Historier från bygda 14-2

Jag avser att i några avsnitt berätta om dels personer och dels andra historier som jag har hört berättas eller upplevt själv.

Det kommer bland annat att bli porträtt av enskilda personer som gjort sig kända i bygden eller blivit vad man kan kalla ”profiler”. I de fall där det finns efterlevande eller där det av andra skäl är lämpligt kommer vissa namn att vara fingerade för att undvika obehag för enskilda personer.

Jag börjar med en verklig profil som jag dessutom har personliga minnen av.

ROSENDALARN

Han hette egentligen Axel Fredriksson men gick under namnet ”Axel Rosendalarn”, då han kom från torpet Rosendal i närheten av Vågsäter. Jag lever i princip med honom dagligen eftersom hans porträtt hänger på mitt arbetsrum på Bohusläns museum. Axel lät fotografera sig hos Oscar Färdig 1953, tre år före han så tragiskt dog. På porträttet sitter en man iklädd bredbrättad ”rallarhatt” och uppknäppt skjorta. Med sina plirande ögon och ett leende under mustaschen är han precis som jag minns honom.

Axel bodde i en liten stuga i närheten av Furufjäll på Önnebackas mark. Han arbetade mestadels med anläggningsarbete av järnvägar, vägar och byggnader. Bergsprängarkonsten behärskade han och det skulle också komma att bli slutet för Axel 1956, men mer om det längre fram. Axel höll sig några år med en hushållerska som hette Meli. När hon flyttade angav hon som orsak att Axel var så ogudaktig. Men ett familjeliv var inget för Axel som ville vara en fri man och ta sig ett rus emellanåt. Han var annars både snäll och hjälpsam mot andra, men betraktades nog av många som en spjuver. Det står ibland i dödsannonser: lika stilla som du levat- lika stilla gick du bort. Detta stämde dock inte in på Axel.

Min farfar, Karl Jakobsson som hade haft skomakarverkstad på Önnebacka gick bort 1955. Min farmor, Alma blev då ensam med hemmavarande dotter och ett barnbarn i huset på Stale Norr. Då farmor behövde bygga ny jordkällare anlitade hon Axel att utföra arbetet. Som brukligt var skulle arbetsfolk bestås med både kaffe och mat och Axel tackade aldrig nej. En dag vid middagsbordet beklagade Axel sig för farmor att han hade besvär med ”det våta” som hon sade. Då farmor uppmanade honom att söka läkare slog han ifrån sig då han var rädd för ”Doktrar”. En tid senare tog han upp ämnet igen i en ny variant. Jag kan än idag se honom framför mig när han satt på köksstolen och tvinnade sina mustascher och sade: Nu är det snart slut, Alma. Farmor viftade bort det hela med att nu pratar du dumt, Axel.

Senare på hösten 1956 besökte min far, Gösta farmor en lördagskväll. När han gick hem fick han höra ett dovt skott uppifrån skogen när han gick förbi Önnebacka mosse. Han tyckte det lät konstigt med ett skott i mörkret, och det kunde ju inte vara jägare i farten så dags på kvällen.

Svaret på den gåtan kom på söndagsmiddagen. Då kom ett telefonsamtal från en chockad mor med uppmaning till sonen att genast bege sig till Stale. Min pappa tog sällskap av en vän och gick till farmor. Han förstod att något allvarligt hade hänt och att hon behövde vad vi idag kallar samtalsstöd. Då hade följande hänt. Farmor och Hulda på Furufjäll var bjudna till Axel på söndagskaffe, vilket var mycket ovanligt. Kvinnorna gav sig in på stigen som ledde till Axels stuga men möttes av John ”på Stenarne” som stoppade dem med order att gå hem då det hade hänt något förfärligt. På hemvägen mötte de både polis och likbil så de förstod att John talade sanning för en gångs skull.

Vad hade då hänt? Jo Axel hade helt enkelt stoppat en dynamitgubbe i munnen och tänt på. Det var det skottet som min pappa hade hört på lördagskvällen. Det hade blivit en ordentlig smäll, stugan blev svårt skadad och Axel själv gick i bitar. John som hade en livlig fantasi påstod att Axels mustasch hängde på väggen när olyckan upptäcktes.

Axel hade helt enkelt då han var rädd för läkare och hade besvär av sin prostata valt att ta sitt eget liv som det anstod en man av hans kaliber.

Axel hade en bror som kallades för Kalle ”jo” som tog illa vid sig av det inträffade av en speciell anledning, men det tänker jag berätta om en annan gång.

Text: Björn Jacobson