stoppades in i en jutesäck som lades in i lastutrymmet på den gamla Morrisen, och så bar det iväg hemåt. Men när vi hade nått halvvägs hem var det någon som ropade att ålarna hade krupit ur säcken, och mycket riktigt hade ett par av de hala varelserna till och med lyckats med att krypa under bilens baksäte och låg och krälade (ålade) mellan benen på grabbarna där bak. När vi sent om kvällen hade kommit hem och skulle samla ihop de rymningsbenägna ålarna på bilgolvet lyckades den ene av dem slinka ner på marken och försvann bak vedboden, den tog vägen förbi komposthögen där någon hade slängt nyplockade fjädrar från en höna, som låg i en hög. Fjädrarna fastnade naturligtvis på den klibbiga ålen men efter att Gunnar återigen hade fått fart på karbidlampan var det ganska lätt att följa och fånga in den fjäderbeprydda fisken. Vi kunde nu konstatera att fiskafänget hade avslutats utan några större problem, till och med hade Morrisen fungerat någorlunda, och fiskelyckan hade varit god. Om denna typ av fiskeform var tillåten på den tiden vet jag inte, men det är snart 60 år sedan jag bevittnade mitt både första och sista ålfiske med denna metod, så om det var olagligt är det förmodligen preskriberat för länge sedan.
En vacker vårdag i maj månad i början av 60 talet hade jag bestämt mig för att fiska gädda i sjön trästickeln. Jag rodde sakta motströms i Vågsäterbäcken, stannade till en stund och fångade några löjor och mört för att ha som bete på kroken, småfisk som agn är det bästa man kan ha, hade brorsan lärt mig, och det skulle visa sig stämma denna dag. Jag hade tänkt lägga mig vid "risvasen" på andra sidan sjön, och satte kurs ditåt, men plötsligt fick jag höra något som vände mitt intresse mot ett annat håll. Jag hörde göken gala, och det väcker ju alltid behagliga vårkänslor till liv. Men denna gång var det lite speciellt, det var inte bara en gök, det var flera gökar som gol i munnen, eller kanske heter det i " näbben på varandra" på gökspråk. Jag beslöt att ro i riktning mot galandet som kom från sundet mellan övre och nedre Trästickeln. Galandet blev starkare och intensivare ju närmare jag kom och snart kunde jag till och med se hela sångkören. Det var fyra gökar som satt i var sitt träd, två på var sida om det smala sundet. Efter en lång stunds intensivt galande lämnade fåglarna träden och flög sin kos, kanske var det någon form av parningsaktivitet som var orsaken till skådespelet, i vart fall var det en minnesvärd naturupplevelse.
Med en behaglig och ljummen vårbris som roddhjälp tog jag kurs mot det tilltänkta fiskestället vid risvasen. Väl framme lade jag ut mina fiskedon, ett metspö med nyinköpt lina, ståltafs och fiskekrok agnad med en liten mört. Nu gällde det att ha tålamod och vänta. Efter en dryg stund var väntan slut, korken började röra sig sakta nedåt, jag hade fått råd om att låta fisken få god tid på sig för att gapa över betet ordenligt, och när korken var på ungefär en meters djup började jag göra ett försiktigt motdrag, men det var stopp. Först tänkte jag att nu har fisken gått in i risvasen och trasslat in sig, men plötsligt rörde sig korken bort från risvasen, då förstod jag att nu satt fisken fast på kroken. Att det var en stor och stark fisk förstod jag redan vid mina första försök att veva in fångsten, ibland var det helt stopp så att jag fick släppa efter för att inte bli av med både fisken och fiskeredskap. Efter en lång kamp lyckades jag äntligen få åbäket till fisk ombord i den rangliga lilla ekan, det visade sig att det var en rejält stor gammelgädda av rekordstorlek, och efter mycket besvär fick jag transporterat fångsten hem. Det blev aldrig av att jag tog några mått eller vägde odjuret, men jämförelsevis kan jag nämna att min Far använde de stora fiskfjällen som taktäckning på det nyrenoverade utedasset.
Numera ägnar jag mig bara åt makrillfiske, de har lagom storlek och är lättare att hantera både i sjön och på land, dessutom är makrillen en mycket fin matfisk.